I helgen hade jag en positiv och energigivande föreningsupplevelse till skillnad mot hur det ibland kan bli i den ideella världen idag när de flesta helst vill köpa sig loss från arbete. Vi hade nämligen Ridskolans Dag i Rimbo. Ett öppet hus med lite hästuppvisningar, käpphästhoppning, tipspromenad, ponnyridning och annat smått och gott för att visa omgivningen att ridskolan finns och att det sjuder av liv här.

Jag var med ända från planeringen ochkörde på i bästa skolstil: fördela jobbet och hoppas på att alla verkligen gör vad de förväntas göra.  Och SOM de gjorde!! På dagen D var det bara att springa runt och häfta upp skyltar till alla aktiviteter och sedan smällde det igång. Besökarna kom, barnen red ponny, besökarna såg WE-uppvisning, barnen red WE-bana. Folk åt våfflor och hamburgare och det enda jag hörde var positiva och glada kommentarer.
Tänk om varje helg innehöll sådana massiva uppåtpuffar! :)

Tipspromenad med finaste utsikten.

Förra helgen var jag iväg på en tur upp till fjällen.

Min gamla (ja, inte i ålder nödvändigtvis) arbetskamrat från Skederid jobbar numera som ansvarig för köket på ett fjäll-/konferenshotell i Rörvattnet i Jämtland. http://www.rorvattnet.se/  (Rekommenderas!!)

Jag och övriga Skederidare blev bjudna dit upp och fick bo på hotellet gratis och njuta av Jills goda mat och den fantastiska naturen.
Vilken upplevelse!

Vi hade en otrolig tur med vädret: på lördagen var det sol nästan hela dagen. Då åkte vi upp över trädgränsen vid ett närliggande fjäll och fick se vidsträckta vyer.

Vi klättrade uppför en bit. Då och då kunde man stanna upp och äta blåbär, välvattnade och välsolade. :)
Annat än de förkrympta kart vi har härhemma i den snustorra skogen.

Efter att vi tittat på utsikter och vandrat omkring lite på fjälltoppen så åkte vi vidare till en sjö där vi grillade korv över öppen eld och åt tunnbröd med rökt röding.

Från grillplatsen såg man snön på fjälltopparna.

Korvgrillning vid sjön. Vi kokade även kaffe över elden, i en rejäl gammal kaffekanna. Här fattades oss intet.

På söndagen var det lite mer blandat väder, men Jill och hennes man såg till att vi hade fullt upp ändå. De körde oss runt bland sevärdheter omkring Rörvattnet.

Bland annat var vi i Vinklumpen. (Nej det är inte skylten hem till mig efter ett antal grillkvällar med dryck...)

I Vinklumpen finns ett sameläger. De hade precis flyttat renarna från Vinklumpen till vinterområdet bara veckan före, kvar hängde några renskinn på tork. (Lite småläskigt....) Fick även veta att "klumpen" är ett dialektalt ord för fjälltopp. - - Vad kan "Vin" vara då? Att det viner om öronen där uppe? Det gör det nog alldeles säkert under stormiga dagar.

Kåta...

Pittoresk liten bod bredvid kåtan. Inte vet jag om det här verkligen används eller om allt mest står kvar för att göra oss turister lite glada. Men nog såg det intressant ut.

Slutligen en sväng till ett lokalt, rejält vattenfall vid Ansättåns canyon:

På söndagskvällen fick vi skjuts tillbaka till Östersunds flygplats för att åka hem igen. Kändes lite som att ha åkt flygande matta: Vips var man uppe i fjällen och vips så var man tillbaka i Arlanda igen. Däremellan hann massor hända, roliga kvällar tillsammans med de flesta av de bästa från Skederid (synd för Skederid att så få är kvar där, men vi vet ju alla varför...) Jills goda mat som jag saknat så, och intressanta utflykter i fjällvärlden.

Jag är verkligen tacksam att jag fick åka med på detta. :)

Tänk vad ett nytt jobb kan göra.

Jag börjar äntligen känna igen mig själv. Jag kan komma på mig själv med att småvissla och tralla under dagen och det var lääääänge sedan jag var i den sinnestämningen att något sådant glädjeyttrande skulle komma ifråga. Var det inte benbrott och lång rehab så var det annat som fördystrade tillvaron.

Förutom en supergullig klass och trevliga kollegor som man mer än gärna sitter och planerar tillsammans med, så har den här skolan lyckan att ha rekryterat en attans bra rektor. Jodå, fler än jag tycker så. Jag har visserligen bara varit här i fem veckor men inget har hittills motbevisat det goda intryck jag fick redan vid anställningsintervjun.

Förutom att vara proffsig så har människan dessutom humor - och det mina vänner, är livsnödvändigt i skolans värld. Tempot och kraven är så höga så om man inte får en möjlighet att pysa lite ventiler genom ett gapskratt då och då, så kan det bli för mycket hur bra arbetsplats man än är på. (- Det är en hon, och hon har man och barn och jag har inte bytt planhalva - kanske bäst att skriva det rätt ut så ingen börjar undra). 

Så det är väl bara att passa på att känna sig glad och nöjd ett tag - livet brukar ju som bekant varva höjdpunkter med lågvattenmärken så det gäller att ta tillvara på de goda dagarna.  :)

Finns inget som kan göra mig så osäker som tystnad tillsammans med främlingar.

Jag skulle vilja vara så cool att jag kontrar med lika mycket tystnad tills dess jag har något genomtänkt och viktigt att säga. Då skulle jag säga det med en lugn röst, kanske till och med i lite sänkt tonläge så att att tyngden i det jag säger liksom verkligen sjunker ner och in i den som lyssnar.

I slutet av förra veckan påbörjade jag utvecklingssamtalen i min nya klass. Har haft eleverna i ett par veckor, känner dem inte så bra och jag känner absolut inte någon av deras föräldrar.

Elever som oftast pratar hur mycket som helst under lektionstid, blir många gånger helt stumma i den här situationen. De sitter där i bänkarna och tittar på mig men säger inte ett ord. Efter några inledande meningar så faller tystnaden igen. Eleven ska ju "äga" samtalet heter det så käckt nu för tiden. Men om eleven inte vill ta i det ägarskapet ens med tång och faktiskt lyckas vända även helt öppna frågor från mig och föräldrarna till någon sorts mumlande "ja" eller "nej" - eller oftare: "venne" - så är det inte så lätt.

Det är här jag borde säga något viktigt och tungt, eftertänksamt. Långsamt.

Det är här jag går igång i hundraåttio och låter som om jag andats helium.

Fastän min hjärna försöker stoppa mig och kvider "Men håll bara tyst, människa! Vänta ut de andra!" så pratar jag. Och pratar, och pratar och pratar och LEEEEER. Kramp i kinderna. Låter så klämkäck så det blir risk för diabetes i öronen.

Till slut har äntligen samtalstiden tagit slut och med det sista krampande leendet som säkert mest ser ut som en galen grimas, skiljs jag och den vid det här laget ljudchockade familjen, vid klassrumsdörren.

Jag lovar mig själv att nästa gång ska jag vara tystlåten och allvarlig. Väga mina ord på guldvåg och pausa mellan meningarna. Det blir nog bra.