Har precis läst klart Birgitta Anderssons självbiografi "Blondie". Det var nog en av de ruskigaste livsöden i modern tid som jag hört talas om. Att vara i underläge redan från födseln  och sedan gång på gång hamna i destruktiva relationer med falska män och "vänner"...

Ibland undrar jag hur livsinnehållet portioneras ut bland mänskligheten. En del verkar dra till sig hemska händelser. Visst förstår man att omständigheterna påverkar men det finns ju också folk som är födda med usla förustättningar som ändå undkommer de värsta minorna i livet.

Hur som helst, boken var hemsk men svår att släppa. Trots alla situationer som Birgitta hamnar i och utsätter sig-/utsätts för av andra, så har hon ett ständigt driv som får henne att gå vidare. Ibland är det på knivseggen att hon överlever, men överlever, det gör hon.

Utöver att läsa bok, så har jag hängt med Fredrik till Jenny där han fick prova att rida hennes arabvallack. Det gick fint - hästen har ett otroligt bra steg - den kan nog starta en LB direkt utan att behöva skämmas för sig.

Under veckan var jag också och tittade på Sanna när hon red en hopplektion med Sasha. Tänka sig, de hoppade till sist över en oxer på 1,10. Det kanske inte är så jättehögt för storhästen och det var ju bara ett hinder och inte en hel bana. Men med tanke på hur länge sen det var som Sanna hoppat och att hon definitivt inte är en tuff hoppryttare, så var det kanonbra! Hästen hoppade bättre ju högre det blev, dessutom. Ska bli skoj att se hur de utvecklas framöver.

Fredriks första egna ponny, Spartacus, kallad Sparris, kom in i bilden!

Likt en fluffig liten kyckling!

Sparris (russ i B-ponnystorlek E. Karens G) inköptes från en familj med fem barn - eller var de ännu fler?? De var väldans många iallafall. Sparris var van vid att det kryllade ungar överallt, de äldre körde cross så smattrande motorljud bekom honom inte alls. Man skulle nog kunnat spränga en bomb bredvid honom utan att han blinkade.

Sparrisen var även inkörd, vilket var ett trevligt plus.

Ett mindre trevlig minus, var att det lilla russet definitivt inte tyckte det var kul att arbeta på ridvolten. Det hade vi blivit förvarnade om och till viss del kunde Fredrik hantera detta.
När Sparris ville slippa springa runt på ridvolten så stannade han nämligen och sedan började han med att ställa sig lite på bakbenen (inte högt) och därefter skutta fram på frambenen och lätta lite bak. Som en gunghäst ungefär. Det var som sagt var, inga rodeoskutt, utan väldigt lugnt och stillsamt. För ett litet barn som inte kommer så långt upp ur sadeln så ledde det dessvärre till att det lilla barnet lättade från hästen och hamnade på marken... Det brukade funka bättre med ridning på volten om någon annan häst gick före.

När Sanna skulle korrigera honom så kunde hon ställa sig högre upp i stigbyglarna så att hon inte fick en smäll av bakvalvet när Sparris skuttade fram på frambenen så där kunde han krångla hur mycket han ville, hon åkte inte av för det. Men det gjorde som sagt Fredrik.

När man inte försökte envisas med jobb på volten så var Sparris väldigt tillmötesgående. Rida ut var inga problem. Fredrik red sin första 2-mils prova-pådistans på honom. Fick man Sparris att börja hoppa en bana så hoppade han oftast hela, så en godkänd Polluxhoppning genomförde de också. Jag tävlade en lagserietävling med honom också, med en lite för stor sele och en rätt tung vagn. Han kämpade på och pinnade runt hela maratonet och hamnade nånstans mitt på resultatlistan!

En dag for Fredrik av rätt på huvudet i gruset efter ett av Sparris små orkar-inte-jobba-skutt och den dagen bestämde vi att herr Sparris nog skulle säljas och lite mer arbetsvillig ponny inköpas. Tänk att det alltid ska ske något drastiskt innan man tar rätt beslut...

Vem vill ha ett russ som inte går att ridas på volten?
Det gick ju oftast bra om någon häst gick före, och så brukar det ju se ut på ridskolor. Så: en liten ridskola söder om stan blev intresserade av att köpa Sparrisen och så blev det. Vi fick julkort från dem med hälsning från Sparris i flera år.

Nu härom veckan så återfann jag Sparrisen på en yngre tjejs hemsida. Hon äger honom nu och det jag läste värmde verkligen hjärtat. Sparris var hela tiden omnämnd som världens bästa ponny och det fanns massor av bilder på en glad tjej och en välmående ponny. Blev lite snyftögd av glädje!!

Så skönt att Gullesparris lever och är omtyckt av sin nya ägare!!

