Tycker ni inte att jag lyckats hålla mig från ämnet hästar rätt länge i denna blogg?

Men nu går det inte längre! Så här kommer det:

Två klipp på Bullen (visserligen utlagda i försäljningssyfte, men ändå).

Hoppningen var från förra året - han blev faktiskt placerad i första klassen och kom en eller två platser utanför placering på enmeters-klassen.

Dressyr på Denan för några veckor sedan:

http://www.youtube.com/watch?v=0wLi0e6QXSE

Hoppning i Sollentuna:

http://www.youtube.com/watch?v=Shsq23o1AAc&feature=related

I nästa liv. Om det nu startar om ett, fem eller tio år eller i Nangijala, så ska jag vara en sån som reser omkring med en kamera riktad mot mig medan jag moffar i mig traktens gourmetiska specialiteter.

Trakten, ja den ska vara hisnande vacker, intressant och lagom varm. Trakten får gärna vara belägen i Toscana, Provence eller Andalusien.

Jag ska lära mig så mycket av de olika språken så att jag mellan tuggorna förtjust kan utbrista - Molto bene! -Aaah Tres bién! eller -Espléndido!

Ni ska få se en närbild på mitt vinglas medan jag vickar på det för att beundra och beskriva den rubinröda färgen på vinet och doften av kanderade äpplen, vanilj och ekfat eller vad de nu brukar dra till med för att få folk att förstå att vinet är gott.

Jag ska dela med mig av detta till er och resten av världen! Promise!

Så håll utkik efter mig i mitt kommande liv! Om ett, fem, tio år eller i Nangijala!

Nu ska jag ut i det snöblandade regnet på kvällsmöte i skolans matsal.

Tjingeling!

Har inte varit med om liknande.

Men nu är det bara så.

Dennis Lehane och jag har inget flow. Det saknas det där lilla extra, helt enkelt. Varför det gått så här illa mellan oss förstår jag inte för det är ju så många som diggar Dennis skarpt. Men det är bara att inse att det inte är Dennis, det är jag.

Så här gick det till:

För många, många år sedan läste jag (uppenbarligen) en deckar som har den svenska titeln "Rött regn". Jo, jag vet att jag läst den. Den står i min bokhylla och man ser tydligt att ryggen på pocketen är bruten och sidorna är bläddrade i. Jag har också ett visst minne av att jag undrade varför den hette "Rött regn". Fick för mig att det var en film med Michael Douglas som redan hette så, men det var det nog inte. Den hade i alla fall inte samma handling.

Nu hoppar vi framåt i tiden igen.

Sanna gillar Dennis och där är väl kärleken ömsesidig, vad det verkar. En dag satte hon en engelsk bok i handen på mig.

"Läs den" sa hon. "Den är jättebra!"

Jag började läsa och visst, det var en spännande inledning även om jag hela tiden tappade tråden vad gäller huvudpersonerna. Vem var det nu igen? Var det den killen eller...nej...nä, det var nog hans kompis. Eller...? Nåväl. Jag läste nog ungefär halva boken innan den blev liggandes någonstans, dammig och bortglömd.

Ett tag senare tittade jag och Sanna på en film som heter "Mystic River". Den var faktiskt bra. Den var spännande och jag följde andräktigt intrigen för att få reda på vem som var skurken. Vem kan det vara?! 

Så kom då den spännande upplösningen och...slutscenen har jag ju sett förut!!

Hade jag sett filmen förut?

Nej. Det kan jag svära på.  Men det där som hände på slutet?? Var det en deja vù?? Som höll på i flera minuter??

Vad skumt!

Lite rädd för att jag blivit fullständigt knäpp eller oavsiktligt klivit genom någon sorts tidsmaska som man brukar göra i science fictionfilmer så berättade jag lite försiktigt för Sanna att jag nog tycks ha en gåva. (Undrade om jag bråddes på någon äldre släkting som kanske kunde hitta folks borttappade vigselringar eller så genom att hålla ett hårstrå i handen och blunda. Hann redan fundera på att öppna en frågespalt i Allers nu när Spåkvinnan Saida lämnat in).

Sanna glodde på mig och sa bara: "Men du har ju läst boken!"

