I min skola så har vi haft det rakt av svinkallt i höst och vinter.

Det har alltid varit lite si och så med värmen, även tidigare år. Uppenbarligen sänker de (eller stänger av??) värmen under helgerna så måndagar brukar vara lite kylslagna. Det brukar räcka med att man har en lite tjockare tröja på sig så klarar man sig.

Denna höst och vintern så har det däremot inte räckt med en tjocktröja, det har varit svinaktigt kallt halva veckan. Inte förrän framåt fredagen har det varit mer eller mindre normal inomhusvärme - för att efter helgen återigen mötas av ett utkylt klassrum och börja om från början.

Jag har suttit där vid katedern som en jättelik fjärilspuppa, inlindad i filtar. Det som sticker ut har varit kallt: händer och näsa.

Hur barnen klarat sig vet jag inte. En del kommer ju i kortärmat även om det är kallt som självaste f-n och inte rör man sig så mycket under en normal lektion heller.

Nåväl. Det har rännt hantverkare överallt. De har bankat på elementen, glott in i ventilationstrummor etc i all oändlighet. De har inte lyckats reparera det som är fel, om de ens vet vad som felas.

Nu har de iallafall kommit på en lösning: De STÄNGDE AV hela ventilationssystemet!

Elementen brassar på och luften står stilla. Och visst, det ger effekt: nu är det faktiskt varmt i klassrummet. Enda problemet är bara att när hela klassen är där, så tar syret slut på tio minuter.

Det är 20 grader kallt utomhus så vem vill eller ens kan sitta vid fönsterraderna om vi ska vädra för att få nån luft?

Resultat: på eftermiddagarna är vi visserligen varma, men har ont i huvudet och koldioxidhalten i blodet ligger säkert nära förgiftningsnivån.

Bara att välja: iskyla och syre eller värme och sitta och kippa efter luft som en fisk på torra land.

Men men, det är ju bara lärare och barn som ska arbeta i de här lokalerna - så det lär väl dröja innan man åtgärdat felet... 

Undrar om det blir en eldig PRE-häst man får rida? 

Nu är flygbiljetterna bokade.

Roland, Fredrik och jag åker till Spanien över jul och nyår. Det blir budgetboende som vanligt, tillsammans med mina föräldrar i en hyrd lägenhet i Fuengirola, Andalusien.

Sanna blir dessvärre hemma som häst-, hus- och kattvakt. Skyll på hennes dumma skola som envisas med att ha föreläsningar på mellandagarna!

Den här gången tänker jag och Fredrik ta med ridhjälmarna och hyra häst när vi är där. Så för första gången nånsin har jag haft riktig användning av min spanska: när jag skickat förfrågningar till olika hyrstall kring Malaga.

Det kanske låter jättekonstigt och visst har det varit praktiskt att kunna en del spanska de gånger jag varit i Spanien. Alla TV-program är t ex dubbade så om man inte kan spanska så har man skittrist på kvällarna om man vill se på TV. Men annars har jag inte känt någon jätteglädje av att kunna detta extra språk, för man kan alltid klara sig hyfsat på engelska även i Spanien och i jobbsammanhang har ingen nånsin efterfrågat mina spanskakunskaper så de har inte gett någon fördel alls.

Men  nu, som sagt - kände jag äntligen att min spanska varit till god hjälp.

Vi får se hur det blir till slut - men jag känner mig faktiskt sugen på en del av turerna som erbjuds! Den spanska solkusten har en fantastisk natur så det kan bli en fin ridtur - bara det inte regnar.

Hade inte världens smidigaste dag idag.

Har känt mig småförkyld länge, men idag tog min småsjudande förkylning ännu ett steg och jag började känna mig febrig framåt eftermiddagen.

"Fröken, du är alldeles röd om näsan!" utbrast en av mina elever.

(Ska snabbt mota undan eventuella funderingar från läsarna om jag möjligen har en plunta i katedern genom att mycket bestämt dementera detta).

Mycket riktigt - helt i tiden: adventstiden - börjar jag förvandlas till Rudolf med röda mulen...

Skippade ett eftermiddagsmöte - inte helt ledsen för det - och åkte hemåt. Eller inte direkt. Eftersom jag visste att vi knappt hade något i skafferiet hemma tänkte jag ta en omväg via Rimbo och handla det nödvändigaste. Jag kände mig så trött och eländig att jag nästan struntade i det, men tanken på att trösta mig med en liten chokladbit från affären gav lite extra kraft.

