Igar var det en fullstandigt fullmatad dag.
Fem av oss gick ihop och hyrde bil medan resten bokade sightseeingbuss. Sa jag hangde med pa en repris pa seværdheterna (fast for ca 250 kr istællet for 850 kr - forstar inte varfor de tog den dyra bussen...) och det var faktiskt kul. Det blir inte riktigt samma impact som forsta gangen men det ær ju ænda imponerande med dessa naturscenerier.

Pa kvallen gick vi ut och at, sedan gick vi till en bar. Atervande till hotellet for att tulla pa vara vinreserver fran flygets Taxfree och da passade vi æven pa att ha lite "dobidoo-tævling" pa hotellrummet. Jag trodde faktiskt att vi skulle bli utslængda med tanke pa att vi var 13 personer som skralade och skrænade fram till klockan tva pa natten, men antingen hade vi inga andra hotellgæster pa samma vaningsplan, eller sa var de dova eller sa var alla andra ute och festade de med.

Framat smatimmarna hade nagra i sællskapet kroknat och ville ga och lægga sig med eftersom mitt mal med resan var att kolla nattlivet sa lyckades jag iallafall fa med en jobbarkompis ut. Det var HELT SJUKT mycket folk ute. Klockan var langt efter midnatt men jag har aldrig sett sa mycket folk ute dagtid som det var nu pa natten. Ett jækla halligang precis overallt. Vi gick faktiskt inte in nanstans, for min del sa ar det kul nog att bara ga runt och titta. Kom i sæng ungefær vid 4.

Sa, mission complished: ska man festa som en galning sa ær det Island som gæller. Och da maste man vara kvallspigg (elelr nattdjur) for det kommer inte igang forræn efter 24-1 pa natten.

Idag ska jag ta det lugnt. Ut och shoppa lite och innan dess, upp pa hotellrummet och ta en tupplur. Kænns som jag behover det.

Skvalpat runt i bla lagunen i 1,5 timme. Fick russinfingrar. Kom iallafall ner i varv - till slut hasade jag sakta runt i vattnet som en somnig skoldpadda. Rætt trevligt faktiskt.

Checkade in pa fint hotell. At mat pa fiskrestaurang. Slogs nastan vid bankomaten med fulla islandska yngre manniskor. Spannande.
Nu ar det dags att sova!

Jag har svårt för att packa.

Ena dagen så tänker jag att jag ska börja i god tid, nästa tänker jag att jag lika gärna kan göra det lite senare.

Genom huvudet far halva tankar om vad för sorts kläder som skulle kunna tänkas passa ihop men jag tänker liksom inte klart dem.

Så står jag där i sista minuten och inser att ingenting passar ihop och att jag vare sig har lämpliga kläder att ha på ute i regnet (Islands härliga klimat), att stå och hänga med i baren eller ens att promenera omkring i inne i stan. De enda självklara kombosar jag har är stallkläder. Och ärligt talat skulle nog färg-/stilmatchande människor ha lite åsikter om mina stallkläder också.

Till slut häller jag en omgång osorterade kläder i en stor resväska och hoppas att något ska duga när jag kommer fram.

Jag kommer dock att klara första anhalten: Blå lagunen. Jag har hur många Yasuragibaddräkter som helst så bara jag får med mig en av dem så kommer det att funka!

Hade en riktigt lång dag på jobbet idag.

Vi måste skriva handlingsplaner och desutom planera för en verksamhet med flera nedskärningar i personalstyrkan. Jag får en större klass och det är bara att gilla läget. Jag orkar inte ens sprattla emot, det är bara att acceptera att det är som det är fast inte blir det bättre för eleverna.

Skitsamman, har haft värre arbetssituationer på andra skolor om jag ska vara ärlig. Jag klarar mig alltid på något sätt eftersom jag har ett bra "för-mycket-jobb-relä" inbyggt i kroppen. Jag stänger helt enkelt av på ett eller annat sätt om det blir för mycket.

När jag kom hem så hade Fredrik mockat och gjort i ordning maten till bägge hästarna. Jätteskönt! Jag tömkörde Cajun och han skötte sig bra. Han har en liten motståndspuckel i början av arbetet då han ligger på och försöker springa ifrån det hela, men väl över på andra sidan så jobbar han fint. Han liknar mig mao.

- På torsdag bär det iväg till Island!

Det har jag ju glömt att berätta!! Vi som är lärarhandledare i skolan har fått ihop så mycket pengar i handledarersättning att vi kan bjuda med våra arbetskamrater på resa till Island nu i slutet av veckan. (från början skulle vi åkt till Malta i fem dagar, men då satte vår karismatiske och jättetrevlige skolchef käppar i hjulet och sa nej - trots att det är våra egenhändigt ihoparbetade pengar det handlar dom -  men resor inom norden bestämmer rektorn över så den här blir av)!

Vi drar iväg på torsdag och kommer hem på söndag. Mitt mål med resan är att ta reda på om islänningar verkligen är så helgalna när de är ute och festar som jag hört att de är . Gejsrarna har jag ju liksom redan sett.

