Idag var i allafall Fredrik så pass frisk att han kunde rida sin ponny - äntligen!!

Själv var jag feberfri på dagen, men inte pigg alls. Hängde med till ICA för att handla, mest för att komma ifrån hemmets fyra, alldeles för betittade väggar.

Kommer nog att dröja innan jag är fit for fight igen, känns det som. Känner mig varm och lite febrig igen nu på kvällen...

Sanna har varit förbi på små besök när hon varit och ridit. Det börjar närma sig sanningens ögonblick vad gäller Sasha. Vi får ha honom på foder fram tills betet om vi vill, men om vi inte vill köpa så vill säljarna skicka honom på tillridning och då är det ju taskigt att sitta och hålla på honom i onödan.

Det värsta är att det inte känns solklart hur vi ska göra. Han har många förtjänster, främst mentalt. Han är en snäll häst som inte är särskilt lättskrämd. Men han är stooor och lååång och inte så lätt att rida ihop. Tränarna tycker allt ifrån att han är en kanonhäst (främst vad gäller hoppning) till att han är grovt övervärderad. Hade han varit billigare hade vi nog slagit till men för det pris säljarna vill ha, så finns det ganska mycket annat på marknaden - hästar som redan tävlas och visat färg på lite högre nivå.

Frågan är dessutom om nån i familjen ens är intresserad av tävling på sådär jättehög nivå. Oavsett tävlande så vore det däremot kul med en utvecklingsbar häst inom dressyren.

Det är inte lätt. Både Sanna och jag får kräkkänslor av blotta tanken att åka och prova hästar. Det är bara inte kul - vi får väl se vad det blir av det hela. 

Idag bestämde jag mig för att det var nog. Stannade hemma för jag orkar inte må så peckdåligt som jag gjort den senaste veckan. Den här skiten får se till att gå över nu.

En utflykt blev det - dock efterlängtad: till sjukan och ta bort gipset!

Men vad ska man säga om det som dök upp ur skalet?

Det liknade typ, rumpan på eremitkräftan när man drar det ur sin hemvist. Blek, ynklig och lite skrämmande.  

Det var en skum upplevelse att återigen stå ordentligt på vänsterbenet. Det gick bra att ta på skon, jag har så smala vrister som det är, så lite svullnad märks inte, då blir den väl som andras normala vrister. Det behövs nog en del träning för att jag ska kunna gå som vanligt, men det var ganska OK rörlighet på fotleden ändå - bättre än jag hade förväntat mig.

Köpte lite Rocky Road för att fira min pånyttfödda fot, inbillar mig att glass är bra för förkylningar/influensor också. :)

Ja, inte var det nån liten pytteförkylning jag råkade ut för.

Feber som kommer och går och en äcklig skrällhosta som gör att man blir rädd för att delar av lungorna ska följa med upp...   

Bestämde mig för att ändå försöka härda ut på jobbet denna vecka eftersom nästa vecka är sportlov och då kan jag ju, likt 85% av alla andra lärare i landet, ägna mig åt att vara sjuk i lugn och ro.

Så i med alvedon och iväg till jobbet. Igår funkade hyfsat. Trött framåt eftermiddagen och helt slut när jag kom hem. Inatt uppenbarade sig hostvärken, ni vet, när man får träningsvärk i solar plexus av allt hostande. Känns som när man gjort alldeles för många situps. Försöker trösta mig att det kanske ger samma effekt? (Addi två veckor senare: stans sexpack till magrutor!! Allt tack vare hostan!!)

Sov rätt dåligt på grund av detta så dagens insats på jobbet var inte så stark. Fick lämna över klassen till assistenten sista timmen, så nu är jag hemma på TV-soffan och hostar vidare.

Alltså, jag vet inte om jag ska fortsätta envisas med att gå till jobbet. Jag lär inte smitta ner andra, för bacillerna jag fått - de kommer från jobbet. De finns liksom redan där för den som är redo för dem.

