Tiden går och plötsligt kommer sonen hem med kärleksproblem...

En tjej i klassen hade frågat chans på honom via ombud (frågar man fortfarande chans i högstadiet??)
Fredrik visste redan att det var ett säkert "nej" men hann våndas en del över HUR han skulle säga detta nej.

Det tyder ju ändå på någon sorts empati, så det är jag stolt över.

Han lyckas ändå få ur sig ett nej och så går ombudet fram till tjejen ifråga och så hör Fredrik att hon säger

-" Nej, han ville ha lite betänketid".

!!!

Så nu kom han suckandes hem och konstaterade att han skulle bli tvungen att klämma ur sig detta jobbiga NEJ än en gång längre fram.

- Eller kan jag bara låtsas som det regnar och hoppas hon glömmer bort det hela?

Det är väl märkligt att kärleken ska vara så krånglig - och inte blir man äldre och mognare än 13-14 år på den fronten heller. Vare sig man är 20, 30, 40 eller 60 år gammal enligt födelsedatan.