Här som barnkalasponny när Fredrik fyllde nio!

Visst har man vaknat till vackrare väder?

Tittade ut genom fönstret på morgonen och såg hur det underkylda regnet strilade ner på is och snömodd.

Roland och Fredrik hade redan haft direktkontakt med vädret. De hade varit i stallet för att släppa ut hästarna tidigare på morgonen. Nu har vi det visserligen rätt bra, för vinterhagarna har flyttats närmare: två av dem är direkt utanför stallet, 15 meter från stalldörren. Skönt.

Däremot blev jag lite fundersam över hur vi skulle göra med färden ut till Vätö senare på dagen. Fredrik skulle vara med på en programridning med Coffee för att rida igenom LA:1an för första gången. Synd att missa tillfället eftersom lagfinalen ett par veckor bort, går i just det programmet.

Kändes inte sådär Jippie! att ge sig ut med transport i det här väglaget.
Efter en stunds funderande kom vi fram till att resten av vintern lika gärna kan komma att se ut så här, så åker man ingenstans idag så åker man väl aldrig nånstans under hela vintern. Lika bra att ta tjuren vid hornen!

Vi kom iväg och vägarna var faktiskt rätt bra ända fram till sista kilometern fram till ridhuset i Bergsvik, Vätö. Det var rätt moddigt och där ville man inte få möte (och det slapp vi, puh!)

Programridningen gick jättefint. Rörelserna som ger koefficientpoäng (skänkelvikningen och den förvända galoppen) gick bra så Fredrik fick sjuor på dem. Godkänd procent och beröm från domaren. Det var värt färden dit!

Nu får den här isiga snömodden gärna smälta bort och när det sen snöar, ska det snöa på riktigt, tycker jag. Och ligga kvar som ett trevligt, vitt tjockt täcke på marken.

Ungefär vid den tid då vi letade D-ponny till Sanna så hade även Fredrik börjat visa intresse för att hänga i stallet.
Han gick till grannstallet och fick ridlektioner av granntjejerna på deras shetlandsponny, Minette. Det handlade väl mest om att få lite balans och sitta kvar på ponnyn även när det skumpade. :)

För att se om Fredriks intresse verkligen skulle hålla i sig, så hyrde vi en shetlandsponny åt honom över vintern. Den kom från Börjedals Gård som ligger i Järlåsa norr om Uppsala. De brukar ha ridläger där på somrarna, därefter hyrs en del av ponnysarna ut under lågsäsongen.
Lilla Berta, som ponnyn hette, var en liten plutt på knappt 90 cm i mankhöjd. Hur söt som helst. Snäll att ha att göra med, men som äkta shelandsponny hade hon förstås vissa små exentriska vanor - som att rulla sig med ryttaren på om underlaget var tillräckligt frestande.

När man åkte till ridhuset var det ingen idé att sadla på henne innan hon fått gå in och rulla sig i det mjuka ridhusunderlaget. När hon var klar och såg ut som en jättestor cocosboll, så var det bara att borsta och sadla. Sedan brukade hon hålla sig från rullandet under resten av ridturen.

Berta hade dessutom problem med sommarexem. Vi hade ju henne som sagt var över höst-vinter-vår, så det borde inte ställt till så mycket problem för oss, om det inte varit så att den stackars ponnyn istället råkade ut för regnskållor!

Vi fick specialklippa henne:

Berta, här tillsammans med största hästen i stallet: nordsvensken Bläsa.

Som ni ser så fick hon en lite bakvänd klippning. Vi skaffade ett litet vintertäcke åt henne och de delar som stack ut utanför täcket fick behålla pälsen. På så sätt kunde vi komma åt att tvätta rent såren på bålen och låta dem lufta och torka över nätterna.

När pälsen väl växte ut var regnskållorna helt borta, men då trädde våren in och därmed solexemet igen. Lyckades fynda ett jättefint Boett-täcke (exemtäcke) för 150 kr (!!!) som hon fick istället för det jättesöndriga som skickats med från uthyrningsstallet. Det fick hon behålla när vi åkte tillbaka med henne.

Fredrik då? Jovisst, vinterhästtestet fungerade. Han höll ut och fortsatte vara hästintresserad även efter den långa, kalla vintern. Dags att börja fundera vad för ponny vi skulle skaffa till honom! 

De sista åren som vi hade Geshira, då när jag fortfarande red och körde, så kollade vi efter ponny till Sanna så att hon kunde ha en egen.

En av dessa var Prestige (e. Brno ox), korsning welsh/arab.

Jättefin skimmelvallack som var tävlad i hoppning och dressyr LA/LA. Vi föll för honom direkt. Han gick igenom säljarens gårdsbesiktning, men vi ville även göra en klinikbesiktning.

