Träffade en gammal bekant på distansmötet i helgen. Hon var numera trådsmal (inte för att hon nånsin varit särskilt mullig, mer som en själv - har lite "trivselvikt"). Vid närmare diskussion visade det sig att hon börjat att motionera och numera springer närmare en mil två gånger i veckan. (MIL!!)

Under den här distanshelgen så hade jag lite svårt att röra mig och släpade  ena benet efter mig i korridorerna likt nån zombie ur "Dawn of the living dead" eftersom jag hade sån träningsvärk i baksidan av låren efter att ha plockat svamp i sisådär 40 minuter i torsdags. Det är ju så krävande att plocka svamp. Huka sig ner och ställa sig upp en massa gånger. Hårt jobb. Eller hur.

Så att sitta och lyssna på nån som plötsligt (ja, kanske inte så plötsligt) springer två mil i veckan gav ju ganska rejält prestationsångest. Eller ångest över uteblivna prestationer snarare.

Idag, måndag, hade jag kompledigt så det fanns ju utrymme för att påbörja ett nytt, mer aktivt liv direkt.

Så blev det inte, utan det blev en fortsättning på helgen ungefär: tog bilen till Rimbo, gick ca 25 meter från bilen till fiket och satt och lunchade och snackade med Mia och Jenny i nästan fyra timmar. Efter lunchen köpte vi var sin rejäl chokladtårtebit och moffade i oss.

Sen var det hela 25 meters promenad till bilen igen.

Det här bådar inte gott. Snart är det mej ni får se i freakshowen "Generation fett" på TV.

För allas bästa måste det bli en ändring. Typ imorgon.