Nu är resan till Oman bokad! 
Så vad säger ni? 14 dagar att ordna looken för beach 2009!

Insåg att jag har albylvit hy och är dessutom extremt otränad. Vikten i sig är det inget fel på men massan är liksom inte fördelad på fördelaktiga ställen. Det enda som kan ändra på detta faktum är träning.

Oh whyyyyyyyyy......... :(

Trots att det inte finns någon quick-fix så verkar inte min kropp vilja verkställa det min hjärna säger.
Sent på kvällarna säger nämligen hjärnkontoret att "Imorgon, då är det dags! Slut på slappandet, kroppen ska ut och promenera raskt och när den är tillbaka i hemmet så ska den tränas, speciellt magregionen".

Sedan kommer Imorgon och då bara vägrar kroppen!!

Den gör inte som det bestämdes kvällen före utan den menar på att det gott kan skjutas upp till nästa dag.

Och så förflyter veckorna...

I och för sig finns det faktiskt en quick-fix. Jag kan skaffa burka och göra som de infödda kvinnorna i Oman. Bada i den. Plötsligt framgår vitsen med det klädesplagget.

Nu i helgen är det en körkurs i Denans ridhus.

Redan igår kom de första deltagarna och lastade av sina vagnar.

Jag skulle ut på halvtimmespromenaden med Coffee och eftersom det var snöklampsväder tänkte jag ta denna promenad inne i ridhuset, så vi blev tvungna att gå förbi vagnarna.

En av vagnarna var särdeles läskig, för kuskbocken var fastsatt med spännband som fladdrade i den hårda vinden. Coffee höll nästan på att krypa ur skinnet!
Hon var ändå modig som försökte ta sig fram och titta närmare på eländet. Hon smög sakta framåt men sedan när vinden tog tag i banden så att de sprätte till så hoppade hon rakt upp i luften.

Vi stod där ganska länge och Coffe sög bekymrat upp sin underläpp (kolla älgmulen på bilden!) -Till slut vågade hon sig faktiskt ända fram och nosade noga igenom vagnen. När det var gjort så var det bra. Hon sänkte halsen och stod och tuggade och släppte ner läppen igen.
Det var inget monster och den modiga ponnyn hade överlevt igen!

Vad glad jag blev när jag såg detta:

http://www.norrteljetidning.se//nyheter/artiklar/id/7258

Jag har en jättepåse med gamla nallar och mjukisdjur som varit Sannas eller Fredriks. Jag har bara inte haft hjärta att slänga dom och det är ju inget fel på dem i övrigt mer än att de blivit överflödiga.

 Älsklingsnallarna finns ju kvar i barnens rum. De brukar ju få hänga med ovasett hur gammal man blir men utöver dessa hann det ju samlas en hel legion med mindre älskade nallar genom åren.

Det är knepigt med begagnade grejer över huvud taget. Jag tycker det är sådant hemskt slöseri att bara slänga hela och fina saker bara för att de är urvuxna eller inte längre passar in av en eller annan orsak.

Just nu har jag en hel kasse med jättefina kläder i storlek 130-140. Skjortor och tröjor som är så gott som nya - men jag känner ju inga som har pojkar i den storleken. (Eller jo, jag vet någon som har grabbar i den åldern men de vill ju inte ta emot begagnade kläder eller saker trots att de inte har särskilt gott om pengar... -Ni anar koppling till mitt tidigare inlägg om vad som är fattigdom eller inte, eller hur?)

Secondhandaffär värd namnet finns i Vallentuna men dit åker man ju inte förbi alltför ofta. Så påsarna blir liggandes tills jag blir halft galen och slänger och mår dåligt av att slänga.
Det är horribelt ur ett miljöperspektiv också!

Det är egentligen hemskt att det blivit ett sådant slit-och-slängsamhälle trots att vi vet att jordens tillgångar är på upphällningen och miljöförstöringen är ett allvarligt hot. Det är hemskt att folk anser sig för fina för att ta emot hela, rena och snygga kläder. Det finns så många anledningar till att tacksamt ta emot begagnat och känna sig som en hjälte (en ekonomisk hjälte, en miljöhjälte och en SMART hjälte).

