På en middag häromveckan kom samtalet in på en bok som några hade hunnit läsa: Linus Jonkmans Introvert – den tysta revolutionen.

Nu har även jag hunnit läsa den (lyssna på, egentligen). En hel bok som ger mig och mina gelikar, upprättelse. Äntligen!

Ska väl inte säga att min introverta personlighet och dess yttringar direkt plågat mig, men däremot har jag genom hela livet känt att jag varit FEL. Rätt är att vilja prata med folk i telefon (-Mäh! Inte kan man väl messa eller maila, det är väl bara att ringa!), rätt är att kunna hålla tal vid högtidliga tillfällen (-Men det är ju din kompis, ska du inte hålla tal??), rätt är att vilja umgås vid stora tillställningar, rätt är att sticka ut, äga rummet, ta över scenen, synas och höras. 

Allvarligt, jag vill också räknas. Men för mig vill jag göra det genom att skriva. Jag vill coacha i små sammanhang, inte leda massorna. Jag vill skriva talen, inte hålla dem.

Tänk om någon hade sagt att det var OK och till och med vanligt att känna sig illa till mods innan man ska iväg på en social tillställning. Ibland måste man ju bara, men utöver stressen inför att man måste umgås med folk utan att kunna fly, så har man även behövt känna sig som ett UFO för att man känner just så.

Hittade ett blogginlägg som på pricken beskriver hur jag upplever tillvaron. 
Så, för er som undrar om jag lidit av att ni ringt mig på telefon: Om ni är mina nära vänner så har jag troligen svarat när ni ringt och det betyder att jag faktiskt vill prata med er. Om jag inte känner er, så har jag definitivt inte lyft luren mer än av misstag. 
Om vi varit på fest eller middag, bara vi kompisar ihop, så har jag med största säkerhet tyckt det är roligt och trevligt - ingen umgängesångest där. Men en fest där halva eran (för mig) ganska okända släkt närvarar - ja, det känns jobbigt och jag har troligen varit på pisshumör tidigare under dagen för att jag "måste" vara med. Ibland lossnar det när jag väl är på plats, ibland inte. Då åker jag helst hem, inte för att jag inte tycker om er och er fest, men för att jag inte direkt tillför festen något.

Däremot är det ganska motsägelsefullt att jag inte har något emot stora folksamlingar bestående av främlingar. En fullsmockad festival är helt OK. Bo på camping med tältgrannar precis bredvid. Bo i höghuslägenhet där ingen granne pratar med varandra. Det är rätt soft. Kräver inget alls av mina sociala förmågor, alltså är det lugnt.

För er som funderar på hur jag klarar av mitt väldigt, väldigt sociala jobb, så är det för att jag skapar relationer. Om jag känner folk väl (vilket man gör om man tillbringar många timmar i samma rum varje arbetsdag) - då funkar det. Det är dock fortfarande så att det tär på mina batterier. Efter lunch börjar jag helt enkelt bli mentalt trött. Om jag bara få ladda upp mig själv igen på egen hand, så jobbar jag på igen hela kvällen, men helst ensam.
Sedan ska jag väl tillägga att man med åren lär sig att fake it 'til you make it...

Grupp- och pararbete där precis ALLT måste avhandlas och skärskådas och tillsammans IRL: DISS. Samarbete antingen via Googledokument eller där man stämmer av arbetet med varandra och ger konstruktiv kritik som sedan putsas vidare på i egen kammare: HISS!

Tänk så mycket enklare tillvaron ter sig och så mycket mer accepterade de människornas personlighet är, som säger sig äääälska att umgås med folk, som gärna pratar med alla, minglar och laddar batterierna genom att umgås. Så om det är "coolt och inne" att vara introvert...nej. Tror väl aldrig att det blir coolt, men jag är glad om det blir känt och accepterat och att folk fattar att alla inte är stöpta i samma form.