Valborg igen, och det närmaste en eld jag kommer idag är provmålningen på min arm. För nej, jag har inte gått och tatuerat mig (har ingen förståelse för alla de här som vill vara "unika" genom att låta tatuera en bild på kroppen. Varenda jäkel har ju en tatuering, så jag anser nog att det är mer "unikt" att ingen tatuering ha).

Men Sanna skulle iväg på studentfest då hennes kusin tar studenten och temat var just Rykande Het.

Sanna är inte så mycket för babydollklänningar och hoochie-kläder så istället valde hon att tolka temat på annat sätt. Vi målade en eld på hennes rygg helt enkelt. Smokin´hot!! Jag agerade lite försökskanin när jag målade en liten brasa på min arm med OH-pennor. Det verkar funka, så nu är hon iväg på fest i askgrå klänning, men har det hett om ryggen!

Tidigare idag var jag iväg och kikade på förut nämnda D-ponny. Givetvis så var den jättesöt och kelig. Personligheten var det inget fel på, men jag får försöka se till att ta det lite lugnt i övrigt. Det är dock bara att inse att jag inte riktigt är skapt sådan att jag kan vänta och välja bland många. Jag vill ha NU. Och vad är det för fel på första bästa??

Idag blev Bullen besiktigad och gick igenom!

Vi tog först hem honom för att duscha och schamponera igenom honom ordentligt - det märktes ju att han fått springa naken i hagen de senaste dagarna och då passat på att rulla sig grundligt.

Blank, fin och äppeldoftande (Absorbines Apple-schampoo!!) fick han träffa sin blivande nya familj + veterinären, och han charmade alla!!

Han ÄR ju den mest fantastiska hästen när man befinner sig på marken. Han är kelig, gosig, trycker in nosen i i famnen på en och bara står där och väntar på att man ska klia och mysa med honom...

Varför, varför, varför kan han inte ge samma känsla när man sitter på?? Då skulle han vara precis allt jag velat ha hos en häst.

Nå, skitsamman (säger jag lite snabbt för att inte börja snörvla högt) - den nya familjen verkar mer än förtjust i honom, till och med lillebrorsan som är i Fredriks ålder ungefär, står och klappar på Bullen varje gång han varit här. Jag hoppas att Bullen motsvarar deras förväntningar så att de blir nöjda med honom. Bullen ska bo i stall Ekeby inne i Rimbo och dit flyttar han nästa helg. De ska hinna spika ihop en box åt honom först. Men nu på torsdag skriver vi kontrakt och så får jag handpenningen.

På onsdag ska jag till Åkersberga och titta på en 4-årig D-ponny efter Veronas Bo-Gi.

-Spännande!

Idag gick Lovisedalsritten av stapeln. Deltagarna red antingen två eller fyra mil i trakterna kring klubbens anläggning på Lovisedal. Dryga 60 starter.

Som funktionär blev det: Tidig morgon, mycket frisk luft, mycket sol, en hel del vind. Omgångar av huvudvärk.

Det gick i alla fall bra och det verkar som om ryttarna var glada och nöjda. Möjligen kan ägaren till hästen som hoppade rakt genom staketet hellre än att bli pulsad vara lite mindre nöjd just idag. Men resten såg glada ut.

Själv är jag trött och ska gå och lägga mig.

Gonatt!!

Säg rubriken med ett litet stänk av värmländska och ponera att du är runt 50-sträcket och ute med ett gäng av dina väninnor på en Björn Skifskonsert. Repliken ska utbristas förväntansfullt och lite flåsigt exalterat när de första  gitarrackorden dras och Björn Skifs himself plötsligt uppenbarar sig på scenen.

Så, där har ni en ögonblicksbild av mina bakre publikgrannar, vilket också ger en liten fingervisning av ålder och idoldyrkansgraden hos snittpubliken på Cirkus på Djurgården som tittade på "Face to Face" med - ja förstås: Björn Skifs.

Konsertkvällen var en födelsedagspresent - jättetrevligt eftersom Björn Skifs varit en av mina favvisar sen jag var liten - och jag var där med Roland och Ullis & Micke.

Vi skulle ha ätit ute på TGIF först, och när Roland skulle beställa bord där så sa de att de inte tog några bordsbeställningar utan att det inte skulle vara några problem att få plats när man var där så pass tidigt som vi.

