Har inte varit med om liknande.

Men nu är det bara så.

Dennis Lehane och jag har inget flow. Det saknas det där lilla extra, helt enkelt. Varför det gått så här illa mellan oss förstår jag inte för det är ju så många som diggar Dennis skarpt. Men det är bara att inse att det inte är Dennis, det är jag.

Så här gick det till:

För många, många år sedan läste jag (uppenbarligen) en deckar som har den svenska titeln "Rött regn". Jo, jag vet att jag läst den. Den står i min bokhylla och man ser tydligt att ryggen på pocketen är bruten och sidorna är bläddrade i. Jag har också ett visst minne av att jag undrade varför den hette "Rött regn". Fick för mig att det var en film med Michael Douglas som redan hette så, men det var det nog inte. Den hade i alla fall inte samma handling.

Nu hoppar vi framåt i tiden igen.

Sanna gillar Dennis och där är väl kärleken ömsesidig, vad det verkar. En dag satte hon en engelsk bok i handen på mig.

"Läs den" sa hon. "Den är jättebra!"

Jag började läsa och visst, det var en spännande inledning även om jag hela tiden tappade tråden vad gäller huvudpersonerna. Vem var det nu igen? Var det den killen eller...nej...nä, det var nog hans kompis. Eller...? Nåväl. Jag läste nog ungefär halva boken innan den blev liggandes någonstans, dammig och bortglömd.

Ett tag senare tittade jag och Sanna på en film som heter "Mystic River". Den var faktiskt bra. Den var spännande och jag följde andräktigt intrigen för att få reda på vem som var skurken. Vem kan det vara?! 

Så kom då den spännande upplösningen och...slutscenen har jag ju sett förut!!

Hade jag sett filmen förut?

Nej. Det kan jag svära på.  Men det där som hände på slutet?? Var det en deja vù?? Som höll på i flera minuter??

Vad skumt!

Lite rädd för att jag blivit fullständigt knäpp eller oavsiktligt klivit genom någon sorts tidsmaska som man brukar göra i science fictionfilmer så berättade jag lite försiktigt för Sanna att jag nog tycks ha en gåva. (Undrade om jag bråddes på någon äldre släkting som kanske kunde hitta folks borttappade vigselringar eller så genom att hålla ett hårstrå i handen och blunda. Hann redan fundera på att öppna en frågespalt i Allers nu när Spåkvinnan Saida lämnat in).

Sanna glodde på mig och sa bara: "Men du har ju läst boken!"

Först spärrade jag upp ögonbrynen men sedan åkte de ner igen. Jag hade ju bara läst HALVA boken och det var ju SLUTET jag kände igen, ju! (Resten av filmen var ju fullständigt ny för mig...)

- HA, jag var nog Saidas arvtagerska i allafall...!!

...tills kugghjulen sakta men säkert började tröska sig fram till sanningen... Hade jag verkligen inte läst nån bok som slutade som i filmen? Men inte den där boken på engelska. Nej, nej... men...  Rotade omkring på bokhyllan och hittade "Rött regn". Slog upp slutet, och visst! Det var identiskt med filmens slut. Och om jag läst hela denna bok, som var densamma som den engelska bok som Sanna satt i handen på mig, som jag läst hälften av utan att någon klocka klämtade - och som jag sedan såg filmen av - och klockjävlen pinglade inte till inte förräns i slutscenen....

Antingen är jag trög, dum inklusive innehavare av ett väldigt dåligt minne, eller så skriver Dennis Lehane enormt ointressant och oengagerande.

Valet var enkelt att göra och låter min självbild lysa fortsatt ofördärvad.

Så sorry, Dennis. Vi är inget för varandra. Håll dig till Sanna som uppenbarligen inte har huvudet så fullt med viktiga saker så att dina ointressanta historier klamrar sig fast i hennes minne. Vi två ska nog inte ha något med varandra att göra alls hädanefter!

Ur Wikipedia:

Dennis Lehane, född 1966 i Dorchester, Massachusetts, USA är en amerikansk kriminalförfattare.

Lehane arbetade tidigare som socialarbetare, lärare och chaufför. Hans debut som författare skedde 1994 med romanen En drink före kriget (A Drink Before The War) där han även introducerade det Boston-baserade detektivparet Patrick Kenzie och Angela Gennaro. Kenzie och Gennaro kom att vara huvudkaraktärer i Lehanes böcker till och med romanen Svart nåd, för vilken Lehane fick radioprogrammet Deadlines pris Kaliber för bästa spänningsbok år 2000. Albert Bonniers förlag, som ger ut de svenska utgåvorna av Lehanes verk, har kritiserats för att inte ge ut böckerna i rätt ordningsföljd.

Lehanes genombrott kom med boken Rött regn (Mystic River) som också filmatiserades av Clint Eastwood som Mystic River.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helt utan några särskilda förväntningar så bokade vi en resa till Kroatien.Idén startade med att en bekants syster erbjuder seglingsresor i Kroatien. Bilderna därifrån såg verkligen fina ut, men jag är inte nån segelbåtsmänniska. Det kanske är jättet...

På en middag häromveckan kom samtalet in på en bok som några hade hunnit läsa: Linus Jonkmans Introvert – den tysta revolutionen.   Nu har även jag hunnit läsa den (lyssna på, egentligen). En hel bok som ger mig och mina gelikar, upprättels...

Någon gång måste ju vara den första. Så nu blev det så: Kanarieöarna. Har faktiskt aldrig farit på en typisk svensk charterresa dit där nästan alla svenskar tycks ha tillbringat någon semester i sitt liv och deltagit grisfest eller letat hela vecka...

   Då var det dags igen - ännu ett år har gått och det är åter dags att vänja sig vid att skriva en annan siffra sist på årtalet.       - Skumt år, 2017. Det har spretat än hit och än dit. De senaste åren oftast haft något tema som "håller ihop" ...

Det var en gång några ingenjörer som arbetade på en firma som tillverkade mobiltelefoner. De var välutbildade och hade länge arbetat med telefontillverkning. De kunde det mesta, allt från att planera, prova, göra prototyper och sedan testa och förbät...