Jag har en lite märklig besatthet av att läsa böcker om äventyrare. Gärna bergsbestigare som sliter, fryser och kippar efter andan, uppkravlade i bergsskrevor flera tusen meter ovan havsnivå.

Nu har Fredrik Strängs bok om hans expedition upp på K2 utgivits som ljudbok.

(Liten passus: Har bytt till ljudböcker eftersom riktiga böcker gör ont när de landar på näsan efter en kvarts läsande eller så. Ljudböcker genererar möjligen en kort men intensiv känsla av galenskap när man plötsligt vaknar till och hör röster i huvudet. Men efter ett snabbt konstaterande att man ligger i sin egen säng, intrasslad i hörluresladdarna, så infinner sig lugnet. Det är bara att trassla ur sig själv, spola tillbaka till senast ihågkomna episod på ljudboken och fortsätta lyssna).

För att återgå till Fredrik Sträng och äventyrare:

Jag har läst (och lyssnat på) massor av vilda äventyr urverkligalivet. Bland de bästa är Göran Kropps ”8000+” samt Krakauers ”Tunn luft” och ”Into the wild”. Nu senast – träffande nog på vägen ner till Gränna - fick jag låna  boken ”Min kärlekshistoria” skriven av Bea Uusma, som handlar om Andrée-expeditionen och den gick inte av för hackor heller. Där fick man både bakgrunden till Andrées tragiska äventyr och Beas egen, även den ganska galna och besatta historia om hur hon vägrade släppa taget om mysterierna kring expeditionmedlemmarnas död.

Jag har även varit och lyssnat på föreläsningar av äventyrare, t ex Johan Ernst Nilsson och Magnus Flock.

Jag själv är så långt från en äventyrare som man kan komma. Om jag inte är riktigt säker på att jag kommer att få flera rediga mål mat om dagen, så vare sig går, åker eller rider jag nånstans. Blir den kroppsliga insatsen för hög, så ger jag upp. Jag förmår ju för sjutton inte ens att jogga 300 meter innan mitt ”Varfördå?”-relä slår ifrån. Till och med när jag red distans så hade jag svårt att motivera mig att forstätta hela sträckan ut. Om det börjar göra ont och färden bli enahanda så klarar jag inte av att hålla Varför-frågan borta.
Det var förresten en av de saker som Magnus Flock tog upp på sin föreläsning, att man aldrig nånsin fick börja ställa sig frågan ”Varför” mitt i en bergsbestigning eller mitt under sin skidtur tvärs genom Grönland. Det var ingen bra idé att göra så.

Däremot nämnde han något annat som jag faktiskt försökt ta till mig, nämligen uttrycket ”Face the storm”. Han menade på, att när han satt i sitt lilla tält uppe på något högt berg någonstans i världen och hörde vinden slita i tältduken, så var det bara att ta sig i kragen och gå ut. Då visar det sig oftast att det inte alls är så farligt som det lät inne i tältet. Alltså: ut och konfrontera det läskiga så kommer du oftast märka att det inte alls var så farligt som du trodde.

När jag lyder det rådet, så känner jag helt tydligt det där lilla bandet som förenar mig och alla äventyrare.

Jag kommer ihåg en fritidspedagog som jag jobbade tillsammans med när vi hade "Elevens Val" för många år sedan. Jag skulle söka upp henne för att diskutera den fantastiska grupp vi blivit tilldelade till kommande omgång av Elevens Val som hon och jag skulle hålla i tillsammans. Gruppen bestod av blandade elever  från tvåan upp till femman och den här gången fick jag en lista på tjugo elever: Två små flickor som gick i tvåan, resten grabbar från femman - en full bingobricka med elever som möjligen deras egen klasslärare kunde hålla i schack om de höll onda ögat på dem tills nämnda öga snudd på torkade igen.

Hur som helst fann jag denna fritidspedagog gråtandes i fikarummet. Hon såg helt förstörd ut (och ändå hade jag inte hunnit visa henne listan med elever).

Det visade sig att fritidspedagogen hade pollenallergi. Det var nämligen en av de första varma dagarna på våren och uppenbarligen hade alla buskar och träd och sprider pollen, formligen exploderat iväg allt sitt pollen i den milda vårbrisen till hennes stora fasa. Jag fick ta min lista och pallra mig därifrån för om hon fått se den, tror jag att hennes tårkanaler fått en fullständig OD. Eller så hade det kanske stävjat tårflödet om hon blivit tilldelad rollen att hålla onda ögat på alla stökiga grabbar?

Jag tror inte jag har pollenallergi, men jag undrar om jag kanske har någon sorts allergi mot motion?

Varje gång jag tar i - och jag har förstått att man ändå måste ta i lite för att få muskler - så verkar det som att jag blir sjuk på något vis. Inte träningsvärk, för det känner jag faktiskt igen, utan nån sorts allmän sjukdomskänsla som jag inte riktigt kan spåra till något annat än till det joggingförsök som gjorts någon dag tidigare.

Jag har faktiskt funderat på det här många gånger förut och det verkar röra sig om ett mönster. Rör jag mig väldigt lite mår jag bra men får fler kilon som fastnar på mig. Om jag anstränger mig kroppsligen känner jag mig sjuk men samma kilon sitter dessutom kvar. Måste handla om nån sorts allergi.