Sedan är det väl självklart att man vill unna sig en del nytt - om man har råd - det säger jag inget om.

När jag kommer hem ska jag leta upp nallepåsen och åka till Krabat och lämna in dem. Och känna mig lite som en hjälte trots att jag gjort så lite!

Tillbringade söndagsmorgonen med att titta på senaste storfilmen "Slumdog Millionaire" som har blivit nominerad till jag vet inte hur många Oscar.

Det var en söt film, inget snack om den saken.
Huvudpersonen, Jamal, är snäll och håller sig på den smala vägen. Gör rätt saker av rätt anledningar och låter sig inte förledas in på den till synes enkla vägen till att ha det bättre. I slutet (läs inte vidare på det här stycket om du inte vill ana slutet på filmen!) så belönas han för detta. Typiskt Hollywoodslut, helt enkelt.

Vi tilltalas ju alltid av detta. Av att få se att världen ÄR rättvis och att den som gör ont får ta konsekvenserna av det medan den som är god belönas för det. Man blir alltid glad av en sådan berättelse även om känslan gnager i en att sådana slut är påhittade och att verkligheten oftast är annorlunda.

Har läst Stefan Einhorns "Konsten att vara snäll" samt "Medmänniskor". Han menar att snällhet är något som faktiskt lyfts fram av evolutionen. Att snälla människor väljs att föra generna vidare och icke-snälla människor inte alls vinner i förhållande till snälla. Att vara snäll är något som mänskligheten behöver för att överleva, helt enkelt.

Men är det så?

Jag önskar verkligen att det vore så.
Jag ser ju gruppdynamik och spel mellan människor varje dag i skolan. Barnen är ju inte lika sluga på att dölja detta lika mycket som vuxna (ibland) är. Man ser vilka som blir populära och vilka som inte blir det. Man ser vilka som är goda förebilder och vilka som inte är det.

Det finns två varianter på informella ledare i en skolklass:

- Den goda ledaren, som oftast är just snäll men som också har andra kvalitéer som klasskompisarna beundrar, respekterar och ser upp till. Den här eleven ser andra i klassen, även de som inte är de omedelbara kompisarna. Den är ofta rättvis och förnuftig, den spelar inte spel på andras bekostnad och lyckas ändå vara en självskriven ledare.

Kan jag säga annat än att den lärare som har en sådan elev i sin klass kan skatta sig lycklig? En klass som denna brukar ofta få god sammanhållning och ha lättare att reda ut bråk än andra klasser.

- Den "dåliga" ledarens popularitet baseras ofta på en hel del rädsla från klasskamraterna. Man är antingen med eller emot denna ledare som gärna tar sig upp på andras bekostnad. Ingen vill bli ställd utanför och då är det bättre att vara med än emot, trots att det innebär att man kommer att göra sådant som talar emot ens eget samvete.
Denna ledare delar ut förmåner till sina undersåtar och den som är närmast honom/henne får en bit av stjärnglansen och slipper känna sig rädd att bli ställd utanför - för ögonblicket!

Nu kan vi fundera: Hur ofta leds grupper av goda respektive dåliga ledare?

Enligt mina iakttagelser så är de dåliga många fler än de goda. Ändå jamsar de flesta med den elaka!

Räcker det med att vara snäll för att bli en god ledare?

Nej, det räcker ju inte heller. Snälla personer blir oftast utnyttjade eller klassade som mesar trots att de inte är mes-snälla. Bara saken att de vägrar att kliva på andra gör att en del mister respekten för den snälla och hellre slår sig ihop med den dåliga.

- Varför är de "farliga" killarna mer populära än de snälla?
- Varför får förbrytare som gjort hemska saker en massa kärleksbrev till sin fängelsecell när Snäll-Pelle knappt får dansa med tjejerna?

Ändå förstår alla att man får ett bättre liv tillsammans med en människa som är snäll än med någon som gör onda gärningar...

