Efter några år som medryttare så började tankarna gro kring det här med egen häst.

Det kändes inte längre helt omöjligt och i Vallentuna fanns många stall. Jag insåg själv att jag långt ifrån visste massor om hästar, men nu hade jag folk att ställa alla möjliga och omöjliga hästfrågor till.

Som 22-årig småbarnsförälder så var ju inte plånboken tjock. Jag hittade dock en likasinnad (lika galen menar Roland) bland mina vänner, så kom vi på idén att köpa häst tillsammans!

Med en inte alltför stor budget började vi kika runt bland saluhästarna. Var ute på provridningar men det var liksom inte några fantastiska kvalitetshästar vi kunde få för våra hopskrapade 20 000 kr som även skulle täcka inköp av utrustning.

Inte helt oväntat blev det en pensionerad travare: Nelex.

Nelex och Linda, som hoppade in som delägare efter Camilla.

Jag var överlycklig. Jag hade en (nästan) egen häst!! Hästen hade fyra ben, huvud och svans. Vad mer kan man önska?

Nu var han faktiskt inte fy skam som förstahäst. Givetvis var det ingen häst att lära sig finliret på beträffande ridning, men han var en snäll och bussig individ som tålde ganska mycket (tur för honom). Han hävde sig över hinder på ett eller annat sätt och i en eller annan gångart eller gångartsblandning och han gjorde så gott han kunde när vi tog dressyrlektioner.

Ger er en ögonblicksbild från inledning på dressyrlektion för Ankan på Veda:
- Oj vad pigg och energisk han är. Galoppera av honom några varv så kanske vi kan komma till arbete sedan.

30 minuter senare, 30 cm djupare ner i ridhusunderlaget och med knät touchande marken i varje hörna á la motorcykel:

- Kloppetikloppetikloppetikloppeti (säg det jättefort och galoppliknande...)

Vi kom nog ganska sällan till det där arbetet som liknade dressyr.

Nelex gamla ägare fick mig även att delta i en körkurs för Anders Eriksson på Johannesberg. Nelex lyckades t o m impa på Anders - hästen gick förvånansvärt fint framför vagn, men jag kan väl säga att Anders förväntningar inte heller var särskilt högt ställda och jag ska inte upprepa vad han rent generellt tyckte om gamla travare...

Tyvärr fick Nelex en Solvallaknäpp en dag då jag var ute och körde och jag fick mig en resa som gjorde att jag inte körde på drygt ett år därefter. Ingen av oss gjorde sig illa men jag tror inte jag varit så skraj i hela mitt liv när han satte fetfart så gruset bara skvätte och ignorerade mina försök att sakta av.

Det var tillsammans med Nelex som jag startade distansritt för första gången (Skånstaritten -91 tror jag det var).

Jag sålde Nelex 1993 då jag börjat plugga, men hade redan en annan häst på gång på vilken jag tänkte att jag skulle lära mig bli en bättre ryttare...

Fortsättning följer.