Fredrik skulle följa med en kompis på en judomatch idag så jag tog tillfället i akt att rida ut på Coffee. Vädret ska ju bli sämre under helgen så jag tyckte det vore bra att hon fick en uteritt om det nu blir regn och blåst imorgon och man hellre vill in i ridhuset då.

Det var faktiskt riktigt trevligt! Coffee påminner om Geshira på många sätt. Snäll, tillmötesgående och vänlig. När hon inte gillar något så gör hon ändå en till lags, men då gör hon det istället väääldigt långsamt. Precis så var Geshira. Skillnaden är väl att Coffee är bra mycket mer ridbar i de flesta sammanhang. Där slår hon Geshira rätt stort.

Rider man ut så är det dessvärre samma korta ponnytrav, och ibland glimtar arabdelen i Coffee till när hon sprätter till för sådant hon blir överraskad av.

Förresten, det där med sprättiga araber. Tänk vad man tillskriver araber sådant som finns i alla hästar... Bullen var t ex helarab, så holländskt halvblod han var. Jösses, han kunde bli rädd för sin egen skugga och vända på en femöring.

Den som var minst arab var nog Cornelia. Hon var irländsk ponny ut i hovspetsarna. Det hon blev rädd för sprätte hon minsann inte till för. Antingen blev hon inte rädd alls, eller så blev hon totalt skitskraj och gjorde allt utom sprätte. När vi mötte på kor - som hon var rädd för - så ställde hon sig nästan på bakbenen och backade i 180 knyck. Det har jag aldrig varit med om att en arab gjort...

Var ute på en ganska lång runda, mot Finnby och hem via Borggården.

Väl hemma tittade vi på filmen "Definitely maybe".
Trevlig feelgoodfilm, om det är någon som är ute efter en sådan!

Tråkigt, tråkigt, trååååkigt!!

Jag har det triiiiist. Jag har inget roooligt... Jag har inget att göra.

Jag har haft för roligt de senaste helgerna så nu blir jag knäpp av sysslolöshet istället.

Inte för att det inte finns sysslor att göra. Det behövs nog dammsugas och egentligen ser alla bord ut som pappersåtervinningscentralen men DET har jag ju ingen lust att ta itu med. Det är ju inget roligt.

Tråkigt.

Men...å andra sidan...kankse bäst att ta tillvara på tiden, tråkig eller ej. Vi kanske bara är ett litet dammkorn i någons universum..?

http://www.youtube.com/watch?v=TEJenuU1QKE&feature=related

(Rekommenderas, den var faktiskt jättekul!) 

Idag var klassen iväg på en handbollsturnering i Rimbo.

Det finns nog inget skolrelaterat som jag så noga undviker att vara med på, som denna handbollsturnering. Tänk er drygt 10 klasser med 9-10-åringar inne i en sporthall där alla goes bananas. Det är en ljudnivå utan dess like! Och tro inte att det bara är ungarna som låter, det kommer dit föräldrar som står och vrålar hejaramsor och tillrättavisningar till sina telingar så att trumhinnorna skallrar.

Sist jag åkte så hade jag öronproppar i hela dagen, då hörde jag lagom mycket.

Idag hade jag turen att klassens assistent (ung och ofördärvad - än så länge) frivilligt anmälde sig att ta dit klassen. Försökte att inte låta så översvallande glad som jag faktiskt kände mig, och överlät turneringen åt honom.

Själv fick jag en kanondag i skolan där jag fick MASSOR gjort.

Bland annat sorterade jag i målarskåpet.

För mig är ett välsorterat målarskåp den ultimata känslan av kontroll över livet.

Ni vet, en del svälter sig själva och skaffar sig anorexia, andra hetsäter och kräks för att få en känsla av de faktiskt styr över sig själva och sina kaotiska liv.

Jag städar målarskåp.

Då gör jag i ordning målarbrickor med primärfärger och rengör dessa färgpuckar intill total perfektion medelst fuktad svamp. Sedan sorterar jag penslarna i storleksordning, rengör dem också och avslutar med att forma en tjusig penselspets!

Nu skulle jag faktiskt vilja strunta i att ha bild något mer tillsammans med klassen, för ni inser ju att mitt perfekta målarskåp återigen råkar i ett obalanserat tillstånd så snart elever varit där och rotat och drällt. Men ack, den lyckan får jag nog inte unna mig. Å andra sidan skulle jag inte kunna återuppleva gkädjen av att ha städat mig till ett perfekt målarskåp igen om ingen nånsin stökar ner det!

Träffade en gammal bekant på distansmötet i helgen. Hon var numera trådsmal (inte för att hon nånsin varit särskilt mullig, mer som en själv - har lite "trivselvikt"). Vid närmare diskussion visade det sig att hon börjat att motionera och numera springer närmare en mil två gånger i veckan. (MIL!!)

Under den här distanshelgen så hade jag lite svårt att röra mig och släpade  ena benet efter mig i korridorerna likt nån zombie ur "Dawn of the living dead" eftersom jag hade sån träningsvärk i baksidan av låren efter att ha plockat svamp i sisådär 40 minuter i torsdags. Det är ju så krävande att plocka svamp. Huka sig ner och ställa sig upp en massa gånger. Hårt jobb. Eller hur.

Så att sitta och lyssna på nån som plötsligt (ja, kanske inte så plötsligt) springer två mil i veckan gav ju ganska rejält prestationsångest. Eller ångest över uteblivna prestationer snarare.

Idag, måndag, hade jag kompledigt så det fanns ju utrymme för att påbörja ett nytt, mer aktivt liv direkt.

Så blev det inte, utan det blev en fortsättning på helgen ungefär: tog bilen till Rimbo, gick ca 25 meter från bilen till fiket och satt och lunchade och snackade med Mia och Jenny i nästan fyra timmar. Efter lunchen köpte vi var sin rejäl chokladtårtebit och moffade i oss.