Nu var det ju bara så att det var löningshelg, det var sommarvarmt och hela förbenade Stockholm + förorter skulle äta middag ute. Självklart var haket proppfullt! Det slutade med att vi åt bakad potatis på ett litet dragigt fik utmed Strandvägskajen strax innan mitt blodsocker dunsade i botten och mitt humör började anta exakt samma kurva. Sist jag åt på dagen var ju i skolan klockan 10.50 så det började bli lite krisigt. Men med lite potatis med skagenröra samt ett glas öl så seglade humöret upp igen.

Nåväl, konserten var riktigt trevlig. Jag gillar Björn vad han än sjunger. Men hans mest hängivna beundrare (som tanterna i raden bakom oss) stod nog för den mest intressanta showen. Enda gången de definitivt gick för långt var när stämningen byggts upp och en instrumental låt sakta gick över till hjärtslag och så skulle Skifs börja sjunga sin "Håll mitt hjärta".  - Säg vad du vill, men den låten är ju en rysare. (Positivt menat).

När då Värmlandstanten pipit förtjust några gånger och sedan till råga på allt började SJUNGA MED, så sände jag iväg en blixt av mina mest koncentrerade onda tankar och var halvvägs på väg att vända mig om och riktigt BLÄNGA på henne. Som tur var besinnade hon sig på egen hand och knep igen under resten av låten.

Det är ju OK att skråla med i Oooga Chacka-refrängen eller i Michelangelo men fan INTE i "Håll mitt hjärta":s mest tårdrypande och laddade refränger om man inte heter Björn Skifs!

Värt att notera är att det här är första konserten jag nånsin gått på som jag inte blivit lomhörd av trots att jag inte hade öronproppar i.

Fast det måste ju bero på volymen var anpassad till den åldersgrupp som jag börjat hamna i och som man antagligen måste vara i för att ha just Björn Skifs som idol...

Oftare och oftare kommer jag till "nu får det vara nog"-stadiet på jobbet.

Det är bara att inse, det här fungerar inte så länge till.

Skolan idag drivs av idioter, schimpanser vid skrivbord. I alla fall förleds man att tro så när man ser vilka beslut som tas. Ur en uppsjö puckade skolbeslut så kan jag berätta om följande:

Nu ska kommunens skolor bli F-9 skolor. Sexorna ska inte höra till "mellanstadiet" längre utan flyttas upp till högstadiet. De små skolorna som hittills haft årskurs F-6 blir från och med nästa år F-5.

Är det någon som sett hur killarna ser ut på höstterminen i sexan? Tjejerna må i vissa fall se helt fullvuxna ut på utsidan, men killarna är ofta små tunna sparrisar med pipröster. Flera av killarna i vår senaste sexa leker fortfarande med pinnar och bygger kojor i skogen. De ska nu alltså börja i högstadiet.

Schimpanserna vid skrivbordet tror att sexornas intåg i högstadiet kommer att göra de äldre barnen mjukare och vänligare.

- Eller hur??

Detta är bara ETT av de huvudlösa beslut som tas över lärarnas huvud, utan att någon någonsin tillfrågar oss vad vi som ska utföra jobbet tänker, om vi tror att det fungerar eller om vi har något annat förslag.

Det här försöket med sexor i högstadiet har redan pågått en längre tid ute i landet och flera kommuner har redan övergett detta och återbördat sexorna tillbaka till mellanstadiet eftersom försöket inte fungerade som tänkt.

Men vår kommun, ja de ska införa detta ändå.

Nu ligger mitt blodtryck ganska nära ohälsosamma nivåer.

Det är nog bättre att låta skeppet sjunka och rent ego vara glad över att ens egna ungar snart kravlat sig igenom skoltiden.

Jag pallar inte. Förutom att man måste stå ut med skit som detta och se hur det drabbar tredje man (barnen) så är det förstås också en massa annat oändligt irriterande skit som inträffar under dagarna som gör att det inte längre känns värt att gå till det här jobbet.

Så blev det ännu en hästlig dag.

På morgonen åkte vi till Lovisedals grusgrop igen, fast den här gången fick Sanna rida. Dels för att åter kolla banan som vi snitslade igår, dels för att det var så roligt sist jag red där så jag tyckte Sanna också skulle uppleva det. OM allt går väl så kanske vi ju inte har Bullen kvar så länge till.  (Men ännu är vi inte där...)

