Det skulle  en del gärna kalla det.

Andra tycker nog inte alls så, utan skulle kanske hellre välja att sätta rubriken  "Vägen in till hästarnas underbara värld".

Själv har jag levt så länge att jag inser att allt beror på, beroende på hur man väljer att betrakta det hela. :)

Att ha häst, innebär inte att man skaffat sig en hobby utan det innebär att man skaffat sig en livsstil.

I denna livsstil ingår att man upplåter i princip alla pengar och all ledig tid man har, åt hästar på ett eller annat sätt. Jag har under de senaste åren växlat in tid tillsammans med häst, mot tid ägnad åt hästrelaterade arbeten (=lokala ridsportklubben, ideellt arbete som växlar mellan himmel och flammande helvete).

Hur som helst, här börjar min egocentriska berättelse om min väg in i hästandet.

Det var en gång...

...en liten flicka som tyckte om djur, men som framför allt fascinerades av hästarna.

Eller mer diskbänksrealistiskt - passar ju bra eftersom det handlade om 70-talet: När jag var liten bodde jag i höghus från miljonprogrammet och chansen att nånsin få en egen häst var ungefär lika stor som att jag skulle bli Sveriges stadsminister.

På den tiden var det till och med rätt kassa odds på att ens kunna stånga sig fram genom alla första- andra- tredje- och fjärdeskötare till ridskolehästarna i Södertälje Ridklubb för att ens få KLAPPA en häst.

Alltså lockade hästar mer än något annat. En hund eller katt kunde jag få, men en häst...!?

I Södertälje fanns inte värst många privatstall, men mitt i stan vid kanalen, låg ridskolan. Minns pirret i magen när mamma skjutsade dit mig för att se om det fanns plats i någon grupp. Doften av torv, läder och häst som mötte en när man klev in genom dörren är så speciell så den finns bara ingen annan stans.

Jag fick börja rida lektion på de stora hästarna (ponnysar var inte så vanliga då och kön till ponnygruppen var jättelång). Vilken tur att dessa jättevidunder var så luttrade ridskolehästar att de lydde ridlärarens alla röstkommandon. När ridläraren ropade ut ett kommando så fattade hästen galopp respektive saktade av helt automatiskt oavsett vad ryttaren gjorde. 

Så småningom hade man kommit in lite i stallgänget. Inte så pass att jag var skötare (de hade ju snudd på gudastatus), det hindrade dock inte från att bli Wannabe-skötare! Man införskaffade en hink som man dekorerade med namnet på älsklingsponnyn (FROST! <3 ) och hästklistermärken. Ju fler "skötgrejer" i hinken desto högre på statusskalan var man. Borstar och ryktsaker kunde inköpas i affären "Stigbygeln" (finns fortfarande i Södertälje!) men kostade skjortan. I allafall räknat i veckopeng. Alltså såg man till att ställa alla saker på högkant i hinken så att det åtminstone skulle SE mycket ut. Köpte man en eller två billiga svampar så kunde man dessutom fylla ut nånstans i mitten...

Oavsett fylld hink eller inte så var jag dock som sagt var inte skötare, utan jag fick ila som en torr fladdermus efter skolan för att hinna till stallet och borsta/klappa järnet innan jag blev utstlängd ur spiltan av en arg 4:e, 3:e, 2:a eller - stora fasa - 1:a-skötare. Deras rangordning sinsemellan gick inte heller av för hackor.

I tonåren flyttade jag och min familj från Södertälje och det blev några års hästuppehåll. I del två....ooooh så spännande...är det dags för hästintressets återkomst!

Nån som minns de flätade pannbanden (vars älsklingshästs färger man också såg till att fläta in i remmen på trädojjorna)? På 70-talet gjordes de i plastband.
Det här upphottade pannbandet kan ni köpa hos Matilda Blomberg (Googla!)