Helt enligt lagen om alltings jäklighet så gick han inte igenom. Dels var han ganska rejält halt på ena fram när veterinären böjde lågt, dels var han inte kul att ha att göra med på kliniken. Trots att han brämsades så mejade han ner veterinären när denna skulle titta närmare på slemhinnor och klämma igenom hästen.
Vi ville ändå göra ett försök med hästen och genom en överenskommelse med säljarna så fick vi ha kvar honom medan han behandlades (de betalade förstås) och sedan se hur han kändes efter igångsättning.
Så han blev kvar i två månader...och blev inte ohalt. Så köpet gick tillbaka under mycket gråt och tandagnisslan. Vi hade ju så gärna velat ha denna ponny...

Nästa goda försök var när vi tog Piece of My Heart (e. Gomir ox) på foder.
Han var helarab, hade gått på galoppen och behövde miljöombyte.

Sanna galopperar Hjärtat på rakbanan på Lovisedal.

Det var inte lyckat alls.

Hjärtat var en skitsnygg vallack (ni ser ju själva på bilden!) med lång, svallande man - vit och tjusig.
Men det sa aldrig klick... inte för mig och inte för Sanna heller.
Han återlämnades till sin ägare efter ett år - egentligen borde han åkt hem tidigare. Så vitt jag vet bor han kvar där och har det bra, vilket jag unnar honom.

Det var ju ingen vidare rubrik, men lite så slutade berättelsen om Geshira.

Hästen som jag bestämt mig för att ha redan innan jag såg henne. Hästen som jag umgicks med nästan dagligen sedan hon var litet föl, som framgångsrikt tävlades i både körning, dressyr och distans med placeringar och segrar inom alla tre discipliner under samma säsonger, flera år i rad...

Jag har ju redan hintat om att jag fick sluta upp med körningen. Det var verkligen en märkligt historia som fick sin förklaring långt senare.

Året innan Geshira såldes så fick hon plötsligt - som en blixt från klar himmel - små "ryck" när hon kördes. Från att ha varit världens kanonsäkraste körhäst så gjorde hon små rusningar: 8-10 galoppsprång smått okontrollerat rakt fram utan märkbar anledning. Det började strax efter en körträning för en känd 4-spannskusk och först misstänkte jag att han krävt alldles för mycket av henne under träningen. Det kanske han gjorde på sitt sätt, men det här var inte likt Geshira, det var inte hennes normala sätt att protestera.

Jag kollade upp henne och hon var inte halt, tänderna var OK. Jag fattade ingenting.
Sista gången jag körde henne så gjorde hon åter en läskig rusning och sedan stod hon bara och studsade på fläcken och skakade helt galet på huvudet. Fick hjälp att sela av snabbt som tusan för det kändes faktiskt som att hon kunde ge sig av i sken när som helst.  Ibland efter ridlektionerna kunde hon sträcka väldigt, väldigt mycket på halsen vid nedvarvning och skaka försiktigt på huvudet lågt nere på marknivå. (Hästar ska ju söka sig framåt, nedåt efter en träningsomgång). Men hon skakade aldrig så här helgalet på huvudet och gjorde aldrig en ansats att sticka, så de här reaktionerna var kopplade till körningen.

Eftersom jag inte hittade något fel på henne men jag inte längre kände att det var säkert att köra henne så var det ju bara att lägga ner och av tidigare nämnda orsaker såldes hon.

Nya ägaren red en del distansritter men i slutet av säsongen drabbades Geshira av återkommande hältor på ena fram. Efter flera behandlingar vid närliggande klinik började veterinären prata om avlivning. Nya ägaren tog Geshira vidare till veterinär Per Spångfors neråt västkusten, som är omtalat duktig på hältor.

Efter några besök hade han rett ut den ursprungliga orsaken till hältorna och troligen även till Geshiras körknäpp.

Hon hade tydligen en kronisk inflammation i översta nackkotorna! Enligt veterinären hade hon gått med det länge och den kunde ha orsakats av låsningar i käken p g a hakar i de bakersta tänderna. - Så mycket för dyra hästtandläkare! Denna inflammation skapade spänningar i hals och bogmuskulatur (hon var aldrig riktigt bogfri i rörelserna...), vilket även gjorde frambensrörelserna mer stumma - vilket slutligen gjorde att kotorna tog mycket stryk...

Detta lät som en mycket rimlig förklaring till:

- Hennes idoga sträckande av hals och skakande på huvudet efter dressyrlektionerna

- Hennes "galna ryck" i körningen som kom strax efter att tränaren drivit upp henne i form och knycklat ihop hennes nacke...Måste gjort ont som bara den!

Kan ni fatta...