Problemet med att stanna hemma - förutom karensdagen som efter mina sjukdagar med brutet ben, drabbar mig rätt hårt - är att jag vet vilket kaos det blir bland mina kollegor. Alla är mer eller mindre krassliga och slut. Vi får ingen vikarie. Jag får troligen ändå sitta och planera upp dagens arbete för ungarna trots att jag är sjuk. Nä, då kanske det är lika bra att komma dit och sitta där som ett lik och göra det man kan. Då får jag åtminstone betalt för arbetet.

Fattar faktiskt inte varför man ska ha karensdagar. Om man kan uppbåda ett sjukintyg från första dagen (no problems för mig!) så borde den inte gälla.

Igår blev jag oändligt tacksam över att Jenny erbjöd sig att tömköra Coffee. Fredriks jäkla revben är ju långt ifrån bra och det blir ett pusslande för att motionera ponnyn. Idag får han ta och gå ut och gå med henne i grimma, helt enkelt.

Imorgon blir jag av med gipset (om allt går väl)!!

Undrar i vilket skick benet är därunder...  

Känner mig totalt fastkedjad vid TV-soffan... :(

Ska ta kort på den så fort jag orkar, så ska ni kan få se vår fina, hyfsat nya soffa (levererad strax före jul!) som passar så fint i vårt lilla TV-rum. Den gamla var fin den med, men det fanns inte rum för fler än högst tre sittande, det kändes som om det alltid var ont om plats. Den som kom sist till rummet fick sitta i den gnissliga läderfåtöjen. Förutom att den är kall, hal och ful så låter den så fort man rör sig. Nu står den i en hörna, mest för syns skull och OM det mot förmodan skulle vara fler på besök än vi får plats med i soffan...

Men, tillbaka till det jag ville berätta: Hur fin soffan än är så är jag SÅ trött på att ligga här.

Först var det åtskilliga veckor jag inte hade möjlighet till annat eftersom jag hade ett färskavbrutet ben som gjorde ont.

Så snart jag började kunna röra mer på mig, så går jag och blir sjuk!!

Ligger här och hostar lungorna ur mig och har redan sett allt som går att se på SVT-, TV3-, TV4- och TV5-play...

På TV går bara längdskidåkning och det är bara inte intressant hur mycket jag än försöker engagera mig.

Jag vill RÖRA PÅ MIG!!! Ska erkänna att jag faktiskt tog en alvedon tidigare idag och åkte med till stallet och mockade lite (vilket gjorde mig yr och gav mig hjälrtklappning) men jag fick åtminstone göra något annat än ligga på soffan.

Jag förstår helt enkelt hur lilla Skorpan hade det innan han kom till Nangijala...

(Oh god! Skulle leta efter bild på Skorpan på webben och upp kom en massa nutida bilder på Staffan Götestam...skräck!!!)

Det verkar liksom inte gå över, oflytet här.

Jag har i och för sig haft det realtivt OK med gipset. Sedan i fredags har jag kunnat gå utan kryckor (ser ut som nån av zombierna i "Thriller" när jag tar mig fram, men skitsamman) och det är faktiskt jätteskönt. Nu känner jag att jag småfryser och har fått en jobbig hosta som gör ont... Halva klassen är eller har varit hemma med en långdragen influensa med hög feber och hosta så i värsta fall är det vad jag har att se fram emot. Hoppas inte.

Roland är på väg in till aktuten med Fredrik som sedan igår haft ont i brösttkorgen. Han säger att han inte sträckt sig eller gjort något som borde orsakat detta och han hade svårt att sova natten till idag då det gjorde ont. Under dagen har det känts en del, men nu på kvällen tycker han att det blivit svårt att dra djupare andetag och då är det väl lika bra att åka in så att det inte är astma eller något annat otrevligt.

Han har ju precis börjat kunna använda sin arm sedan han trillade och stukade den för några veckor sedan.