Först spärrade jag upp ögonbrynen men sedan åkte de ner igen. Jag hade ju bara läst HALVA boken och det var ju SLUTET jag kände igen, ju! (Resten av filmen var ju fullständigt ny för mig...)

- HA, jag var nog Saidas arvtagerska i allafall...!!

...tills kugghjulen sakta men säkert började tröska sig fram till sanningen... Hade jag verkligen inte läst nån bok som slutade som i filmen? Men inte den där boken på engelska. Nej, nej... men...  Rotade omkring på bokhyllan och hittade "Rött regn". Slog upp slutet, och visst! Det var identiskt med filmens slut. Och om jag läst hela denna bok, som var densamma som den engelska bok som Sanna satt i handen på mig, som jag läst hälften av utan att någon klocka klämtade - och som jag sedan såg filmen av - och klockjävlen pinglade inte till inte förräns i slutscenen....

Antingen är jag trög, dum inklusive innehavare av ett väldigt dåligt minne, eller så skriver Dennis Lehane enormt ointressant och oengagerande.

Valet var enkelt att göra och låter min självbild lysa fortsatt ofördärvad.

Så sorry, Dennis. Vi är inget för varandra. Håll dig till Sanna som uppenbarligen inte har huvudet så fullt med viktiga saker så att dina ointressanta historier klamrar sig fast i hennes minne. Vi två ska nog inte ha något med varandra att göra alls hädanefter!

Ur Wikipedia:

Dennis Lehane, född 1966 i Dorchester, Massachusetts, USA är en amerikansk kriminalförfattare.

Lehane arbetade tidigare som socialarbetare, lärare och chaufför. Hans debut som författare skedde 1994 med romanen En drink före kriget (A Drink Before The War) där han även introducerade det Boston-baserade detektivparet Patrick Kenzie och Angela Gennaro. Kenzie och Gennaro kom att vara huvudkaraktärer i Lehanes böcker till och med romanen Svart nåd, för vilken Lehane fick radioprogrammet Deadlines pris Kaliber för bästa spänningsbok år 2000. Albert Bonniers förlag, som ger ut de svenska utgåvorna av Lehanes verk, har kritiserats för att inte ge ut böckerna i rätt ordningsföljd.

Lehanes genombrott kom med boken Rött regn (Mystic River) som också filmatiserades av Clint Eastwood som Mystic River.

Först en liten gåta. Vad för sorts produkt gömmer sig bakom denna förföriska beskrivning?

Upplev XXXXXXX, en spännande kombination av effektiv XXXXXX och en härligt aromatisk doft som tilltalar dina sinnen - för underbart len hud.

Avslöjande: Det ÄR absolut inte i någon hörna en spännande kombination, så vida man inte är mascocist av värsta graden. Den härligt aromatiska doften har man numera för alltid, likt någon av Pavlovs hundar, förknippat med intensiv smärta och därför tilltalar det så fan mina sinnen. Snarare skulle jag springa skrikande från den plats denna doft i framtiden av någon anledning skulle nå min näsa.

Ni kanske har gissat att det är hårborttagningsvax som beskrivits så vackert och högstämt i bruksanvisningen som följde paketet.

Tänkte att idag, när jag inte hade något värst mycket roligare för mig, så skulle jag ta av vinterpälsen lite här och var på kroppen. Rakhyvel är rätt jobbigt, dels för att man måste raka så ofta och dels för att bladen i min rakhyvel är så gamla att man måste gnussa med den för att få av håret. Så varför inte prova denna spännande kombination av....etc osv.

Sagt och gjort.

Och förstås: ajsomhelvetefan-åneeej, jag har bara dragit av halva strippen, jag måste dra en gång till!!!! Aaaaaaajjjjjjj!!! Arrggghhh! (Utstött av den som fällt de bevingade orden "att föda barn är inte värst mycket jobbigare/gör inte mer ont än att ha en rejäl magsjuka").

Well.

Addi, numera inte lika luden, men med vackra små illröda knottror på valda ställen på kroppen!

Så har det varit en tankvärd filmhelg. Den ena filmen såg jag på DVD (men hade hellre velat se den på bio), den andra såg jag faktiskt just på bio. (Den hade jag lika gärna kunnat se på DVD...)

