Igår var det WE-tävling i Uppsala.
Jag skulle döma teknik och speed i LB-klassen vilket betydde att jag för en gångs skull skulle ha ganska gott om tid att själv tävla. Ni vet, sånt som folk gör när de inte är funktionärer och alltiett, utan bara, bara tävlar. Går banan, strosar omkring och tittar på andra medtävlandes ritter, hinner se bra och dåliga vägar och slipa på sin plan.

Det här var Palomas första tävling över huvud taget. Hon var iväg till en pay&WE i Norrtälje i vintras där vi red igenom ridskolecupens bana, men annars har hon inte varit på något tävlingsliknande alls. Skönt att ha lite gott om tid att förbereda henne och mig nu när det var skarpt läge.

Trodde jag.

Hästen var hur snygg som helst - lyckades få till knoppar och för att vara skimmel, så var Paloma ren och snygg.
Kommer fram till tävlingsplatsen i god tid. Teknikbanan är öppen, så jag tar och går den ett par gånger, men jag kommer ju ha rätt mycket tid att gå den igen, efter dressyren, så jag knallar lite halvhjärtat runt och bara kollar in riktningarna.

Sadlar, tar på mig tävlingskläderna, skrittar ner till framridningsbanan och rider. Kollar på tävlingsklockan eftersom Roland har min mobil. Det är hur som helst krångligt att plocka upp och ner telefonen, så det är toppenfint med en synlig, stor tävlingsklocka vid framridningen.
Det är dags att gå upp till collectingring, så jag skrittar upp och kliver in. Ett ekipage är inne på banan och rider runt före startsignal. Jag borde vara härnäst eftersom jag ska starta som andra eller tredje ekipage (var efteranmälningar så jag var inte helt supersäker, men jag hade ju fast starttid). Ekipaget blir klara, någon annan ropas in och så nämns ytterligare ett namn på den som ska hålla sig beredd. Inte mitt namn... Kikar mig runt - läktaren är långt bort så jag kan inte fråga Roland. Hittar någon att fråga om starlistan - och då visar det sig att jag redan skulle ha ridit!!
- Men hur gick det till??! 

Hinner tänka ganska många tankar om hur jätteskoj det är med tävling och hur roligt det blir att vara kvar på tävlngsplatsen ända till kvällen när jag redan sumpat hela min del av tävlingen....Men sedan börjar jag ta mig samman och fundera. Jag kan omöjligen ha missat starten, för jag kollade tävlingsklockan på framridningen 1000 gånger och jag red upp med ganska god marginal. Pratar med tävlingsledaren och det visar sig att klockan dragit sig!
Tyckte synd om tävlingsledaren också, för det här blir ju inte skoj när det blir vajsing i en tajt uträknad tävlngsplanering...  Jag får hur som helst göra min start iallafall eftersom det var arrangörens utrustning som satte käppar i hjulet för mig. 

Summan av kardemumman blev att den där långa stunden då jag hade kunnat gå teknikbanan igen - den blev aldrig av. Tjohej in på banan, halft förberedd och lite virrig i vanlig ordning. Kom iallafall ihåg tekniken och Paloma skötte sig fantastiskt! (Drygt 68% - jag är supernöjd!) Insåg vid målgång att det var några hinder som skulle utgå i speeden - dessa hade jag inte hunnit kolla in och memorera. PANIK!! Startsignalen skulle ju ljuda när som helst!
Ser en träningskompis utanför staketet och hinner trava fram och hysteriskt ropa "- Vad ska bort?? Vad ska bort??" Snart fattar hon att jag inte kör nån gissningslek á la Magnus och Brasse och svarar att bron och bordet inte ska vara med i speeden.

Här är jag oändligt glad över att jag har ett yrke som fungerar på precis samma vis: det blir aldrig som man planerat och ändringarna kommer oftast utan förvarning. Bara att möblera om allt man tänkt och blixtsnabbt få det att funka ändå.

Vi tog oss runt speeden också - på femte bästa tiden. Vilken superhäst!!

Dressyren pratar vi om med lite mindre bokstäver, men Palomas insats var ändå toppen. Hon har inte bekantat sig med konceptet domarbord förut, och ni som ridit inne i UPKs ridhus känner säkert till "hålet i väggen" - handikappluckan. Vi hade lite problem med dessa små detaljer vilket gjorde henne spänd. Men även här, vi tog oss igenom hela programmet och de gånger det inte går så bra poängmässigt, så får man glädja sig åt att det bara finns en väg att gå i placeringslistan till nästa gång. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helt utan några särskilda förväntningar så bokade vi en resa till Kroatien.Idén startade med att en bekants syster erbjuder seglingsresor i Kroatien. Bilderna därifrån såg verkligen fina ut, men jag är inte nån segelbåtsmänniska. Det kanske är jättet...

På en middag häromveckan kom samtalet in på en bok som några hade hunnit läsa: Linus Jonkmans Introvert – den tysta revolutionen.   Nu har även jag hunnit läsa den (lyssna på, egentligen). En hel bok som ger mig och mina gelikar, upprättels...

Någon gång måste ju vara den första. Så nu blev det så: Kanarieöarna. Har faktiskt aldrig farit på en typisk svensk charterresa dit där nästan alla svenskar tycks ha tillbringat någon semester i sitt liv och deltagit grisfest eller letat hela vecka...

   Då var det dags igen - ännu ett år har gått och det är åter dags att vänja sig vid att skriva en annan siffra sist på årtalet.       - Skumt år, 2017. Det har spretat än hit och än dit. De senaste åren oftast haft något tema som "håller ihop" ...

Det var en gång några ingenjörer som arbetade på en firma som tillverkade mobiltelefoner. De var välutbildade och hade länge arbetat med telefontillverkning. De kunde det mesta, allt från att planera, prova, göra prototyper och sedan testa och förbät...