Sekunderna innan man slår in i väggen, är man då medveten om vad som är på väg att ske?

Nu pratar jag inte om tillfällena då man snubblar på skorna i hallen och far in i garderobsdörren. Det är för all del ganska traumatiskt det med, men jag är inne på lite mer metaforiska marker. Ni vet – den där berömda väggen som folk som drabbats av utmattningssyndrom sägs rasa in i.

Har läst vittnesmål från både folk jag känner och sådana jag inte känner och det tycks i princip vara så att samtliga blivit förvånade över vad som hänt dem. De har ju alltid varit högpresterande personer, de har tyckt om att ha många järn i elden och har jonglerat tillvarons alla måsten med bravur. Sedan en vacker dag, har det tagit tvärstopp. Inte förrän efteråt har de kunnat tolka varningssignalerna som föregick kollapsen.

Det är inte rolig läsning: den ork och den koncentrationsförmåga som blir kvar, räcker inte för att läsa en god bok, påta i trädgården eller ens ta en promenad – sånt som man tänker sig att heltidsjukskrivna utbrända människor ägnar sig åt i sin stillhet. Vägen tillbaka är lång och en del kommer aldrig bli till samma människa som de en gång var – de saknar sig själva, sitt gamla jag.

Jag tänker inte bli en av dessa. Jag är förvisso där och susar runt vid väggränsen och har varit det under de senaste åren, av olika orsaker. Det som räddat mig så här långt, tror jag, är att jag inte är någon perfektionist. Jag har inget inre tvång om att allt jag presterar ska vara fantastiskt, jag behöver inte vara bäst. Det har mest varit kul att vara med, och att få påverka sådant som jag till vardags tycker är roligt och intressant. Men nu är jag nöjd.  Det räcker fint så här. Jag har valt ut några få projekt som jag vill ro iland och det får räcka.

Jag ska se till att rensa ännu mer bland mina självpåtagna åtaganden, känna efter ännu mer: vad är verkligen roligt och vad är bara en plikt (vem fasen springer runt och tar på sig plågsamma plikter på sin fritid??) och se till att göra mig själv fullständigt umbärlig och utbytbar på alla områden utom de som är viktigast i mitt liv.

Men först, mina damer och herrar, ska jag bli klar med den förbannade, FÖRBANNADE uppsatsen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helt utan några särskilda förväntningar så bokade vi en resa till Kroatien.Idén startade med att en bekants syster erbjuder seglingsresor i Kroatien. Bilderna därifrån såg verkligen fina ut, men jag är inte nån segelbåtsmänniska. Det kanske är jättet...

På en middag häromveckan kom samtalet in på en bok som några hade hunnit läsa: Linus Jonkmans Introvert – den tysta revolutionen.   Nu har även jag hunnit läsa den (lyssna på, egentligen). En hel bok som ger mig och mina gelikar, upprättels...

Någon gång måste ju vara den första. Så nu blev det så: Kanarieöarna. Har faktiskt aldrig farit på en typisk svensk charterresa dit där nästan alla svenskar tycks ha tillbringat någon semester i sitt liv och deltagit grisfest eller letat hela vecka...

   Då var det dags igen - ännu ett år har gått och det är åter dags att vänja sig vid att skriva en annan siffra sist på årtalet.       - Skumt år, 2017. Det har spretat än hit och än dit. De senaste åren oftast haft något tema som "håller ihop" ...

Det var en gång några ingenjörer som arbetade på en firma som tillverkade mobiltelefoner. De var välutbildade och hade länge arbetat med telefontillverkning. De kunde det mesta, allt från att planera, prova, göra prototyper och sedan testa och förbät...