Addi

Alla inlägg under september 2010

Av Adriana - 29 september 2010 22:01

Nu när jag  är hyfsat frisk så går Fredrik och blir jätteförkyld.

Nån måste ju ta hand om Coffee så jag har varit där och mockat och promenerat med henne i flera dagar.

Igår provade jag att rida (första gången sedan försommaren!) och än en gång konstaterar jag att hon är en kanonponny! Fredrik har verkligen ridit henne väl. Hon är lydig, känslig och arbetsvillig. Och jag märkte hur vinglig och muskel-lös jag själv är. :(

Det var ingen idé att harva runt på volten alltför länge men stunden jag höll på gjorde mig smått lyrisk. Jag hoppas ändå att Fredrik snart blir frisk för jag har då inte riktigt ork över till att ha häst, trots att den är kul att rida...

Av Adriana - 23 september 2010 21:11

När jag började inse att Fachall inte skulle bli bra igen så var jag tvungen att fundera på hur jag skulle ha det med häst efter det.

Jag var mitt i pluggandet och rakt av luspank.

Att köpa en vuxen, "färdig" häst kom inte på fråga och jag hade dessutom inte heller råd att tävla särskilt mycket hur som helst.

Kina, som jag haft Fachall uppstallad hos, hade en enormt fin arabhäst som hette Garish. En sån skulle jag ha!

 

Det året hade ett helsyskon till Garish fötts och hon var förstås till salu.

Måste varit en uppfödares önskedröm, för jag tingade henne redan som litet föl att hämtas efter avvänjning.

Förutom att hon (hoppades jag) var en miniGarish så var fördelen den att jag kunde få henne på avbetalning och att ett föl, sedemera unghäst, inte behövde ridas för tränare eller tävlas. Hon passade med andra ord även min plånbok!

Ytterligare förhoppningar jag hade på denna lilla häst, var att hon skulle kunna köras in, för ända sedan tiden med Nelex och körkursen på Johannesberg så hade jag velat fortsätta med körningen.


Lilla Geshira (e. Shakespeare u. Galadriel ue. Red Baron) flyttade hem till mig i januari -97. Hon såg inte mycket ut för världen då.

Minns en bekant som skulle följa med till stallet för att se mitt fina arabsto. Bekantingen var inte hästmänniska men hade väl lite koll på hästar ändå och tänkte sig en häst som liknar de där fina arabbilderna man kan se i stuteriannonser. Dishade varelser med flygande manar.

Hon fick träffa:

  

...en liten luddig raggsocka!


Och jag kommer ihåg att hon stod alldeles tyst en stund och sedan utbrast hon:

- De har lurat dig, Addi!!


Men ni vet hur det är, fula ankungar växer upp till vackra svanar!

Här är Geshira som fullvuxen:


  


Geshira var kvar inom familjen i tio år, så det går inte att sammanfatta hennes existens på ett enda blogginlägg, så fler kommer!

Av Adriana - 20 september 2010 21:09

Ja, det var ju det jag tänkt bli nu när jag köpte en alldeles egen (100% ägare!!) häst.

Inte gjorde jag det så enkelt för mig genom att köpa Fachall, arabkorsning e. Mustapha u.Chalull ue. Dschaffar.

Fachalls mamma var russ/arab men han gick som en arab, han såg ut som en arab, han bar sig minsann åt som en arab gör...


Om Nelex var fullt ös medvetslös på ett bulldozervis, så var Fachall detsamma men han dansade som en fjäril - stack väl inte som ett bi, men väl som en avlöning så fort man lättade minsta på tyglarna.

Dessutom hade han nerverna på utsidan och blev i princip rädd för sin egen skugga.

Det var liksom inte så lätt att träna dressyr på honom. Jag som trodde allt skulle lösa sig bara man köpte en annan sorts häst än en travare... :(


Men jag var som sagt var ung och energisk på den tiden så jag gav inte upp. Jag till och med tog hopplektioner - kamikazeflygare nummer ett. Ställde upp på en hopptävling där jag visade exakt vad kamikazeflygarna gjorde under andra världskriget. Det blev en rejäl kraschlandning.


