Passar på att blogga om detta eftersom det krävde lite mer ord och bilder för att göra den här upplevelsen rättvisa, än vad det får plats med direkt på FB.

Det började med att jag läste en reseblogg skriven av en amerikansk tjej som rest till Portugal. Hon hade fått nys om TJ, en kille som tar ut mindre grupper på hajk utmed sydvästra Algarvekusten utanför Sagres. Här finns området som brukar omnämnas som "världens ände". 

Kollade in bilder och insåg att jag måste hit! sagt och gjort : mailade och bokade.

Dagen D: sjuuuuukt varmt i Lagos där vi bodde. Svettig bara av att röra sig! TJ förvarnade dock om att det är bra mycket friskare på västra kusten, så tjocktröja, vindjacka och långbyxor var att rekommendera. Svett och pust!!

Vi var 9 st som möttes upp kl 14.30 för att bli upphämtade i TJ:S ganska daterade van. Ett par från Ohio, en mor och dotter från Montreal, en engelska som numera bodde i Toronto och två tjejer från Nya Zeeland.

vid första stoppet fick vi en del förhållningsorder både beträffande säkerhet samt om att inte trampa utanför stigarna - detta för att inte förstöra de känsliga växterna. Här påbörjade den dagslånga "inte-nudda-mark"-leken som jag alltid förlorade eftersom jag verkade stå på nån ultrakänslig orkidé varje gång TJ råkade titta åt mitt håll...

Sedan rivstartade hajken Med ett litet test av höjdskräck:

Tänk in lite kastvindar i detta scenario också...

Vidare till första delmålet. Nedstigning, nedstigning, nedstigning:

Fikastopp på vägen:

Vidare nedåt.

Denna bit fick jag mest fjärilar i magen av - kändes lite läskigt när man är lite kort. Tappa taget kändes ju inte som ett alternativ.  Men det var klart värt det att våga. Följande väntade:

...och den utsikten fick man när man satt här:

Sedan är det dags att klättra upp igen för att ta sig till nästa plats. Och när vi väl vandrat vidare så pekar TJ åter... nedåt.

  Här väntar en strand som bara dyker upp då och då när tidvattnet är rätt.

Lysande grönt sjögräs gjorde platsen än mer magisk.

Efter en stund började solen gå ned. Klockan närmade sig 21.00 Uppklättring för att avnjuta kvällsmaten.

- Uppe igen! Ganska mör om benen.

Dessvärre var det inte klart väder så vi missade solnedgången. En del vackra färger bjöds det på ändå.

Som gran finale dukade TJ upp en picknick med diverse portugisiska specialiteter, bla chorizo bombardeiro - korv som grillas i en liten lerbytta med sprit under som antändes. Här satt vi och åt och pratade tills det blev kolmörkt. Strax före 23.00 gick vi tillbaka till vanen för hemfärd.

Hemma strax före midnatt. Sjukt minnesvärd vandring där jag stundtals kände mig ensam på jorden i blåsten, klipporna och vidderna. Samtidigt ändå så ihopkopplad med de andra som deltog. Vi behövde alla varandra för att våga oss genom nedstigningen och smala pass med stupande klyftor runtom. Även den avslutande picknicken och färden i den skramliga vanen med gammal 60-talsmusik skränandes medan den naturliga AC:n svalkade, bidrog till att göra färden oförglömlig.

Detta var helt klart hela resans största behållning!