Det fanns fortfarande en massa vattenpölar kvar i botten på grustaget och där travade och galopperade Bullen mer än gärna!

På eftermiddagen åkte vi iväg till ATG för återbesök med Cornelia.

Veterinären tyckte att hon såg mycket bättre ut så hon tyckte att vi skulle fortsätta och rida igång henne ordentligt framöver.

Vet inte om jag blev glad eller inte. Alltså, jag önskar ju inte livet ur ponnyn, men jag gillar inte riktigt när man inte får en definitiv friskförklaring, utan "Det ser OK ut, rid igång mer så får vi se om det håller"...

Hovslagaren var jättenöjd med förbättringen och ansåg att Cornelia nog skulle ha de här specialskorna hela tiden framöver. Det går ju att ordna.

Men som sagt var, det är inte jippie att ponnyn KANSKE håller och att den ska ha specialbeslag för alltid och att den inte längre är särskilt trevlig att sko utan sedering. Bättre utgångsläge för försäljning kan man ju ha...

Men, men. Fredrik blev förstås jätteglad och har vi osannorlik bonntur så kanske ponnyn blir riktigt bra och funkar att tävla med. Hm.

Påminner mig om att se saken i dess rätta proportion: det är i allafall inte ungarna som är sjuka och kanske blir bra igen.

Bjussar på en fin bild från grustaget. Den gör mig i allafall glad

Idag åkte Sanna och jag in till Norrtälje och åt lunch på sushirestaurangen. Vi har äntligen lärt oss blanda ut lagom med wasabi i den japanska soyan så att vi inte sitter och snorar och viftar hysteriskt med händerna efter  wasabichockerna... vilket säkert stör och avskräcker de andra (redan wasabimåttliga) lunchgästerna.

Men Sushi är mums, till och med inklusive för mycket wasabi!

Sedan var vi och hämtade upp lite hederspriser till Lovisedalsritten, som Elkedjan skänkt, samt åkte till Willys för att handla lite toastmaterial till redan nämnda ritt.

Väl hemma så visade det sig att den senaste familjen som var och provred Bullen, gärna vill låta veterinärbesiktiga honom. Först ska de förstås ringa till ATG och höra sig för med behandlande veterinär om den gamla skadan. Får väl hoppas att det inte avskräcker dem, fast det i stort sett är detsamma som Sanna och jag redan berättat.

Fredrik red Cornelia på Denans rundbana och travade över några cavalettis. Det såg fint ut. Det känns redan nervöst inför onsdagen då vi ska till ATG igen och höra om de tycker att hon är OK eller inte. Jag vet inte riktigt själv, hon ser bättre ut för all del, men om hon är helt 100% återställd är svårt för mig att avgöra.

Det skulle vara kul att återigen ha fullt friska hästar ett tag (eller vara lyckligt ovetandes skulle också duga rätt bra som det känns för ögonblicket...)

Det finns inget som får en att känna sig så ensam i världen som att engagera sig i föreningsaktiviteter som kräver en arbetsinsats.

Idag var det vårstädning på ridklubbens anläggning på Lovisedal. Första halvtimmen var Roland, Fredrik och jag ensamma av ca 300 medlemmar...

Lite senare kom ordförande och hans fru och ytterligare några timmar därefter damp det ner ytterligare två medlemmar. Vilken anstormning.

Vi fick en hel del gjort ändå, flera staketmeter är nu inoljade, penséer planterade och klubbhuset städat. Känner mig rätt nyttig i allafall.

Därefter hämtade vi upp Bullen med transporten och åkte till Lovisedals grustag. Jag har lagt en ny slinga runt grusgropen nu till Lovisedalsritten och ville kolla att den fortfarande ser bra ut genom skogen.

Märk min förvåning när Bullen visade sig riktig pigg och framåt! Vi passade på att galoppera uppför sandbacken två gånger och sedan valde han själv att galoppera när vi slank in på crossvägarna inne i grusgropen. Han hade öronen framåt och såg riktigt glad ut!

Himlen var blå, solen sken och hästen var sprittande pigg. Härligt! Fler sådana dagar!