Ställde upp på en distanstävling och kom tvåa. Missade förstaplatsen för att en i publiken fällde upp sitt paraply precis när vi skulle börja spurta. Kul att hamna så bra till, men faktum var att jag inte hade ett smack att säga till om. Fachall sprang fort som f-n efter de andra hästarna och det var bara att hålla i sig och hänga med.

Så ville jag inte ha det i fortsättningen men jag hade ingen aning vad jag skulle göra åt det. Provade olika bett utan större framgång. Hackamore ignorerade han totalt, med det var han knappt styrbar.


Räddningen för mitt hästliv framöver - och för Fachall också tror jag - var att jag råkade på John Ricketts som sysslade (sysslar fortfarande) med Natural Horsemanship.

De som aldrig haft en riktigt, riktigt speciell häst anser ofta att sådant är båg och onödigt. Även om jag idag inte alltid använder mina kunskaper ens när jag verkligen borde, så är jag ödmjuk nog att tillstå att NH-metoderna rent generellt är skitbra. För den som ännu inte har tillräcklig hästerfarenhet eller har en naturlig känsla för "hästspråk" så är NH tydligt och förhållandevis enkelt. Det ger en metod att kommunicera med hästen och jag tror att hästen själv är den som är gladast för det!


För att göra en lång historia kort: Vi tränade NH i många långa månader. Året efter startade jag en distans bland 25 andra ekipage och hade INGA problem att hålla min häst eller ens få honom att stå helt still medan de andra travade förbi. Han kunde numera ridas i grimma och lyssna bra. Han lastade sig själv och han var inte längre rädd för allt i världen.


Fachall fick jag avliva efter en lång konvalecens p g a operation av lös benbit. Han blev inte ohalt, attans trist. Han var en fin och känslig häst.

Jag blev inte bättre på dressyr men på väldigt mycket annat inom hästsfären tack vare honom.

  

Sanna, nu lite större, håller i Fachall.

Av Adriana - 18 september 2010 18:02

Torsdags eftermiddag kände jag mig lite märkligt i magen. Ångrade djupt att jag ätit av blomkålssalladen i skolan som jag misstänkte var orsaken till den skumma känslan i magen - men värre än så var det inte.

Senare på kvällen så fick jag feber och ont i hela kroppen. Jätteont i magen (inte kräkont, utan bara ONT) och sen var det adjöss.

Fy fasen vad trist att vara sjuk!!

Idag känner jag mig förhållandevis OK, ingen feber längre. Det enda som hänger kvar är en dundrande huvudvärk och en obefintlig aptit. Jädrans skönt dock, att kunna röra på sig igen och inte bara ligga stilla i sängen.

Däremot har jag stiftat smått ofrivillig bekantskap med dag-TV. Herregud vilka sjuka program som går på TV om dagarna! Antingen handlar det om matlagning eller så handlar det om bantning. Snacka om schitzofrent! Idag var det först svenska varianten av "Biggest loser", sen var det något program där människa och husdjur skulle banta tillsammans, i det här fallet en tjock snubbe och hans tjocka labrador. Bägge blev lite smalare. Därefter ett program om nån stackars kille som vägt 300 kg, gått ner till 100 och nu skulle lära sig flirta med tjejer eftersom han aldrig haft en tjej förut. Det sistnämnda programmet var faktiskt lite hjärtskärande trots att den som kläckt programidén måste varit helt sjuk i skallen.  (Ärligt, hur går det till egentligen? Sitter folk runt ett bord och krystar fram programidéer, ju knäppare desto bättre?)´


Sedan måste jag bara berätta om dagens mirakel:

I förmiddags så satt en katt - så som våra katter brukar när de vill in - på fönsterbrädan och jamade. Tyckte det var konstigt eftersom jag hade för mig att katterna redan var inne. Då visar det sig att det är vår lilla förlorade kattflicka som är tillbaka!

Lilla Vesslan försvann ju i början av sommaren. Hon brukar vara ute nån vecka i taget sommartid så först var vi inte oroliga. Men sedan gick veckorna och ingen kattflicka. Det har drösat av rävar häromkring så jag var ganska övertygad om att hon blivit rävmat. Nu, två och en halv månad senare så sitter hon på fönsterbrädan och jamar som om inget hänt.


Bror Tjockis blev inte ett dugg glad utan hoppade på och bet henne med detsamma. Mammakatt sprang fram och avstyrde bråket.

Det är också intressant att se, vilka relationer katterna har med varandra. Vesslan och hennes mamma hälsade på varandra med en nosning och ett "Krrr!" och inget mer. Tjockmisse blev bara förbannad. Han har ju varit enda barnet hela sommaren och nu kommer hon tillbaka och ska konkurrera med honom...

Jag vet faktiskt inte riktigt hur det kommer att gå dom emellan. Vesslan kanske försvinner igen om han får som han vill. Vi får väl se. Men nu ligger hon iallafall i min säng och sover. Den lilla förlorade dottern. :)

Av Adriana - 14 september 2010 22:07

Efter några år som medryttare så började tankarna gro kring det här med egen häst.

Det kändes inte längre helt omöjligt och i Vallentuna fanns många stall. Jag insåg själv att jag långt ifrån visste massor om hästar, men nu hade jag folk att ställa alla möjliga och omöjliga hästfrågor till.

Som 22-årig småbarnsförälder så var ju inte plånboken tjock. Jag hittade dock en likasinnad (lika galen menar Roland) bland mina vänner, så kom vi på idén att köpa häst tillsammans!

Med en inte alltför stor budget började vi kika runt bland saluhästarna. Var ute på provridningar men det var liksom inte några fantastiska kvalitetshästar vi kunde få för våra hopskrapade 20 000 kr som även skulle täcka inköp av utrustning.


Inte helt oväntat blev det en pensionerad travare: Nelex.

  

Nelex och Linda, som hoppade in som delägare efter Camilla.


Jag var överlycklig. Jag hade en (nästan) egen häst!! Hästen hade fyra ben, huvud och svans. Vad mer kan man önska?

Nu var han faktiskt inte fy skam som förstahäst. Givetvis var det ingen häst att lära sig finliret på beträffande ridning, men han var en snäll och bussig individ som tålde ganska mycket (tur för honom). Han hävde sig över hinder på ett eller annat sätt och i en eller annan gångart eller gångartsblandning och han gjorde så gott han kunde när vi tog dressyrlektioner.


Ger er en ögonblicksbild från inledning på dressyrlektion för Ankan på Veda:
- Oj vad pigg och energisk han är. Galoppera av honom några varv så kanske vi kan komma till arbete sedan.

30 minuter senare, 30 cm djupare ner i ridhusunderlaget och med knät touchande marken i varje hörna á la motorcykel:

- Kloppetikloppetikloppetikloppeti (säg det jättefort och galoppliknande...)

Vi kom nog ganska sällan till det där arbetet som liknade dressyr.


Nelex gamla ägare fick mig även att delta i en körkurs för Anders Eriksson på Johannesberg. Nelex lyckades t o m impa på Anders - hästen gick förvånansvärt fint framför vagn, men jag kan väl säga att Anders förväntningar inte heller var särskilt högt ställda och jag ska inte upprepa vad han rent generellt tyckte om gamla travare...

Tyvärr fick Nelex en Solvallaknäpp en dag då jag var ute och körde och jag fick mig en resa som gjorde att jag inte körde på drygt ett år därefter. Ingen av oss gjorde sig illa men jag tror inte jag varit så skraj i hela mitt liv när han satte fetfart så gruset bara skvätte och ignorerade mina försök att sakta av.


Det var tillsammans med Nelex som jag startade distansritt för första gången (Skånstaritten -91 tror jag det var).