Jag hamnade bakom lång karavan bilar som fastnat bakom ett långsamtgående fordon med nån jättestor och jättebred last på. Ingen kom om. Färden mot Rimbo gick i 30-40 km/t.
Kom till slut fram till affären. Gick in, gick runt. Plockade i varor + chokladen. Magen kurrade, pannan febrade (eller vad det nu kallas när man känner sig sjuk).

Lade upp alla varor på bandet och precis när expediten började knappa in varorna så insåg jag att jag inte hade mitt kontokort med mig. Bara ICA-kortet.

Det förbaskade kontokortet låg kvar framför datorn hemma efter att jag betalt Globenbiljetterna för helgen! -Gaaahhhh!!!

Det var bara till att med ännu febrigare panna och ännu rödare näsa stamma fram att man försökt prångla varor genom kassan utan att ha vare sig pengar eller kort, snabbt slänga tillbaka allt i kundkorgen och så ut i affären med allt. INGEN CHOKLAD fick jag!!!

Imorrn blir det fackeltåg till kyrkan och adventssånger däri. Låter jättemysigt, men betyder en lång promenad då man är rädd att ungars hår ska brinna upp av fladdrande facklor, sitta i kyrkan då barn mumlar sånger och sedan kylslagen promenad tillbaka till skolan igen. Fast där väntar adventsbuffén (av kakor och godis!!) som dagispersonalen bakat ihop i år. Får ta igen dagens uteblivna choklad. Fast först ska jag tanka i mig alvedon så att jag orkar.

Nu är brasan tänd i kaminen så medan nordanvinden viner utanför husknuten kan jag fortsätta mina hästmemoarer...

Det var inte lätt för efterkommande ponny att matcha Falcon den Store.

Vi åkte runt och kollade lite C-ponnysar och fastnade till slut för Cornelia III.

Hon var - och är förstås -  Connemara e. Hagens O´Chief  ue. Finney Master.

Sett i backspegeln så kanske man kunnat tänka sig att det var ganska många signaler som pekade på att vi borde tittat vidare, men saken är den att hon såg ju onekligen tuff ut. En svart, kompakt liten ponny. Snygg färg, cool.

Fredrik var där och provred två gånger varvid han åkte av med dunder och brak andra gången. Inte för att ponnyn bråkade, men för att den tog i för kung och fosterland över ett hinder så Fredrik for nästan rakt upp ovanför henne mitt i språnget och så landade de på skilda ställen.

Nåväl - det kunde ju snarast räknas till att ponnyn hade kapacitet för hoppning, så...

Däremot var hon inte särskilt charmig vid hanteringen. Inte jättebråkig, men i boxen stod hon med rumpan konstant vänd mot besökaren och när vi skulle sadla henne så försökte hon stämpla mig på foten när sadelgjorden skulle dras åt. Inga stora grejer som sagt, men inte något som ger plus i kanten heller...

Fredrik gillade dock henne och det var ju viktigast.

Det gick jättefint på träningarna och efter ett tag åkte vi iväg på tävlingar. Inga höga klasser, utan LD-LC. Det gick väl hyfsat förutom att hon gick ganska sävligt och i LC:n så bara stannade hon mitt emellan två hinder och bajsade. Not cool.

Tränade vidare ett tag och provade åter med tävling. Gick åter sådär, men utan bajsstopp.

Nu har jag förträngt en del av händelseförloppet, men efter drygt ett halvår började det dyka upp större problem med ponnyn. Hon började bli svår att sko bak - kunde stå stilla för att sedan plötsligt göra ett jätteskutt rakt upp i luften. När galopp skulle fattas så sköt hon in bakdelen innanför spåret och hade jättesvårt att ta fattningen, alternativt gjorde hon ett litet bocksprång. I traven slutade hon ta för sig med bak. Såg ingen hälta, men allt det här sammantaget verkade skumt så vi tog in henne till klinik.
Vid det laget kunde vi över huvud taget inte sko henne utan sedering.

Mycket riktigt så hittade inte heller de en hälta, men om de tog hennes bakben upp och bak (som hovslagaren gör när den ska sko) så gick det knappt och hästen visade mycket obehag. De såg också rörelsestörningarna vid longering och Fredrik fick även sitta upp och rida så att de kunde utesluta att det var han som red på ett speciellt sätt som skulle framkalla detta. Så var det ju inte.

