Tjusiga manar! Min kompis, Sandra rider hästen framför mig.

På väg till galoppbacken. Roligaste stället! Noll koll och full fart!!

Som min kära kompis Cilla påpekade så följde sedan flera år då jag obcessade en del kring andra djur. Mindre och mer överkomliga sådana. Jag vet faktiskt inte hur många hamstrar, ökenråttor, dvärghamstrar och råttor som jag hade en period. Säkert sammanlagt runt 60 stycken. Samtidigt.

Detta ackompanjerades av ett stort kattintresse som faktiskt hållit i sig genom åren.  Men trots min oro att utvecklas till galen kattant när jag blir gammal, så tror jag ändå inte det blir så. Jag är lite för lat och bekväm av mig för att mocka flera kattoaletter och hur mycket jag än tycker om katter så avskyr jag kattlukt. Ni vet, den där lite kvalmiga kattpisslukten som kan utvecklas hos folk som har många katter inomhus. Urk. Så gränsen går vid högst tre katter, tycker jag. Det kan man hålla relativt luktfritt utan alltför stor insats.

Helt hästlöst var det ändå inte under denna tonårsperiod, vi åkte ju ändå till Taffsnäs fjordingridläger utanför Gnesta vid ett flertal tillfällen. Vi var inte där på sommarläger, utan under helgerna under off-season. Det var mycket billigare och det räckte med att samla ihop några kompisar så fick man hyra lägerstugan och hästarna.

Börje Klangenstam hette gubben som ägde denna gård fylld med gula, tjocka hästar.  Alla fjordingar såg ju precis likadana ut (-Aj, slå mig inte, Ellinor!!) så för att hitta den häst man skulle ha, så fick man först titta i en lista där alla hästar tilldelats ett nummer och sedan gå runt i den stora hagen och leta efter den häst vars rumpa hade rätt siffra inklippt i pälsen.

Utrustningsmässigt var det ganska spartanskt: Det fanns visserligen träns till alla men långt ifrån sadlar till varje häst, så oftast red vi barbacka. Man fick ta två turer om dagen och däremellan fördrev man tiden i lägerbyggnaden som i bästa fall hade fungerande TV. Fast på den tiden fanns ju inte satellit-TV utan man fick snällt vänta på att det blev kväll och TV1 och TV2 började sina sändningar. Vi fick inte använda duscharna (för det blev för dyrt sades det) men å andra sidan luktade vi ju alla ungefär lika skunkigt efter nån dag så det gjorde inte så mycket.

Vi fick ju till och med våra pojkvänner att följa med till Taffsnäs (Vad gjorde de inte för oss!!) Så håll tillgodo: Roland till häst anno 1987!

...och här är jag, året efter:

Det skulle  en del gärna kalla det.

Andra tycker nog inte alls så, utan skulle kanske hellre välja att sätta rubriken  "Vägen in till hästarnas underbara värld".

Själv har jag levt så länge att jag inser att allt beror på, beroende på hur man väljer att betrakta det hela. :)

Att ha häst, innebär inte att man skaffat sig en hobby utan det innebär att man skaffat sig en livsstil.

I denna livsstil ingår att man upplåter i princip alla pengar och all ledig tid man har, åt hästar på ett eller annat sätt. Jag har under de senaste åren växlat in tid tillsammans med häst, mot tid ägnad åt hästrelaterade arbeten (=lokala ridsportklubben, ideellt arbete som växlar mellan himmel och flammande helvete).

Hur som helst, här börjar min egocentriska berättelse om min väg in i hästandet.

Det var en gång...

...en liten flicka som tyckte om djur, men som framför allt fascinerades av hästarna.

Eller mer diskbänksrealistiskt - passar ju bra eftersom det handlade om 70-talet: När jag var liten bodde jag i höghus från miljonprogrammet och chansen att nånsin få en egen häst var ungefär lika stor som att jag skulle bli Sveriges stadsminister.

På den tiden var det till och med rätt kassa odds på att ens kunna stånga sig fram genom alla första- andra- tredje- och fjärdeskötare till ridskolehästarna i Södertälje Ridklubb för att ens få KLAPPA en häst.

Alltså lockade hästar mer än något annat. En hund eller katt kunde jag få, men en häst...!?

I Södertälje fanns inte värst många privatstall, men mitt i stan vid kanalen, låg ridskolan. Minns pirret i magen när mamma skjutsade dit mig för att se om det fanns plats i någon grupp. Doften av torv, läder och häst som mötte en när man klev in genom dörren är så speciell så den finns bara ingen annan stans.

Jag fick börja rida lektion på de stora hästarna (ponnysar var inte så vanliga då och kön till ponnygruppen var jättelång). Vilken tur att dessa jättevidunder var så luttrade ridskolehästar att de lydde ridlärarens alla röstkommandon. När ridläraren ropade ut ett kommando så fattade hästen galopp respektive saktade av helt automatiskt oavsett vad ryttaren gjorde. 