Oflyt som sagt.

Inte nån särskilt unik rubrik idag.

Jag är kvar hemma, likt ganska många andra här omkring.

Roland kollade sin "pålitliga" iPhone-app som sa att alla bussar gick och tog sig iväg till hållplatsen. För att inse att absolut INGEN buss gick...

Hade han som jag, kollat SL:s sida så hade han blivit varse om verkligheten och besparat sig en kall och blöt morgonpromenad...

Jag ringde till skolan igen lite senare och fick tag på Nettan som berättade att de bara var tre vuxna på skolan och en handfull barn. De skulle ta dem till gympasalen och leka lite lekar. Hon tyckte att jag absolut skulle hålla mig hemma för hon beskrev sin egen tur till skolan som en skräckfärd.

Roland tog bilen och åkte till jobbet ändå. Motorvägen blir nog plogad lite oftare än våran lilla skitväg mot Finsta.

Ärligt talat hade jag faktiskt inte haft något emot att jobba istället, jag är rätt trött på att vara hemma och jag kan ändå inte göra så mycket här - definitivt inte gå ut till exempel. Blä.

Missade att få med början av banan som Sanna och Sacha hoppade i slutet av lektionen. Många snäva svängar för storhästen...

Har precis tittat klart på första avsnittet av "den hemlige miljonären" som går på femman.

Kort beskrivet så är det nån rik person som klär ner sig och vistas i fattigare miljöer under en vecka för att därefter donera pengar till de personer eller hjälporganisationer som denne råkat på under sin vecka och som är värd dessa extra pengar.

I det här första avsnittet var det Ola Lauritzen (btw: what a waste! Skitsnygg karl och så är han gay...) som blivit jätterik bl a på att skriva böcker om GI och kost i allmänhet.

Han fick hänga med och dela ut mat till hemlösa, jobba på ett härberge och slutligen följa med en liten gråhårig tant till Malmskillnadsgatan och dela ut smörgåsar och kaffe/nyponsoppa till de "arbetande kvinnorna".

Det visade sig sedan att denna lilla gråhåriga tant själv varit prostituerad och missbrukare under en mycket lång tid och att hon nu, när hon kommit ur det hela, månade om de som fortfarande var kvar i misären. Pengarna från kyrkan räckte inte alltid till det hon delade ut och då tiggde hon ihop mer eller tog av sin egen pension.

Jag blev fullständigt tårögd när hon berättade om sitt öde och tänkte att det är en sjujäkla tur att det finns folk som arbetar frivilligt och osjälviskt för andras bästa. Hon blev förstås en av dem som Ola skänkte pengar till på slutet.

Det är egentligen väldigt tydligt hur hårt samhället blivit under de senaste decennierna och hur stora maskorna i det sociala närverket är. Trots vår höga skatt så räcker det inte långt och det känns som om det blir mer och mer accepterat att det finns väldigt fattiga människor i Sverige och man höjer inte längre på ögonbrynen när man råkar på hemlösa och utsatta.

En av personerna han mötte berättade hur hon blivit utblottad och gått från en trygg medelklasstillvaro till fattigdom på kort tid. Det behöver verkligen inte vara mer än en slump i vissa avseenden, vart man hamnar i det lotteriet.

Jag tror att vi i Sverige måste gå från att lita på att samhället ordnar för alla, till att de som har överflöd börjar måna om de som inte har något. Att dela med sig av sin tid och sitt överflöd, att rika människor donerar pengar - för det som kommer in via skatterna tycks ju inte räcka på långa när.

Ytterligare en fundering är om det är vettigt att jag slösar bort min energi och tid på något så ytligt som en ridklubb. Den består av folk som har gott om pengar (men ändå gnäller och vill ha mer av allt). I ett sånt här perspektiv tyr det sig som fullständigt bortkastad energi som kan läggas på något viktigare och bättre.