Sen ska jag köpa en massa lakritschokladgodis!! Tjoho!!

Fredrik har en uppgift i skolan att tillsammans med en kompis hålla ett föredrag om någon artist eller grupp och därefter med egna instrument spela upp ett stycke av den artist de valt.

Med den rockmässigt smått omöjliga kombinationen fiol och piano så började de i den änden att hitta något som funkade alls.

Efter lite surfande på Internet så fann de att det fanns fler som funderat på samma sak - vad låter hyfsat okej med fiol och piano? Ett av förslagen de hittade var just Gary Moores "Over the hills". Den hade Fredrik knappt hört förut, men fioldelen lät ju bra så han nappade på det förslaget.

Idag har vi suttit och tagit ut noterna genom att lyssna på youtube och klinka på synthen. Fredrik har provat att spela och...jag tror det funkar! Får han till fiolsolot så blir det till och med riktigt bra!

igår var det klubbhoppning på Denan. Det betyder att det plötsligt vimlar av hästar och ponnysar överallt. Jag skulle ut på en lugn skrittur på Cajun som vanligt och rider ut på baksidan av stallet och sedan via sommarhagarna till rundbanan. Man kommer sedan upp i änden på utevolten och där plötsligt får stackars Cajun sitt livs chock! (uppförde han sig som...) Hans trygga omgivning såg inte ut som igår!!
Han blåser upp sig några meter och börjar skutta fram i värsta piaffen (tänk vad de kan, när de vill själva...)

Sitter kvar i början, men sedan börjar han kännas en smula ostyrbar så jag förpassar mina fötter till marken innan han gör det (och kanske med annan del än fötterna först).

Fnysningar som piskrapp och ett jädrans arabskuttandes är vad som följer.

Det roliga är att han inte drar iväg på något sätt. Jag håller i tygeländen och runt mig studsar han omkring med svansen rakt upp, tokfnysandes. Det var längesen jag höll i en stressad arabhäst. Hittils har de stressade ponnyer och hästar vi haft bara dragit iväg med en ut i terrängen utan att knappt märka att man hänger pipandes nånstans i tygeländen. Särskilt Bullen var en mästare på detta.

Jag går runt med honom ett tag, men han tycks inte vilja coola ner sig så till slut går jag iväg med honom bortåt vägen och så tar vi en tur till fotbollsplan och tillbaka. När vi är hemma igen så är han inte längre lika upphetsad utan fnyser lite men skrittar normalt.

Lite skumt är det eftersom han var lugn som en gammal ko på Edsbyritten trots att det for omkring mycket fler hästar än i gårdagens klubbhoppning. Kanske var det att hans normala omgivning var så "fel" som gjorde honom så stressad? Tja, jag vet inte. I vår, när vi förhoppningsvis kommer ut på nya tävlingsplatser, lär jag bli varse!

Idag var jag ute på en lång skrittur i det fina vädret. Som jag berättat förut så har jag (av självbevarelsedrift och en portion feghet) klivit ner från sadeln när jag märkt att Cajun blivit osäker eller spänd.

Nu har det börjat gå över - för bägge.

Vi red förbi två jägare, en som inte sa något och en annan som faktiskt pratade lite. De höll på att träna upp en unghund som skulle ge skall inne i skogen. Jag hörde då ingenting och det hade inte jägaren heller gjort på ett bra tag. Hunden kanske låg livrädd vid nån rotvälta och hade inte alls för avsikt att röja sin position för de läskiga älgarna! 
Nåväl: I vanliga fall brukar jag bara träffa blängande eller sura jägare även fast jag (återigen för min självbevarelsedrifts skull) håller mig på ordentliga bilgrusvägar där jag antar att folk och fä faktiskt får vistas trots att det är älgjaktstider.

Hur som helst: Cajun glodde lite på dom, men brydde sig inte.

Vi red förbi läskiga sommarstugorna, som också har orsakat teleskophals på den stackars araben, men idag var han bara lite misstänksam men klev på.

Fick faktiskt kliva av en gång (höll på att glömma!) och det var är vi mötte Ewa och hennes mamma som tömkörde var sitt russ på sandplan vid cementfabriken. Det blev lite för mycket: små lurviga skumpande ponnysar med fladdrande linor bland en massa stora cementrör och andra märkliga cementformationer. Vi hade säkert kunnat rida förbi, men jag kände att jag kunde agera kanonmat så att Cajun slapp bli rädd.

Resten av turen gick utan problem och snart var vi åter hemma och han fick gå ut till sin kompis som stod och väntade på honom! Jag tror att han börjar landa ordentligt nu.

Imorgon ska Coffee på återbesök på Mälarkliniken. Jag hoppas verkligen att hon är bra den här gången. Jag tycker hon sett OK ut när Fredrik ridit men jag har faktiskt inte vågat prova henne själv. Om hon inte är OK så ska jag fråga m den här IRAP-kuren som folk säger ska vara närpå en mirakelkur mot ledinflammationer.
Men det är bara att hålla tummarna nu.

  
Världens vackraste mule!