När jag började inse att Fachall inte skulle bli bra igen så var jag tvungen att fundera på hur jag skulle ha det med häst efter det.

Jag var mitt i pluggandet och rakt av luspank.

Att köpa en vuxen, "färdig" häst kom inte på fråga och jag hade dessutom inte heller råd att tävla särskilt mycket hur som helst.

Kina, som jag haft Fachall uppstallad hos, hade en enormt fin arabhäst som hette Garish. En sån skulle jag ha!

Det året hade ett helsyskon till Garish fötts och hon var förstås till salu.

Måste varit en uppfödares önskedröm, för jag tingade henne redan som litet föl att hämtas efter avvänjning.

Förutom att hon (hoppades jag) var en miniGarish så var fördelen den att jag kunde få henne på avbetalning och att ett föl, sedemera unghäst, inte behövde ridas för tränare eller tävlas. Hon passade med andra ord även min plånbok!

Ytterligare förhoppningar jag hade på denna lilla häst, var att hon skulle kunna köras in, för ända sedan tiden med Nelex och körkursen på Johannesberg så hade jag velat fortsätta med körningen.

Lilla Geshira (e. Shakespeare u. Galadriel ue. Red Baron) flyttade hem till mig i januari -97. Hon såg inte mycket ut för världen då.

Minns en bekant som skulle följa med till stallet för att se mitt fina arabsto. Bekantingen var inte hästmänniska men hade väl lite koll på hästar ändå och tänkte sig en häst som liknar de där fina arabbilderna man kan se i stuteriannonser. Dishade varelser med flygande manar.

Hon fick träffa:

...en liten luddig raggsocka!

Och jag kommer ihåg att hon stod alldeles tyst en stund och sedan utbrast hon:

- De har lurat dig, Addi!!

Men ni vet hur det är, fula ankungar växer upp till vackra svanar!

Här är Geshira som fullvuxen:

Geshira var kvar inom familjen i tio år, så det går inte att sammanfatta hennes existens på ett enda blogginlägg, så fler kommer!