Nej, jag vet inte. Så jag har inget svar på detta.

Utan att tänka i termerna ond eller god så tänker jag bara att i slutändan är det är domen man utfärdar över sig själv som är viktigast. Att man levt efter sina egna övertygelser och värderingar, att man behållit sin integritet så långt det går. Jag misstänker att det formar en "snäll" människa eftersom det sättet att leva inte strävar efter att söka bekräftelse utifrån och inte heller förväntar sig några belöningar på något vis.

Men det kanske inte heller stämmer?

Slutligen kan jag rekommendera "Slumdog millionaire" som ren underhållningsfilm och även om den väckte lite funderingar hos mig så är den inte direkt djup.

Jag inser att ämnet sticker folk i ögonen och dessutom börjar mina upplevelser som fattig att ligga rätt långt tillbaka i tiden, men ändå. Jag blir trött på diskussionerna om fattiga svenskar.

Just nu är det nån på Aftonbladet som ska leva på socbidrag i en månad och blogga om det. Jättesynd om henne och oj stackare som knappt har råd att röka längre...

Min "fattighetstid" började rent frivilligt när Sanna föddes.
Då var jag 20 år, Roland var 22. Han jobbade på verkstad vilket vare sig var eller är något välbetalt arbete, så det var inte så att man hade någon rik man att luta sig tillbaka på. Inte heller många saker efter många års rikt liv som heltidsarbetande singlar som kunde lindra smällen av att ha lite pengar.

Nej, jag tog bara ut halva föräldrapenningen för att den skulle räcka längre. Vi levde därmed på 1,5 låga löner. Det gick alldeles utmärkt. Vi hade bil och alla förnödenheter man kan tänkas behöva.

När Sanna var 4 år började jag plugga. Först skulle jag läsa in en del betyg på Komvux - det gjorde jag under ett halvår och tog då bara ut studiebidraget eftersom jag inte visste om jag skulle komma in på vidare studier och därför inte ville dra på mig lån. Bidraget var (är?) 2000 kr/mån.

Alltså: Rolands lön och 2000 kr till.
Hade fortfarande råd med bil. Och barn.

Kom på Lärarhögskolan och då slog jag till med att ta studielån också. Förr fick man extra bidrag om man hade barn och studerade men det hade man tagit bort nu lagom tills jag började plugga. Man får inte studiebidrag/lån under sommarlovet så man får lägga undan under året så att det räcker över sommaren. Det blev i snitt 5000 kr per månad.
Nu betalade jag även på en halv häst och vi hade fortfarande bil. Och barn.

Studerar man så har man inte rätt till socbidrag så det spelar ingen roll att man lever på under socnormen, vilket vi gjorde med besked.

Min sammanfattning av den tiden var att det mest kändes förvånande att folk kunde gå på McDonalds utan att titta två, tre eller fyra gånger på de slantar man fick lägga fram för maten. Jag hade väl önskat att jag hade haft råd att shoppa fina kläder men det fanns ju å andra sidan 2:a handsbutiker att handla jättebilliga kläder i, vilket jag gjorde. Jag sydde kläder åt Sanna. Tog gärna emot ärvda kläder som oftast var jättefina. Vi lagade mat från scratch, inga jävla halv- eller helfabrikat och skräpmat. Ingen läsk eller onödigt godis.
Vi hade råd att åka på semestrar inom Sverige om vi åkte tillsammans med någon anna familj och delade på stughyran, eller så åkte vi till Dalarna - gratis förutom bensinen. Hästen hade jag medryttare till.

Visst längtade jag efter att ha mycket pengar och slippa vända på slantarna, det var inte alltid roligt. Men det gick bra och inte fan gnällde jag över att Sanna inte kunde ha märkeskläder eller att vi inte kunde åka på utomlandssemestrar?!

Så vad är det folk kräver egentligen? Har läst och hört att de skäms över att barnen inte får åka utomlands, att de inte kan ha senaste mode på sig, att de inte vill ta emot "allmosor" (ärva kläder och möbler). Men VAD FAN. Är de prinsessan på ärten, eller??

