Torsdag: gipsa om benet då första gipset spruckit. Insåg vid hemkomst att foten inte var i 90 graders vinkel och därför inte gick att stödja på. Dessutom satt gipset åt så pass hårt att jag fick jobba hårt för att tänka på annat än att det satt HÅRT. Det gjorde inte ont, men jag hade snudd på panikkänslor hela kvällen och natten för det kändes så obehagligt.

Dagen efter fick jag ringa till sjukan igen och påtala detta och fick ny tid. Ordna skjuts IGEN och ödsla tid av dagen på sjukhuset. Denna gång fick jag en mycket noggrannare sköterska som noga såg till att polstra om benet, kolla så att det inte bildades några veck någonstans och sedan lindades plastbandaget lite lösare. Foten fick dessutom rätt vinkel. Det var ganska stor skillnad mot dagen innan. Ska väl säga att alla sköterskor har varit jättetrevliga och snälla, men det var inte alls trevligt med det illasittande gipset igår...

Idag var jag jätteglad eftersom gipset satt som ett smäck och var snudd på bekvämt om gips nu nånsin kan vara det.

MEN, ständigt detta j-la men... jag lyckades slinta med foppatofflan på det friska benet och det ville sig inte bättre än att jag stödde upp hela kroppsvikten på gipsbenet. Nu har jag ONT igen. Inte på benbrottsstället, utan jag misstänker att mina redan sargade ledband slets upp igen.

Så, från att ha varit ganska rörlig så var det upp med foten i högläge igen (SÅ TRÖTT PÅ DET!!) och ligga i soffan. Det känns fortfarande inte bra men jag hoppas det känns bättre imorgon. Annars blir jag mer än ledsen. :(

I brist på skojigare att göra så kollade jag trafikloggen till min blogg. Gör det ibland bara för att det är lite småintressant att se hur folk tar sig fram till bloggen.

Det som återkommer väldigt ofta är folk som googlar på "Ingen har sett Fantomen utan kläder".

Är det en så fantastiskt intressant sång att jag inte alls borde förvånas över att minst ett par personer i veckan söker den på Internet och därmed hamnar på min blogg??

Och för er som undrar varför jag skrivit om Fantomen så stilla nyfikenheten här.

Är tillbaka från besöket hos ortopeden idag. Frakturen ser bra ut på röntgen och allt ligger som det ska, fick jag veta.

Dags att börja stödja på foten så gott det går. Skönt, för det är asjobbigt att skutta fram som nån sorts jättehare på kryckor. Ont i armarna och händerna.

Läkaren som jag pratade med var extremt lik Jack Black:

Det var svårt att sluta stirra, han lät ju till och med som honom.

Dessvärre är han definitivt inte en av mina favoritskådisar. Synd. 

Jag kan komma på jättemånga skådisar som jag hellre velat att  min ortoped vore look-alike.

Ortopeden ung Brad Pitt?
Ortopeden Jonny Depp?

Bara som ett par ödmjuka exempel?

Klarar mig förvånansvärt bra ensam hemma på soffan. Kan tänka mig att många skulle fått både lappsjuka och tuppjuck av sitt eget påtvingade sällskap men jag gillar faktiskt mig själv rätt mycket.

Det är rätt OK med foten så länge jag kan ha den uppallad. Om jag skuttar omkring för mycket med kryckorna eller måste stå upprätt en stund så börjar det däremot göra ont - jag hoppas att det går över något så när under den kommande veckan för jag tror det skulle vara knepigt att känna så på jobbet.

Ska på återbesök hos ortopeden imorgon och sen måste jag ringa försäkringskassan för att se hur det funkar med ersättning då jag måste ha taxi för att ta mig till jobbet längre fram. Det är nackdelarna med att bo ute i spenaten, det finns ingen buss runt hörnan.

Tack gode gud för webb-TV!

Då slipper man se alla genomusla repriser på dagarna utan kan själv välja uselhelsgrad på det man ska titta på.

En ny serie som precis börjat är "Jakten på lyckan" med Hanna Hedquist.

Hanna brukar vara med på ett morgonradioprogram som jag dagligen lyssnar på under de 10 minuter jag sitter i bilen på väg till jobbet. Hon hör till mina favoriter i radio. Kan inte riktigt sätta fingret på vad som är så bra med henne, men det kan vara en blandning av hennes dialekt och att hon är lite sådär naivt rättfram. Säger det där som jag själv kämpar för att INTE säga eller fråga folk fast jag så gärna vill (...för att jag då riskerar bedömas som lite korkad eller åtminstone en smula socialt obegåvad).