Efter mycket om och men så diagnosticerades hon till att ha en förkalkning på SI-leden. De sprutade henne, hon fick specialbeslag och sedan skulle hon vila och sakta sättas igång i skritt.

Såg ut att gå bra först, men när hon skulle börja travas så började besvären återkomma. In till klinik igen och en upprepning av behandlingen. Nu tog vi dubbelt så lång tid på oss att vila och skritta henne som veterinären angav. När det återigen var dags för försiktig introduktion av trav så brakade det igen. Under hela den här tiden kunde hon inte skos hemma, utan vi fick åka till kliniken för specialskorna och skoning under sedering...

Vi provade också att ta ut en equiterapeut som gjorde vad hon kunde. Hon märkte också av Cornelias personlighet och kom med bästa liknelsen jag hört. "Hon både ser ut som och är som Lisbet Salander i Millenniumtriolgin!"

- Ja precis, en liten svart, tuff och egen tjej...

Det verkade inte funka att rehabilitera ponnyn. Fredrik hade skrittat i flera månaders tid och varje gång vi började hoppas så återkom symptomen. Veterinären rekommenderade avlivning.

Vi kontaktade Cornelias uppfödare som ville ta hem henne till avel om veterinären trodde det funkade, och det gjorde hon. Så Cornelia blev istället triangelmärkt och har nu ett årsföl hemma på sin födelsegård. Skönt att det löste sig på så sätt!

En av de sista bilderna som togs på Fredrik och Cornelia - i sandtaget på Lovisedal.

Det jobbiga med denna period var att Cornelia inte var den enda sjuka hästen hemma just då. Det var en riktigt skitperiod rent hästmässigt. Mer om detta i nästa memoardel!

...och då menar jag inte något som har med onlinespel att göra.

Igår var jag hos en före detta arbetskamrat. Hennes familj har byggt ett nytt hus strax utanför Norrtälje. Det vetter mot vattnet och ligger högt uppe på en bergsknalle. Men vilket hus!!
Det var inte särskilt stort, men arkitektritat, högt i tak och med många spännande vinklar. Bäst var ena tredjedelen av huset som består av ett stort inglasat uterum med värmegolv, samt en rejäl spa-avdelning. Coolt.

Idag red Fredrik Sacha och jag red Coffee. Det var lite väl kramig snö så det fick bli ridhuset.
Jag har läst nånstans att man inte ska hålla på att träna för mycket på galoppombyten, men det är ju så KUL! Coffee gör nu riktigt trevliga byten både på diagonalen och i serpentiner. Sedan provade jag hur mycket det gick att korta hennes galopp och det var också en snudd på euforisk känsla när hon blir rund som en liten boll och galopperar kort, kort! Hon har lite svårt att göra det riktigt så kort på böjda spår, men rakt framgår det jättefint.

Det är ju jobbiga övningar för ponnyn så jag höll inte på så länge. Dessutom är det jobbigt även för mig. Jag rider så sällan så ett ridpass som detta straffar sig i form av diverse smärta: min tennisarmbåge, axlar, nacke mm. Mina muskler måste komma i form under en längre tid om jag ska klara av att rida utan att få ont i kroppen efteråt.

http://svtplay.se/t/104664/psl 

Jag syns vid två tillfällen!!

Foto: Mikael Sjöberg

Så småningom började Fredrik och Falcon bli lite mer samspelta och Fredrik blev duktigare och duktigare på att rida.
Falcon var ju inte riktigt världens snabbaste ponny och därmed vann de inte de halsbrytande låga hoppklasserna. Det gick istället desto bättre när de kom upp i klasserna och det inte längre handlade om att sparka runt ponnyn så fort som möjligt och klamra sig fast banan runt.

Från LB-LA började vinsterna och placeringarna ramla in. I de högre klasserna blir det viktigare att välja korrekta vägar snarare än att göra hysteriska ponnysvängar. Ponnyn kan inte längre hoppa över hindrena stillastående och då spelar det ingen roll om man inte har en vesslesnabb ponny, det blir bättre med en som är stabil och ärlig i själva hoppningen. De där snabba river lätt eller vägrar ut sig.

