Har läst flera självbiografier över kända rockmusiker det senaste året.

Började med Slash från Guns´n´Roses, därefter Ozzy  och sedan Anthony Kiedis från Red Hot Chili Peppers.

Gemensamt intryck från alla böckerna är en uppriktigt undran över hur i hela friden de överlevde sina vildaste år.
Hur kan man misshandla sin kropp så enormt mycket och fortfarande stå på benen (nåja, nätt och jämnt vad gäller Ozzy då...) De tycks ha fått i sig obegripliga mängder sprit och knark. En annan sitter och oroar sig för att överdosera Alvedon när man är förkyld...

Böckernas underhållningsvärde har varit varierande. Den enda jag skulle kunna rekommendera, även om man nu inte skulle vara särskilt intresserad av vare sig bandet eller personen ifråga utan bara vill läsa något intressant är väl Ozzy Osbournes "Jag är Ozzy". Den var faktiskt riktigt rolig mitt i det tragiska. Tonen är sådan att man lätt kan föreställa sig Ozzy sitta och berätta de olika episoderna för spökskrivaren. Dessutom har han verkligen varit med om en hel del.

Tråkigast var faktiskt Anthony Kiedis biografi. Synd, för jag gillar verkligen RHCP och hade väl hoppats på lite mer spännande historier än de som presenteras i boken. Andra halvan känns bara som en uppräkning av när han tänder på, tar in på rehab, får återfall, in på rehab, återfall, in på rehab etc etc och uppräkningar av tjejer han varit tillsammans med och sedan gjort slut med.

När boken avslutas har han visserligen varit ren i fem år (förhoppningsvis för hans skull, fortfarande?) men that´s it. Segt.

Nu ska jag ge mig i kast med tredje boken av Vibeke Olsson om livet i ett sågverk utmed norrlandskusten i slutet på 1800-talet. Den bokserien har faktiskt varit riktigt bra!

Förra onsdagen blev det extrainsatt träning för Jennie Larsson.

Det skulle ju varit träning helgen innan, men då hade Jennie farit av en häst och klonkat i marken rätt illa så det blev inställt. Nu ville vi ju inte missa det här tillfället. Nästa gång är ju inte förrän i mars!

Givetvis måste onsdagen bli en av vinterns eländigaste skitdag då snön yr ner och blåsten snabbt ordnar fina vallar över vägarna...

Valde att åka ändå.

Första vändan var i dagsljus med Ice. Största delen av vägen var helt OK, men sista kilometern går över ganska öppna fält och där kom några partier med snövallar och härliga sträckor där man inte riktigt vet vart vägen slutar och diket tar vid. Vi tog oss igenom fast det kändes ganska slirigt ibland. Fick ökad puls á la cirkelträning.

Sen skulle man ju hem.

Det bästa med hemvägen är att de otrevliga partierna då ligger i början av vägen, sedan blir det bättre, mer välplogade och skyddade vägsträckor närmare hemmet. Det betyder förstås också att lagom tills man kommit tillbaka till stallet så har man glömt de otrevliga vallarna och tycker att det inte var så farligt ändå. Så in med nästa häst (Sasha) och åka en vända till - nu i mörker.

När vi närmade oss Kragstatorp så ringer stallägaren och säger att vi nog ska försöka ställa oss vid någon avtagsväg och vänta en stund. Hon ser att det är en massa stillastående billyktor över fältet och att en traktor är på väg dit. De som tränar före oss ska ju förbi där, så hon säger att när de passerat oss så betyder det att hindret är röjt och att vi kan fortsätta åka (och komma fram, förhoppningsvis). Vi ställer oss och väntar i ca 10 minuter - sedan kommer mycket riktigt släpet på vägen. De stannar och berättar att en bil hade hamnat i en driva och stod tvärs över vägen. Nu hade traktorn forslat bort bilen och vägen såg OK ut.

Vi kör vidare och det verkar lugnt. Framme vid öppna fälten inser vi att det återigen tycks ha hänt något längre fram. Finns inga avtagsvägar och inte heller mötesfickor så det är bara att åka fram dit och hoppas att det löser sig... TUR att det är lugna Sasha i transporten!!

Mycket riktigt står det återigen en liten bil i en snödriva - och inte nog med det - vi har en till transport i möte...

Den lilla bilen lyckas vi skotta upp och knuffa iväg. Sedan sprang vi omkring och stampade i snön för att försöka hitta vägkanterna så att vi skulle våga åka förbi varandra med transporterna.

Med lite precision och magsyra så lyckades vi utan missöden, sedan var det bara ett par 100 meter till ridhusavfarten och den biten förlöpte utan missöden.

Så red Sanna medan jag lyssnade på den alltmer vinande vinden utanför ridhuset och fantiserade meterhöga drivor på vägen.

Ska väl säga att hemfärden gick bra. Inga möten, inga bilar i dikena eller drivorna och Sasha fortsatte stå lugnt och snällt i släpet. :)

Luften gick ur mig i och med att dottern till en av mina närmaste vänner valde att avsluta sitt liv. Det är inget som bara blåser förbi.

Nu går ju till slut livet vidare för oss som är kvar.