En snutt från speeden, innan batterierna i kameran tog slut... :(

Då var det dags för Fredriks första riktiga tävling i Working Equitation.

Vi åkte iväg till Kulla Vreta Gård utanför Bålsta - återigen ett riktigt kanonställe. Jag var ju smått impad av Helmer Ridcenter men det här var ju helt klart i samma klass. Stooort, snyggt ridhus med jättebra underlag. Fantastisk gård bestående av flera pittoreska små hus med prunkande trädgårdar, alldeles vid en vik... Helt klart inspirerande omgivning.

En tävling i Working Equitation består av en dressyrdel, en teknikdel och en speedomgång.
Dressyren är likt den vanliga dressyren, uppdelad i LC-LA, medelsvåra och svåra klasser. Det är inte samma banor som i vanlig dressyr, men det är liknande rörelser. Möjligen lite, lite mer avancerade. Fredrik red LB och då skulle han t ex komma in till halt och hälsning i galopp.

Teknikdelen är mycket lik western trail. Den består av olika hinder som hästen ska närma sig och tillsammans med ryttaren klara av utan att bli rädd eller tveka.

Man får poäng efter hur tillitsfull hästen är, hur mjukt ryttaren rider och val av vägar. Givetvis ska man klara av hindren och inte gärna riva dem.

Speeddelen är ungefär samma bana som i teknik men nu kastar man det snygga överbord (men det skadar förstås inte om man rider mjukt och snyggt här också...) och så ska man klara av hindrena så fort som möjligt.

Det fanns ingen tjur med denna gång (puh! det är ju Coffees akilleshäl även om vi tränat på vår egenhändigt målade tjur härhemma. Hon är fortfarande lite misstänksam mot den ibland). Däremot var det en fast grind och dessutom hade de satt den så att det blev en klar nackdel att vara vänsterhänt som Fredrik är. Det blev tråkigt nog jättesvårt för honom. I efterhand sa hans tränare att man brukar aptera grinden så att det inte ska spela nån roll om man använder höger eller vänster hand vid öppning, men Fredrik påpekade flera gånger att han är vänsterhänt vid bangenomgången utan att domaren tog notis om det. Men nu vet vi att vi bör stå på oss om ingen lyssnar.

Det spelar hur som helst inte så stor roll den här, allra första gången.

Fredrik, killen med höga krav på sig själv, var jättebesviken efter att ha ridit teknikbanan. Men efter att ha fått en massa beröm av sin tränare och av nån tant i publiken som tycktes kunna en del om WE, så ryckte han upp sig. När han satt och tittade på de andra ryttarna så fick han också se att även de andra ekipagen hade sitt att kämpa med. Så är det ju faktiskt alltid. Man får sätta sina insatser i nån sorts rimliga proportioner och lova sig själv att lära och komma igen!