Intressanta saker jag lärde mig som medryttare:

Hur det kommer sig att hästar inte halkar på vintern (-Broddar??? Ahaaaa..!)

Tänk nu på att jag bara varit ridskoleryttare innan dess. På den tiden fanns inga teorikurser. Man fick en häst tilldelad (ni kanske kommer ihåg den inglasade kontorsholken där ridskolehästarna stod uppskrivna på glaset? Den som kom först i gruppen, önskade häst först och så kryssades den av. Den som kom sist fick Nisse som vägrade galoppera och som skrapade av ryttare mot staketet när han ledsnade på dom. Vilken han förstås också gjorde väldigt ofta). Hästarna var oftast redan sadlade och stod framme på ridbanan. Efter lektionen klev man av hästen och gav den vidare till den som red i gruppen efter.

Att hästar faktiskt orkar galoppera längre en den sträcka som motsvarar en långsida på ridbanan.

Hur ska man veta, när man tidigare - om ridläraren var riktigt, riktigt generös med galoppen - bara fått galoppera högst ett varv och ställa sig sist i kön igen?

Medryttarlivet gav många svar på frågor man inte ens visste man hade.