Foto: Mikael Sjöberg

Högsta klassen Fredrik hoppade var MSV B. Falcon hade faktiskt inte hoppat så högt förut, så han gjorde debut i medelsvår klass vid 16 års ålder. Inte illa. De rev ett par bommar den tävlingen, men för övrigt gick det bra.

Foto: Mikael Sjöberg

Bästa placering blev vid den tävling som ovanstående bilder kommer från: en LA + 5 cm (alltså 5 cm lägre än MSV) där han dels vann klassen och dessutom fick KG Svenssons vandringspris till bästa pojke. Det var väl inte mördande konkurrens för just det priset, men han vann ju klassen hur som helst.
Det lustiga var att det inte ens såg särskilt svårt och jobbigt ut för Falcon att hoppa, han galopperade runt och typ svepte över hindrena. Har inte sett liknande efter det.

Falcons meriter tillsammans med Fredrik (han har ju även en drös med tidigare ägare)

2005 (lokala klasser):
3:a LD Roslagens Rid- & körklubb
2:a LC Vätö Ridklubb
2:a LB Väsby Ridklubb

2006
4:a LC, Heby Ryttarförening
5:a LB, Sollentuna Ridklubb
2:a LB, Hägerneholms Ryttarförening
2:a LB (regional) Bornsjö Ryttarförening
1:a LB (regional) Fornboda Ryttare
2:a LA (regional) Roslagens Rid- & Körklubb
1:a LA+5 cm (regional) Ramsta Ponnyvänner
+ vinnare av KG Svenssons vandringspris för Bästa Pojke.
2:a LA (regional) Mälarhöjdens Ryttarförening
6:A LA (regional) Heby Ryttarförening

2007
1:a LB, Sollentuna ridklubb

  
Sista bilden på Fredrik och Falcon. Söta ponnyn blev såld till familjen Bowallius som på den tiden bodde i Schweiz. Senare kom han med tillbaka till Sverige när familjen flyttade hem igen. Nu bor han hos en familj i västkusten och lär upp en ny liten ryttare i hoppning. Lyckost, lyckost dom!!

Igår kväll åkte jag med Sanna till Älvsjömässan för att gå på hälsomässan och "Det goda köket". Det gick att köpa en kombinationsbiljett för rätt bra pris.

Mycket folk på väg dit.

- Ja! Vi har tagit oss ända in i mässhallarna!

Matmässan var verkligen inte på något sätt en besvikelse. Det var massor av smakprover (hade inte ätit middag före, vilket var ett klokt beslut).

Vi provade allt möjligt - men det gäller att ha järnmage: pepparkakor, korvar, rökt struts, sylter, marmelader och smaksatt honung, bröd av olika slag, choklad, bakelser, såser.... you name it!

En stor del av mässytan upptogs av olika vin/spritmärken/-importörer.

För att smaka av det alkoholhaltiga så fick man lösa 10-krbiljetter och så kunde man köpa sig ett vinglas billigt. Mot en biljett fick man en skvätt att smaka på, och om man var intresserad så pratade monterpersonalen om varför deras märke var så bra etc etc... Äh.

Godast var den ganska riviga mojiton som kostade två kuponger (men det var den värd!) Dyrast var ett rosévin som visserligen var gott men som jag är för vinokunnig för att uppskatta till fullo. Sanna provade saffransglögg.

  
I särklass mest uppskattat av oss: all choklad - eller snarare alla chokladprover!

Vi var även inne en sväng på hälsomässan, men det är lite för nördhysteriskt där. Jobbigt med alla näringsbars, dofljus och massageoljor som ska säljas genom att de försöker få produkterna att framstå som magiska på något sätt. Tramsigt.

Sämst: ointresserad personal vid blodbussen. Eller jo intresserade var de, men inte av andra utan av att prata med varandra. Där missade de en blodgivare.

Bäst: Massagefåtöljerna. Aaaahhhhhh.... :)

Tog en ny sväng in på matmässan och då köpte jag med mig jättegod choklad samt några burkar bearnaisesås som faktiskt kunde mäta sig med Lohmanders!

Köpte även en Aloe Veradricka på hälsomässan som var riktigt god. Jag är dessutom så skum att jag gillar när det flyter omkring små aloegeléklimpar i drickat!

Slog snabbhetsrekord när vi åkte hem. En timme prick mellan Älvsjö och Söderhall, och vi åkte ändå kommunalt hela vägen. Wow!