Som min kära kompis Cilla påpekade så följde sedan flera år då jag obcessade en del kring andra djur. Mindre och mer överkomliga sådana. Jag vet faktiskt inte hur många hamstrar, ökenråttor, dvärghamstrar och råttor som jag hade en period. Säkert sammanlagt runt 60 stycken. Samtidigt.

Detta ackompanjerades av ett stort kattintresse som faktiskt hållit i sig genom åren.  Men trots min oro att utvecklas till galen kattant när jag blir gammal, så tror jag ändå inte det blir så. Jag är lite för lat och bekväm av mig för att mocka flera kattoaletter och hur mycket jag än tycker om katter så avskyr jag kattlukt. Ni vet, den där lite kvalmiga kattpisslukten som kan utvecklas hos folk som har många katter inomhus. Urk. Så gränsen går vid högst tre katter, tycker jag. Det kan man hålla relativt luktfritt utan alltför stor insats.

Helt hästlöst var det ändå inte under denna tonårsperiod, vi åkte ju ändå till Taffsnäs fjordingridläger utanför Gnesta vid ett flertal tillfällen. Vi var inte där på sommarläger, utan under helgerna under off-season. Det var mycket billigare och det räckte med att samla ihop några kompisar så fick man hyra lägerstugan och hästarna.

Börje Klangenstam hette gubben som ägde denna gård fylld med gula, tjocka hästar.  Alla fjordingar såg ju precis likadana ut (-Aj, slå mig inte, Ellinor!!) så för att hitta den häst man skulle ha, så fick man först titta i en lista där alla hästar tilldelats ett nummer och sedan gå runt i den stora hagen och leta efter den häst vars rumpa hade rätt siffra inklippt i pälsen.

Utrustningsmässigt var det ganska spartanskt: Det fanns visserligen träns till alla men långt ifrån sadlar till varje häst, så oftast red vi barbacka. Man fick ta två turer om dagen och däremellan fördrev man tiden i lägerbyggnaden som i bästa fall hade fungerande TV. Fast på den tiden fanns ju inte satellit-TV utan man fick snällt vänta på att det blev kväll och TV1 och TV2 började sina sändningar. Vi fick inte använda duscharna (för det blev för dyrt sades det) men å andra sidan luktade vi ju alla ungefär lika skunkigt efter nån dag så det gjorde inte så mycket.

Vi fick ju till och med våra pojkvänner att följa med till Taffsnäs (Vad gjorde de inte för oss!!) Så håll tillgodo: Roland till häst anno 1987!

...och här är jag, året efter: