Tänk att dagen kunde vända från grå och småtråkig till en stund av ren och skär lycka!

Nu på kvällen skulle Fredrik ha WE-träning på Lovisedal där den nya fina grinden skulle testas. Den har Ice inte heller provat på, så meningen var att jag skulle köra dit med Ice och antingen rida fram så att Fredrik kunde prova, eller testa själv.

När vi kom hem efter en hel dag på vift så regnade det. Sedan kom vi fram till att grinden bara får plats i Subarun, vilket också är enda bilen vi kan dra transport med. Antingen skulle Roland först få skjutsa upp Fredrik och grind till Lovisedal och sedan komma och hämta mig, varvid transporten och Ice ska hämtas i Rimbo eller så....tittade ut genom fönstret och konstaterade att det fortfarande regnade...kunde vi rent av strunta i det där med att ta Ice till ridbanan.

Latmasken tog över och jag övervägde till och med att hoppa över ridningen helt och hållet. Efter lite brottning med samvetet skramlade jag ihop den lilla energi jag kunde hitta inom mig och åkte iväg till stallet ändå för att rida där så att hästen åtminstone blev motionerad.

Tänka sig - det blev den bästa ridpasset på evigheter. Tror jag bara har ett handfull sådana euforiska tillfällen i minnesbanken - SÅ BRA VAR DET!

Hästen var avslappnad, gick att korta till galopp på stället och länga till kraftfulla härliga galoppsprång. Hon gick ärligt framåt så att det gick att sitta i traven och samla ihop henne till gummibollstrav för att sedan släppa iväg i schvungfull ökad trav som jag till och med lyckades hänga med i.

Jag fattar att det säkert inte såg så vackert ut som det kändes men skitsamman, känslan var fantastisk - det där som gör att alla dagar man frusit, blivit snöad och regnad på, alla ton skit man skottat, allt man betalat, betalat och åter betalat är värt.

Meeer såna WOW-ögonblick åt folket!!! :)

Avslutar med en gammal goding, Hakings Euphoradans:

Ytterligare en flaska som illustration. Ingen olivolja den här gången.

Tänkte bara tipsa om ett skimmelshampoo som verkligen fungerar - till skillnad mot de där hundra andra produkterna (eller fler) som man hunnit prova och som påståtts förvandla ens gulgröna hästmonster till den fantastiska vita springare som man med lite fantasi kan ana under alla kiss- och gräsfläckar.

Egentligen skulle jag helst inte vilja skriva det här inlägget alls eftersom jag haft tillräckligt många skimlar genom åren och inte skulle ha någon mer. Längst upp på listan på krav som den nya hästen skulle uppfylla stod nämligen:

- Inte skimmel

och faktiskt även:

- Inte sto.

Ni vet ju hur det gick...

Hur som helst. Ovan avporträtterade shampoo fungerar faktiskt. Det har till och med färgkorrigerat en hopplöst brungul stosvans till den svartsilverskimrande plym som en snygg skimmelsvans ska vara.

Gulsvansen anas därbakom - det är en "före"-bild. "Efter"-bilden kommer så småningom.

I vintras fick Roland en julklapp från sitt jobb. En flaska olivolja.

Lite tamt tyckte jag.

Ungefär som "-Hejsan, här får du en Festis i julklapp. Vi satsar liksom lite extra på er anställda i år"...

Jag brukar i och för sig använda olivolja ibland även om jag inte gillar olivolja sådär jättemycket. Även om man köper mild Extra-virgin och allt vad det nu heter, så smakar det lite för mycket...oliv...? Det borde ju inte vara en överraskning med tanke på att oljan utvinns ur oliver, men hur som helst. Jag har tyckt att det inte varit så värst gott och att den smaken gärna tar över lite för mycket i salladsdressingar till exempel.

I våras snubblade jag över den oöppnade förpackningen med Rolands julklapp och tänkte att det är väl lika bra att använda den som att gå och köpa annan olivolja i affären.

Döm min förvåning när jag upptäcker att den här jäkla olivoljan smakar gudomligt! Nej, jag tar inte i extra för att låta lite speciell här i bloggen. Den är GOD. En sublim olivsmak, inte alls sådär påträngande och in-your-face (eller ska det vara in-your-palate?) som jag är van vid.

Nu förstår jag till och med de här matprogrammen där - vad jag tidigare tyckt - lite skitnödigt matnördiga programledare står och smakar av ren olivolja, tittar in i kameran och bedyrar att det är supermums. Det ÄR ju mums!

Så nu har jag använt den här olivoljan ofta. (Konstigt att jag hade det här inlägget med "muffin rider" tidigare...)

Så ofta att den snart är slut. När jag googlar för att kolla var man kan köpa den så inser jag också än en gång att pris och kvalitet inte alltid, men väldigt ofta går hand i hand. 400 kr litern kostar den.

OK, Rolands jobb. Det smällde faktiskt lite högre än att ge bort en Festis.

Efter att ha finkammat sortimentet av allsköns tjusiga ridoutfits på Falsterbo så är det bara att inse att slutresultatet av att försöka köpa sig till en lite smartare stall-look troligen ändå bara resulterar i Lena Furbergs slutruta....

Nu har bloggen vilat nog. Eller så kanske det är jag som vilat nog.

Nu börjar nämligen den gamla skrivklådan ge sig tillkänna så varsågoda, läs om ni vill eller hoppa över. :)

Nyss hemkommen från semestern vilar en del tankar kvar i huvudet sedan resan.

Den inleddes med en lång biltur ner till Falsterbos "hästvecka". Fredrik och hans kompis följde med för att se på hästar - eller tjejer. ;)

Själv kan jag ju vältra mig hur mycket som helst i allt som rör hästar. Kombinera med en härlig sandstrand och vackert väder så är ju lyckan total. Men förutom hästandet så blev det också en liten utflykt tillbaka till min barndoms Malmö.

Som liten ettårig fnutt hamnade jag ju just i Skåne med min familj.

Miljonprogrammens bostadsområden stod färdiga att fyllas med familjer och Sverige var ett hyllat socialt föregångsland som dessutom behövde arbetskraft. Vi hamnade på Ramels väg i Rosengård.

Det var ju inte kravallernas Rosengård som man läser om idag, men kanske inte det mest myspysiga området då heller. Mina äldre bröder fick göra ett rejält mentalt lappkast när de fick anpassa sig från Argentinas ordning-och-reda-skola till den nybyggda fina Värner Rydénskolan. Där skulle man enligt senaste revolutionerande skolidéerna bedriva undervisning i Klassrum-Utan-Väggar. Ni ser det framför er, va? Alla barnen som tyst och hänsynsfullt sitter i sina bänkar, lyssnar på lärarna och i normal samtalston hjälper varandra oavsett klass och årskurs. Utan klassrumsväggar möjliggörs ju detta fantastiska arbetssätt.

- Eller inte.

För mina bröder - och troligen även för deras helsvenska klasskompisar - var skolgången ett kaos utan dess like.

Jag har senare läst om detta barnexperiment (för något annat kan man väl inte kalla det?) i en lärartidning. Det omnämndes som ett av de värsta skolfiaskona som någonsin sjösatts. Gudarna ska veta att det ändå genomförts en mängd tossiga reformer i Sveriges skolor.

Själv var jag så liten att jag inte drabbades av just den här skolan. Som liten "sladdis" är jag ju mycket yngre än mina bröder och gick ännu inte i skolan.

Givetvis satt vi inte fast i betongen för jämnan. Även på den tiden var sandstranden i Falsterbo till för alla.

Addi, fetaste ghettogangstermomma anno 1970, på stranden i Falsterbo.

Några år sedan bestämde sig min familj för att flytta till ett bättre ställe.
Vart hamnade vi då? - Jo i Ronna, Södertälje...