Båda var bra, tycker jag.
Jag vet däremot inte om jag skulle rekommendera bägge till vem som helst. Jag råkar ha en hel del bekanta som inte tycker om att se sådant som är sorgligt, och absolut inte om det därtill är det "sorgligt slut", vilket det är på den ena. Eller sorgligt och sorgligt... det är inte ett Hollywoodslut helt enkelt.

Den jag velat se på bio men såg på DVD är "Into the wild", som är regisserad av Sean Penn och som är byggd på en bok av Jon Krakauer som i sin tur är baserad på en sann historia. Med korta ordalag handlar den om en kille som (är född i februari 1968 precis som jag, intresseklubben antecknar!) är intelligent, lyckad, avgår med utomordentliga betyg från college och har chans att komma in på Harward. Föräldrarna är rika men man anar att de inte direkt är lyckliga. Det kommer senare fram att de bär på en hemlighet som helt klart påverkar huvudpersonen.
Istället för att slå in på den givna vägen till framgång och rikedom så revolterar han mot vad han tycker är den förljugna världen, skänker bort sin utbildningsfond som föräldrarna sparat ihop, och drar iväg ut i världen med ryggsäck. Han hör inte ens av sig till sina föräldrar eller sin syster, som han ändå stod nära, utan han "försvinner" helt enkelt. I början lever han ur hand i mun och tar jobb här och var för att klara uppehället. Han träffar på intressanta bekantskaper, men hans mål är att i framtiden ge sig ut helt ensam i vildmarken i Alaska. Han tycker att mänskliga relationer är överskattade och att sanningen står att finna i den ensamma människans samspel med den orörda naturen.

Så småningom förverkligar han sin dröm.

Enormt vackra naturscenerier (därför bäst på bio) och mycket, mycket att tänka på. Inte en film för actiondiggaren direkt... Man får något att fundera på - inte en film som fladdrar förbi obemärkt. Skulle gärna höra vad ni tycker om ni ser den. Säg gärna om ni tycker att den slutade lyckligt eller inte.

Länk till trailer: http://www.sf.se/filmer/film?filmid=47000286

Film nr 2 är "Flyga Drake" som just nu är ganska omtalad.

Fredrik köpte boken och är helt begeistrad i den.

Handlar om två pojkar i Kabul, den ene är född in i en rik familj (eller: hans pappa är det, hans mamma dog när pojken föddes), den andre är tjänarens pojke. De hänger ihop i vått och torrt och tjänarens pojke är dessutom en trofast och ärlig person som inte sviker sin kompis vad som än händer. Och händer, det gör det. Något inträffar med tjänarens pojke den rike pojken ser, men inte vågar ingripa i. Detta ger honom sådana samvetskval att han inte längre förmår fortsätta vara vän utan snarare vill att tjänarens pojke ska försvinna. Så småningom invaderas Afghanistan av ryssarna och pojken och hans pappa flyr till USA. När pojken senare blir vuxen så får han ett telefonsamtal från pappans gamle vän som vill att han ska komma tillbaka till Kabul. Det finns ett sätt att sona det han (inte) gjort och att ställa allt tillrätta.
Länk till trailer:

http://www.sf.se/filmer/film?filmid=15004001

Jag tror säkert att boken är bättre, för även om det finns en massa att fundera på och analysera i denna film, så lär det vara djupare och mer heltäckande i boken. Men gillar man film, så kan man se denna också, med behållning.

Utan ett egentligen gjort värst mycket under veckan så är jag nu helt slut!

Dagen har tillbringats under filten framför TV:n där jag ömsom tittat på, ömsom sovit till TV-serier och repriser.

Kanske inte direkt "fånga dagen" men vafan...

Underskattad serie som definitivt bör tittas på är "Ett geni i familjen" som går på trean på lördagsförmiddagarna. Brukar gå två avsnitt i taget och ibland skrattar jag så att tårarna sprutar. Det här är Berglinserier i spelfilmsformat!

Living my dream genom att göra...starka röror..??!!

http://www.youtube.com/watch?v=9hmaBZkyNNM

Men han ÄR ju för söt!!