Sen var det hela 25 meters promenad till bilen igen.

Det här bådar inte gott. Snart är det mej ni får se i freakshowen "Generation fett" på TV.

För allas bästa måste det bli en ändring. Typ imorgon.

Heja trådlösa nätverk som gör att en Internetaddict som jag kan fortsätta surfa även om jag inte är hemma!

Idag blev det en färd till Örebro - som för övrigt är en stad som jag tillbringat märkligt myckert tid i trots att jag inte är intresserad av den (ursäkta, kära Örebroare!).
Det är nämligen dags för långmöte i distansrittens tecken. Idag eftermiddag och imorgon förmiddag är det Distanskommittémöte, imorgon eftermiddag arrangörsträff och på söndag, grenledarträff.

Det skulle ju vara kul om det blev någon distansrittstart för Fredrik och Coffee nästa år när jag nu ägnar så pass mycket tid åt sporten trots att jag inte längre utövar den själv... Men vi får väl se.

Det som slog mig på vägen till Örebro var hur FANTASTISK hösten är. Det har alltid varit min favoritårstid. Mest på grund av kravlösheten.

På våren så är allt så förbannat ljust och skirt. Kan inte med vårljuset - det blir liksom för mycket. Möjligen är månaden maj helt OK eftersom det börjat bli lagom varmt och mygg, bromsar och andra äckliga insekter har ändå inte riktigt hunnit vakna till.

På sommaren - den värsta årstiden - så ska man ha JÄTTEKUL varje dag. Man är ju ledig så då måste man hinna med allt man inte hinner annars. Jag blir så stressad!! Dessutom ska man hunnit komma i bikikiform óch redan sedan första solstrålen ska man vara brun. Nej, sommaren består bara av krav. Inte kan man ligga inne och slappa när det är vackert väder ute heller...

Vintern är däremot rätt bra, bara det blir snö. Vinter utan snö är värdelöst.

Men hösten...denna vackra årstid då man åter får ta på sig skylande kläder, äta goda kakor utan att det syns under ylletröjan. Där man kan gå ut utan att svettas ihjäl och när insektshelvetena åter dör. Den är fin.

Allt detta hann jag tänka medan färgprakten virvlade förbi utanför bilfönstret.

Leve hösten!

Tiden går och plötsligt kommer sonen hem med kärleksproblem...

En tjej i klassen hade frågat chans på honom via ombud (frågar man fortfarande chans i högstadiet??)
Fredrik visste redan att det var ett säkert "nej" men hann våndas en del över HUR han skulle säga detta nej.

Det tyder ju ändå på någon sorts empati, så det är jag stolt över.

Han lyckas ändå få ur sig ett nej och så går ombudet fram till tjejen ifråga och så hör Fredrik att hon säger

-" Nej, han ville ha lite betänketid".

!!!

Så nu kom han suckandes hem och konstaterade att han skulle bli tvungen att klämma ur sig detta jobbiga NEJ än en gång längre fram.

- Eller kan jag bara låtsas som det regnar och hoppas hon glömmer bort det hela?

Det är väl märkligt att kärleken ska vara så krånglig - och inte blir man äldre och mognare än 13-14 år på den fronten heller. Vare sig man är 20, 30, 40 eller 60 år gammal enligt födelsedatan.

...det är väl den vi kom in på idag, när alla arbetskamrater träffades efter festarhelgen.

Den går ut på att man försäkrar varandra om att det var kul "jorå fan, vilket röj!" och att man inte gjort bort sig (så mycket). Lite ängsligt sådär, utifallatt man var den enda som faktiskt hade haft kul och utifallat andra tycks minnas saker man gjort som man själv inte minns.

Det är lite skrattretande att följa proceduren, för den är verkligen förutsägbar - var uppmärksamma nästa gång ni varit på nån fest tillsammans med folk som ni annars är lite mer strikta med till vardags. Folk som man redan vet är galna och som man umgås med på fritiden brukar ju inte förvåna så stort, men just firmafester är speciellt intressanta då det brukar visas sidor som man inte tidigare anat.

Nu kan jag väl säga till min arbetskamrater försvar, att det inte blev så urspårat - det var ju det som var kul. Det blev röjigt men (nästan) ingen blev jobbig eller pinsam. För då är det ju inte så kul längre.

Annars så hade vi väl alla gemensamt att vi hade önskat en extra söndag.

Istället följde den sedvanliga måndagen efter söndagen. Det fick ju gå det med.

Jag hade verkligen riktigt sjukt kul på kryssningen.

Var uppe till klockan halv sex på morgonen och jag tror inte att jag nånsin kan minnas att jag varit uppe så länge och faktiskt haft KUL i princip hela tiden. Jag brukar ju vara den som kroknar först och antingen bara är trött och sömnig eller sitter och tänker "vad gör jag här, egentligen, och hur långråkig är inte den här tillställningen på en skala".

Nu hade jag bestämt mig för att ha kul redan i förväg och någon gång vid ett kritiskt tillfälle på kvällen så valde jag "rätt" gäng att hänga med. Hade jag varit kvar med de vanliga hade det nog blivit natti-natti lite tidigare.

De här som jag blev kvar med var fantstiskt underhållande och totalgalna så det blev inte en lugn sekund på hela natten - fanns helt enkelt inte tid att känna efter om man var trött eller inte.
Vår OS-medaljörs rullstol blev till exempel flitigt använd. Vet ni att man får bartenderns uppmärksamhet mycket fortare om man rullar fram till disken i en rullstol? Användbart!

Dagen efter var väl som dagar efter brukar vara, men det var rätt OK ändå och jag fick i mig både frukost och lunch ändå.