Idag var klassen iväg på en handbollsturnering i Rimbo.

Det finns nog inget skolrelaterat som jag så noga undviker att vara med på, som denna handbollsturnering. Tänk er drygt 10 klasser med 9-10-åringar inne i en sporthall där alla goes bananas. Det är en ljudnivå utan dess like! Och tro inte att det bara är ungarna som låter, det kommer dit föräldrar som står och vrålar hejaramsor och tillrättavisningar till sina telingar så att trumhinnorna skallrar.

Sist jag åkte så hade jag öronproppar i hela dagen, då hörde jag lagom mycket.

Idag hade jag turen att klassens assistent (ung och ofördärvad - än så länge) frivilligt anmälde sig att ta dit klassen. Försökte att inte låta så översvallande glad som jag faktiskt kände mig, och överlät turneringen åt honom.

Själv fick jag en kanondag i skolan där jag fick MASSOR gjort.

Bland annat sorterade jag i målarskåpet.

För mig är ett välsorterat målarskåp den ultimata känslan av kontroll över livet.

Ni vet, en del svälter sig själva och skaffar sig anorexia, andra hetsäter och kräks för att få en känsla av de faktiskt styr över sig själva och sina kaotiska liv.

Jag städar målarskåp.

Då gör jag i ordning målarbrickor med primärfärger och rengör dessa färgpuckar intill total perfektion medelst fuktad svamp. Sedan sorterar jag penslarna i storleksordning, rengör dem också och avslutar med att forma en tjusig penselspets!

Nu skulle jag faktiskt vilja strunta i att ha bild något mer tillsammans med klassen, för ni inser ju att mitt perfekta målarskåp återigen råkar i ett obalanserat tillstånd så snart elever varit där och rotat och drällt. Men ack, den lyckan får jag nog inte unna mig. Å andra sidan skulle jag inte kunna återuppleva gkädjen av att ha städat mig till ett perfekt målarskåp igen om ingen nånsin stökar ner det!