Så småningom hade man kommit in lite i stallgänget. Inte så pass att jag var skötare (de hade ju snudd på gudastatus), det hindrade dock inte från att bli Wannabe-skötare! Man införskaffade en hink som man dekorerade med namnet på älsklingsponnyn (FROST! <3 ) och hästklistermärken. Ju fler "skötgrejer" i hinken desto högre på statusskalan var man. Borstar och ryktsaker kunde inköpas i affären "Stigbygeln" (finns fortfarande i Södertälje!) men kostade skjortan. I allafall räknat i veckopeng. Alltså såg man till att ställa alla saker på högkant i hinken så att det åtminstone skulle SE mycket ut. Köpte man en eller två billiga svampar så kunde man dessutom fylla ut nånstans i mitten...

Oavsett fylld hink eller inte så var jag dock som sagt var inte skötare, utan jag fick ila som en torr fladdermus efter skolan för att hinna till stallet och borsta/klappa järnet innan jag blev utstlängd ur spiltan av en arg 4:e, 3:e, 2:a eller - stora fasa - 1:a-skötare. Deras rangordning sinsemellan gick inte heller av för hackor.

I tonåren flyttade jag och min familj från Södertälje och det blev några års hästuppehåll. I del två....ooooh så spännande...är det dags för hästintressets återkomst!

Nån som minns de flätade pannbanden (vars älsklingshästs färger man också såg till att fläta in i remmen på trädojjorna)? På 70-talet gjordes de i plastband.
Det här upphottade pannbandet kan ni köpa hos Matilda Blomberg (Googla!)

En snutt från speeden, innan batterierna i kameran tog slut... :(

Då var det dags för Fredriks första riktiga tävling i Working Equitation.

Vi åkte iväg till Kulla Vreta Gård utanför Bålsta - återigen ett riktigt kanonställe. Jag var ju smått impad av Helmer Ridcenter men det här var ju helt klart i samma klass. Stooort, snyggt ridhus med jättebra underlag. Fantastisk gård bestående av flera pittoreska små hus med prunkande trädgårdar, alldeles vid en vik... Helt klart inspirerande omgivning.

En tävling i Working Equitation består av en dressyrdel, en teknikdel och en speedomgång.
Dressyren är likt den vanliga dressyren, uppdelad i LC-LA, medelsvåra och svåra klasser. Det är inte samma banor som i vanlig dressyr, men det är liknande rörelser. Möjligen lite, lite mer avancerade. Fredrik red LB och då skulle han t ex komma in till halt och hälsning i galopp.

Teknikdelen är mycket lik western trail. Den består av olika hinder som hästen ska närma sig och tillsammans med ryttaren klara av utan att bli rädd eller tveka.

Man får poäng efter hur tillitsfull hästen är, hur mjukt ryttaren rider och val av vägar. Givetvis ska man klara av hindren och inte gärna riva dem.

Speeddelen är ungefär samma bana som i teknik men nu kastar man det snygga överbord (men det skadar förstås inte om man rider mjukt och snyggt här också...) och så ska man klara av hindrena så fort som möjligt.

Det fanns ingen tjur med denna gång (puh! det är ju Coffees akilleshäl även om vi tränat på vår egenhändigt målade tjur härhemma. Hon är fortfarande lite misstänksam mot den ibland). Däremot var det en fast grind och dessutom hade de satt den så att det blev en klar nackdel att vara vänsterhänt som Fredrik är. Det blev tråkigt nog jättesvårt för honom. I efterhand sa hans tränare att man brukar aptera grinden så att det inte ska spela nån roll om man använder höger eller vänster hand vid öppning, men Fredrik påpekade flera gånger att han är vänsterhänt vid bangenomgången utan att domaren tog notis om det. Men nu vet vi att vi bör stå på oss om ingen lyssnar.

Det spelar hur som helst inte så stor roll den här, allra första gången.

Fredrik, killen med höga krav på sig själv, var jättebesviken efter att ha ridit teknikbanan. Men efter att ha fått en massa beröm av sin tränare och av nån tant i publiken som tycktes kunna en del om WE, så ryckte han upp sig. När han satt och tittade på de andra ryttarna så fick han också se att även de andra ekipagen hade sitt att kämpa med. Så är det ju faktiskt alltid. Man får sätta sina insatser i nån sorts rimliga proportioner och lova sig själv att lära och komma igen!

Är tillbaka från årets lägerskola.

För första gången nånsin hade vi riktigt pissväder. Vi fick några timmars sol igår men sedan regnade det i omgångar hela tiden.  :(

Dessutom blåste det upp riktigt rejält så vi fick vänta med kanotfärderna till senare på kvällen då det äntligen mojnade. Då hann dessvärre inte de mindre barnen paddla till deras stora besvikelse.

De äldre barnen får sova över (efterlängtat bland eleverna) och underbart nog var det ett ganska lugnt gäng tjejer som jag fick sova med. Visst var det tjatter och fnitter en bit in på kvällen men efter att ljuset släckts vid halvelvatiden så dröjde det inte många minuter innan alla var tysta och (förhoppningsvis) sov.

Själv hade jag med mig mitt överlevnadskit: öronproppar. Med dessa klarar man det mesta i livet!

Lite seg idag ändå.

Unnar mig en kantarellmacka och ett glas rött - because I´m worth it!