Jag sålde Nelex 1993 då jag börjat plugga, men hade redan en annan häst på gång på vilken jag tänkte att jag skulle lära mig bli en bättre ryttare...


Fortsättning följer.

Av Adriana - 13 september 2010 21:37

Intressanta saker jag lärde mig som medryttare:


Hur det kommer sig att hästar inte halkar på vintern (-Broddar??? Ahaaaa..!)

Tänk nu på att jag bara varit ridskoleryttare innan dess. På den tiden fanns inga teorikurser. Man fick en häst tilldelad (ni kanske kommer ihåg den inglasade kontorsholken där ridskolehästarna stod uppskrivna på glaset? Den som kom först i gruppen, önskade häst först och så kryssades den av. Den som kom sist fick Nisse som vägrade galoppera och som skrapade av ryttare mot staketet när han ledsnade på dom. Vilken han förstås också gjorde väldigt ofta). Hästarna var oftast redan sadlade och stod framme på ridbanan. Efter lektionen klev man av hästen och gav den vidare till den som red i gruppen efter.


Att hästar faktiskt orkar galoppera längre en den sträcka som motsvarar en långsida på ridbanan.

Hur ska man veta, när man tidigare - om ridläraren var riktigt, riktigt generös med galoppen - bara fått galoppera högst ett varv och ställa sig sist i kön igen?


Medryttarlivet gav många svar på frågor man inte ens visste man hade.

Av Adriana - 12 september 2010 19:38

Avbryter mina memoarer för att tala om att Sasha vid dagens dressyrtävlingar faktiskt avslöjade vem han egentligen är.


   OBS. Bilden är ett fotomontage ;)

 

Jag har verkligen unnat Sasha hans sommarsemester. Det har jag. Han är ung och valpig och behöver verkligen leka med sina kompisar ute i en stor hage.

Men ändå, hallå.

Från att äntligen ha varit lite påväg i våras, lite framåtbjudning, framsteg, hopp som tänds, till arselpladask nu efter sommarlovet. Här har det inte vilats i form kan jag säga. Bara att kavla upp ärmarna igen, Sanna. Vi vet ju att han kan.

Av Adriana - 11 september 2010 20:53

När jag bott i Vallentuna i något år och Sanna var född var det dags för nästa steg: Bli medryttare!

Det visade sig att norr om stan, till skillnad från söder om stan, så fanns där mycket fler hästar och därmed många fler som ville ha hjälp med sina hästar.

Fick möjligheten att bli medryttare till några hästar. Marie S hade både en arabhäst, Assad, och så småningom skaffade hon även en islandshäst.

Dom fick jag rida.

Brukade även rida en annan islandshäst som kallades "Gurkan". Stackars Gurkan hade världens sommarexem och av den anledningen gick det inte att ha sadel på honom under hela sommaren. Stackaren hade sår över hela kroppen och det här var före nån hade uppfunnit dagens exemtäcken och klåddämpande krämer. Det var bara till att försöka hålla såren rena och ändå fortsätta motionera hästen...

Har aldrig ramlat av så många gånger under en och samma sommar som denna. Det var ju som tur var inte långt ner till marken från islandshästen men det blev däremot redigt många kilometer att promenera. Gurkan brukade visserligen stanna efter att jag trillat av hans hala rygg, men jag fick däremot inte fånga honom.

Det blev många ovärdiga promenader tre meter bakom hästf-n. Försökte jag springa ifatt honom så började han också springa. Saktade jag ner så slog han också av till skritt, men behöll de där tre metrarna mellan mig och honom hela vägen hem till stallet. Suck.


Har fånigt nog inte några bilder alls på dessa hästar trots att jag red så ofta jag fick möjlighet. Här är däremot en bild på lilla Sanna på Maries islandshäst, Faffe:

  

Presentation


Addis Blogg

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11 12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2010 >>>

Senaste inläggen

Länkar

Arkiv

RSS

Kategorier

Sök i bloggen


Skapa flashcards