Jag skulle kunna tro att det hade varit en tidsfråga tills hältorna brutit ut även om vi behållt Geshira. Med ny ägare, ny ridning, ny utrustning så rubbades balansen som gjorde att Geshira fungerade OK och så blev hon halt.

Trots att orsaken hittades så gick inte hältan att häva (vem vet, med lång, lång vila hade hon kanske blivit OK, men jag klandrar ingen. Alla har inte råd att ha en häst skruttandes i något år, särskilt om man inte har egen gård) så Geshira fick sluta sina dagar.

Så tragiskt.

...Här som utställningshäst på Arab-SM! Kom 4:a i stoklassen.

  Sanna och Geshira, Vasaritten 2005

Geshira - hästen som var precis ALLT, var givetvis även distanshäst.

Geshira gick sin första 5 mils Clear Round på Vasaritten i Dalarna år 2001 när hon var 5 år.

Efter det var det inte någon spikrak karriär inom distansen. Det kom att bli så att vi tränade och tävlade i så många grenar, att det inte fanns tid att inrikta sig på någon speciell gren.
Det spelade å andra sidan inte så stor roll, för min filosofi är att hästen bör vara allsidigt tränad under sina unga år (och gärna därefter också, även om jag inser att man bör satsa extra mycket på den gren man till slut väljer att koncentrera sig på). Allsidigheten är bra för kroppen och för psyket!

Jag red och tävlade henne fram till 2005 då Sanna tog över. Hon red givetvis Geshira redan innan dess, men körningen och distansen hade fram tills dess varit mina domäner - nu blev Geshira mer och mer Sannas egen ponny.

2003 lånades Geshira ut till Janina Fischer att ridas i RRKK:s lag till lag-SM och de vann en silvermedalj!!

Sanna tävlade Folksam Cup 2005 och kom 2:a totalt det året.

Hon blev aldrig riktigt distansbiten och började dessutom växa ur Geshira. Jag gav distansen en ny chans och tränade och tävlade Geshira under 2006. Fick ge upp och inse att inte heller jag hade kvar energin och geisten för att rida så mycket. När man t o m vinner en tävling och inte ens känner sig särskilt glad, så är det nog bara att lägga ner - och det gjorde jag.

Geshira har ju aldrig varit särskilt vild och jätteframåt. Jag upplevde henne som en mild och trevlig häst som försökte göra sitt bästa. Om något var svårt eller tråkigt försökte hon inte springa ifrån det jobbiga, utan valde snarare att maska och göra allt långsamt. Lite så var det även inom distansen så när vi till slut tog det svåra beslutet att sälja henne (då hade Sanna hunnit bli för stor för Geshira, jag var ointresserad av att rida distans och Geshira gick inte längre att tävla i körning...) så hade vi en intressent som till sin personlighet är ytterst energisk och livlig.
Om inte hon kunde sätta sprätt på Geshira, så kunde ingen.

Sista delen följer senare...

Geshiras meritlista, distans:

Lagsilver, Lag-SM 2003
1:a Ekenäsritten 50 km 2004
7:a Filipstadsritten 50 km 2005
3:a Vasaritten 50 km 2005
2:a Fornabodaritten 50 km 2005
2:a totalt Folksam Cup 2005
4:a Nybyggetritten 80 km 2006
1:a Filipstadsritten 80 km 2006

Efter det har jag för mig att Geshira fick några/någon placering till med Malin i sadeln.

Hade en ganska mysig helg:
Igår var jag ute och red tillsammans med Sanna. Kul att hon är tillbaka på Denan för nu blev det faktiskt roligare att vara i stallet igen.

(Och värst vad hårda sadlarna är nu för tiden! Hade inte träningsvärk sedan sist jag red, men däremot kändes det exakt var sittknölarna befann sig - ugh, obekvämt!)

Idag var jag på Lovisedal tillsammans med bl a Jenny, Anne och Sanna och hjälpte till på en islandshästdistans. Klubben Stormur lånade anläggningen och behövde även hjälp att ro runt den lilla islandshästdistansen som skramlat ihop 16 deltagare. Jag suckade en smula invärtes först, för visst har jag annat att ägna mig åt egentligen, men det blev faktiskt en trevlig tillställning. De red bara 13 km så det tog ju inte hela dagen och ryttarna var så där glada och tacksamma för allt sådär som man brukade vara i CR-stadiet.

Därefter följde jag med Sanna till ridhuset och kollade när hon red Sasha. Vi satte upp trav- och galoppbommar och sedan gjorde vi ett par små pyttehinder som hon hoppade på volt. Gick riktigt bra! Sasha börjar dessutom se ut som ett halvblod med ädel stam nu när han tappat betesmagen. Förut var jag övertygad att hans pappa egentligen var Järvsöfax....