I det här första avsnittet skulle hon kolla om man blir lyckligare av pengar och besökte därmed nån rik polsk tant som uppenbarligen köpt Yxtaholms slott (skylten till Prinsens Araber skymtade förbi i bild iallafall).

Därefter testade hon att göra som "anonyma klubben" vilket tydligen är ett gäng människor som i altruistisk anda ger bort saker, som t ex en redan betald fika eller tunnelbanebiljetter, till nån de inte känner.

Underhållande.

  
Läskig bild - jag trodde först att det var ett avslitet ben...

Fick jätteont i foten på söndagen efter att jag knallat runt på foten under lördagen. När det kändes VÄRRE än samma dag då jag ramlade så var det väl bara att inse att jag måste pallra mig till sjukan.

Idag var jag på röntgen och det visade sig att jag hade en spricka på fotknölen och att vadbenet var av. Det var dock snygga brott sa läkaren.

Så nu har jag benet i paket och är sjukskriven i två veckor. Då ska jag in och ta av gipset så ska de se om det behövs gipsas om eller om det funkar med elastisk linda då.

Well well, jag får tillbringa mer tid med mina vänner datorn, böckerna och TV:n.

Jädrans isfläck!!

Jo det finns faktiskt en sådan websida.

Känner mig som House nu när jag linkar omkring med käpp. Men det är OK - idag kan jag åtminstone sätta ner foten och ta mig fram med hjälp av bara en krycka och det är skönt. Börjar dock snart klättra på väggarna om jag inte kan röra mig mer och snabbare...

I brist på att kunna röra mig just mer, så har jag tillbringat mer tid med böcker, laptopen och TV:n. Kollade igenom alla avsnitt av "Svenska Hollywoodfruar" som jag missat, otroligt underhållande! Har fortsatt titta på Greys Anatomy som vi började se under lovet. Har nu kommit till säsong 3 och den håller än. I förrigår kollade jag och Sanna på en Bollywoodfillm som heter "My name is Khan" och den var bra! Igår såg Fredrik och jag senaste Narniafilmen och den var också OK.

Har även lyckats med hörlursjakten som pågått sedan mina gamla hörlurar gick sönder i flyget till Spanien.

På mig gör det fysiskt ont att lyssna på musik i dåliga lurar. Jag blir förbannad och illamående helt enkelt. Jag VET ju hur bra musiken kan låta och att förnedra låtarna genom att låta dem passera genom en kass hörlur med burkigt ljud - ja... det framkallar akuta fontänspyor!

Köpte nya hörlurar på måfå i Spanien men de var inget vidare. Fredrik får ta dom, för han förbrukar hörlurar i parti och minut och har ingen känsla för schysst ljud. Väl tillbaka i Sverige så provade vi en modell som jag hört mycket bra om. Ljudet var OK men lurarna satt inte kvar i mina öron. Igår fick Roland åka förbi affärn och uppgradera dem till en annan, dyrare variant. Och nu är jag faktiskt nöjd! :)

Det blev ett par Sennheiser cx-300 II

Finns säkert de som smäller ännu högre men nån måtta får det väl vara! ;)  

...är just vad jag har att säga om min otur.

I förrigår skulle jag och Sanna ta in hästarna. Jag kliver ur bilen nedanför stallet och Sanna kör upp till stallplan. Jag tar två steg mot grimmorna och...schwopp!!! Halkar på en stor isfläck.

Känner att jag egentligen inte faller så illa (konstigt vad man hinner tänka mycket på en knapp sekund) och att jag inte kommer att slå mig så mycket, MEN så når min vänstra fot en isvall, fastnar där och när resten av mig hasar vidare mot den så knakar det illavarslande om fotleden.

Det hela gör så ont att jag mår illa. Enda fördelen med det hela är att jag raskt får tag på en snökoka att lägga mot foten medan jag väntar på att Sanna ska komma nerför backen och upptäcka mig.

Väl hemma igen så är det bara att lägga foten i högläge och fortsätta kyla. En rejäl stukning - eller brustet ledband eller vad det nu kan vara som gör att det gör svinont och jag inte kan stödja på foten.

Blev inte så jättesvullet och blått men foten funkar definitivt inte att stå på.

Bara att konstatera att mycket trist kan hända på ett kort ögonblick. :(