Jag tror, när det gäller Sveriges "fattigdom" - att det handlar mest om attityden, mindre om att verkligen ha riktigt dåligt med pengar. Man ids inte köpa råvaror att laga mat av, man anser att man ska ha lika som grannen, man kan inte hålla ryggen rak och klara sig på det man har och vara stolt över det, utan man måste yla i pressen över småskit som man anser att "alla" ska ha råd med trots att det handlar om lyxkonsumtion.

Det handlar om prioriteringar och inställning.
Fattigdom, det är när man inte har mat för dagen, inte för att man köpt märkesjeans till ungarna för att man annars "skäms", utan för att man inte har ett öre på riktigt.

Hittade följande topplista på SvD:s websida om klagomål som framförts vid chartersemestrar:

"Stranden var för sandig."

"Vi köpte ett par Ray-Ban-solglasögon för fem euro av en gatuförsäljare - för att senare upptäcka att det var en piratkopia.”

”Ingen berättade för oss att havet var fullt av fisk. Barnen blev rädda.”

”Det tog oss nio timmar att flyga hem från Jamaica till England, men det tog bara tre timmar för amerikanerna att ta sig hem.”

”Min fästman och jag hade bokat ett rum med två sängar men blev placerade i ett rum med dubbelsäng. Vi håller er nu ansvariga för att jag blev gravid. Det hade inte hänt om vi fått det rum vi bokat.”

”Det är för mycket spanska människor. Receptionisten talar spanska. Maten är spansk. För mycket utlänningar.”

”Vi tvingades köa utomhus utan luftkonditionering.”

”Det är er plikt som researrangör att upplysa oss om högljudda och stökiga resenärer innan vi reser med er.”

”Jag blev biten av en mygga - ingen sa att de bits.”

"På semestern till Goa upptäckte jag till min förfäran att nästan varje restaurang serverade curry. Jag gillar inte alls kryddstark mat.”

Jag kan lägga till ett likvärdigt klagomål från skolans värld, ofta framförd fast med olika formuleringar:

"- Inte visste jag att jag var tvungen att själv lägga ner arbete på att lära mig något"...

Ungefär i samma klass som turistgnället, anser jag.

...att en dag som denna så välkomnade även en vårdeppare som jag solskenet.

Synd att det blåste, men när man hittade en solig plätt som låg i lä så var det riktigt varmt och gott i solen!

Alldeles nyss kom Sanna och jag hem från bion. Vi tittade på "Män som hatar kvinnor". Jag har ju läst böckerna och vet hur de slutar och då blir inte filmen inte så spännande egentligen. Jag var mest nyfiken på hur de fått ihop berättelsen och om skådisarna lyckas gestalta personerna från boken så som jag föreställt mig dom.

Tycker att de lyckades rätt bra. Det var inga större förändringar från boken och de lyckades klämma in mycket av storyn, faktiskt.

Sanna, som inte läst boken, tyckte att filmens 2,5 timmar gick fort och då måste den väl ändå varit rätt engagerande.

Ärligt, vem kom på Bruno Banani??

Vem kan ta ett sådant varumärke på allvar?
Det är ju inte så långt ifrån Brown Banana om man nu menar att stackarn som kom på det inte kunnat veta hur fånigt det låter på svenska.
Det låter ju minst lika fånigt oavsett vilket språk!!

Sedan kan man ju hävda att all reklam är bra reklam. Det är ju onekligen så att man lägger namnet på minnet.
Men därifrån till att längta efter att köpa en Bruno Banani?
Att stolt visa upp sin Bruno Banani?
Att ikläda sig doften av Bruno Banani??
Nej, sannerligen. Alla vill nog inte förknippas med Bruno Banani. Det är de ju visserligen medvetna om själva. "Not for everybody"...
Fast säkerligen för de som håller på med monkey business.

- Jag Har nyligen haft Bruno Banani hemma hos mig! Här är Bruno Banani, - utan retuchering: