Heja trådlösa nätverk som gör att en Internetaddict som jag kan fortsätta surfa även om jag inte är hemma!

Idag blev det en färd till Örebro - som för övrigt är en stad som jag tillbringat märkligt myckert tid i trots att jag inte är intresserad av den (ursäkta, kära Örebroare!).
Det är nämligen dags för långmöte i distansrittens tecken. Idag eftermiddag och imorgon förmiddag är det Distanskommittémöte, imorgon eftermiddag arrangörsträff och på söndag, grenledarträff.

Det skulle ju vara kul om det blev någon distansrittstart för Fredrik och Coffee nästa år när jag nu ägnar så pass mycket tid åt sporten trots att jag inte längre utövar den själv... Men vi får väl se.

Det som slog mig på vägen till Örebro var hur FANTASTISK hösten är. Det har alltid varit min favoritårstid. Mest på grund av kravlösheten.

På våren så är allt så förbannat ljust och skirt. Kan inte med vårljuset - det blir liksom för mycket. Möjligen är månaden maj helt OK eftersom det börjat bli lagom varmt och mygg, bromsar och andra äckliga insekter har ändå inte riktigt hunnit vakna till.

På sommaren - den värsta årstiden - så ska man ha JÄTTEKUL varje dag. Man är ju ledig så då måste man hinna med allt man inte hinner annars. Jag blir så stressad!! Dessutom ska man hunnit komma i bikikiform óch redan sedan första solstrålen ska man vara brun. Nej, sommaren består bara av krav. Inte kan man ligga inne och slappa när det är vackert väder ute heller...

Vintern är däremot rätt bra, bara det blir snö. Vinter utan snö är värdelöst.

Men hösten...denna vackra årstid då man åter får ta på sig skylande kläder, äta goda kakor utan att det syns under ylletröjan. Där man kan gå ut utan att svettas ihjäl och när insektshelvetena åter dör. Den är fin.

Allt detta hann jag tänka medan färgprakten virvlade förbi utanför bilfönstret.

Leve hösten!