Säg rubriken med ett litet stänk av värmländska och ponera att du är runt 50-sträcket och ute med ett gäng av dina väninnor på en Björn Skifskonsert. Repliken ska utbristas förväntansfullt och lite flåsigt exalterat när de första  gitarrackorden dras och Björn Skifs himself plötsligt uppenbarar sig på scenen.

Så, där har ni en ögonblicksbild av mina bakre publikgrannar, vilket också ger en liten fingervisning av ålder och idoldyrkansgraden hos snittpubliken på Cirkus på Djurgården som tittade på "Face to Face" med - ja förstås: Björn Skifs.

Konsertkvällen var en födelsedagspresent - jättetrevligt eftersom Björn Skifs varit en av mina favvisar sen jag var liten - och jag var där med Roland och Ullis & Micke.

Vi skulle ha ätit ute på TGIF först, och när Roland skulle beställa bord där så sa de att de inte tog några bordsbeställningar utan att det inte skulle vara några problem att få plats när man var där så pass tidigt som vi.

Nu var det ju bara så att det var löningshelg, det var sommarvarmt och hela förbenade Stockholm + förorter skulle äta middag ute. Självklart var haket proppfullt! Det slutade med att vi åt bakad potatis på ett litet dragigt fik utmed Strandvägskajen strax innan mitt blodsocker dunsade i botten och mitt humör började anta exakt samma kurva. Sist jag åt på dagen var ju i skolan klockan 10.50 så det började bli lite krisigt. Men med lite potatis med skagenröra samt ett glas öl så seglade humöret upp igen.

Nåväl, konserten var riktigt trevlig. Jag gillar Björn vad han än sjunger. Men hans mest hängivna beundrare (som tanterna i raden bakom oss) stod nog för den mest intressanta showen. Enda gången de definitivt gick för långt var när stämningen byggts upp och en instrumental låt sakta gick över till hjärtslag och så skulle Skifs börja sjunga sin "Håll mitt hjärta".  - Säg vad du vill, men den låten är ju en rysare. (Positivt menat).

När då Värmlandstanten pipit förtjust några gånger och sedan till råga på allt började SJUNGA MED, så sände jag iväg en blixt av mina mest koncentrerade onda tankar och var halvvägs på väg att vända mig om och riktigt BLÄNGA på henne. Som tur var besinnade hon sig på egen hand och knep igen under resten av låten.

Det är ju OK att skråla med i Oooga Chacka-refrängen eller i Michelangelo men fan INTE i "Håll mitt hjärta":s mest tårdrypande och laddade refränger om man inte heter Björn Skifs!

Värt att notera är att det här är första konserten jag nånsin gått på som jag inte blivit lomhörd av trots att jag inte hade öronproppar i.

Fast det måste ju bero på volymen var anpassad till den åldersgrupp som jag börjat hamna i och som man antagligen måste vara i för att ha just Björn Skifs som idol...