Efter några år som medryttare så började tankarna gro kring det här med egen häst.

Det kändes inte längre helt omöjligt och i Vallentuna fanns många stall. Jag insåg själv att jag långt ifrån visste massor om hästar, men nu hade jag folk att ställa alla möjliga och omöjliga hästfrågor till.

Som 22-årig småbarnsförälder så var ju inte plånboken tjock. Jag hittade dock en likasinnad (lika galen menar Roland) bland mina vänner, så kom vi på idén att köpa häst tillsammans!

Med en inte alltför stor budget började vi kika runt bland saluhästarna. Var ute på provridningar men det var liksom inte några fantastiska kvalitetshästar vi kunde få för våra hopskrapade 20 000 kr som även skulle täcka inköp av utrustning.

Inte helt oväntat blev det en pensionerad travare: Nelex.

Nelex och Linda, som hoppade in som delägare efter Camilla.

Jag var överlycklig. Jag hade en (nästan) egen häst!! Hästen hade fyra ben, huvud och svans. Vad mer kan man önska?

Nu var han faktiskt inte fy skam som förstahäst. Givetvis var det ingen häst att lära sig finliret på beträffande ridning, men han var en snäll och bussig individ som tålde ganska mycket (tur för honom). Han hävde sig över hinder på ett eller annat sätt och i en eller annan gångart eller gångartsblandning och han gjorde så gott han kunde när vi tog dressyrlektioner.

Ger er en ögonblicksbild från inledning på dressyrlektion för Ankan på Veda:
- Oj vad pigg och energisk han är. Galoppera av honom några varv så kanske vi kan komma till arbete sedan.

30 minuter senare, 30 cm djupare ner i ridhusunderlaget och med knät touchande marken i varje hörna á la motorcykel:

- Kloppetikloppetikloppetikloppeti (säg det jättefort och galoppliknande...)

Vi kom nog ganska sällan till det där arbetet som liknade dressyr.

Nelex gamla ägare fick mig även att delta i en körkurs för Anders Eriksson på Johannesberg. Nelex lyckades t o m impa på Anders - hästen gick förvånansvärt fint framför vagn, men jag kan väl säga att Anders förväntningar inte heller var särskilt högt ställda och jag ska inte upprepa vad han rent generellt tyckte om gamla travare...

Tyvärr fick Nelex en Solvallaknäpp en dag då jag var ute och körde och jag fick mig en resa som gjorde att jag inte körde på drygt ett år därefter. Ingen av oss gjorde sig illa men jag tror inte jag varit så skraj i hela mitt liv när han satte fetfart så gruset bara skvätte och ignorerade mina försök att sakta av.

Det var tillsammans med Nelex som jag startade distansritt för första gången (Skånstaritten -91 tror jag det var).

Jag sålde Nelex 1993 då jag börjat plugga, men hade redan en annan häst på gång på vilken jag tänkte att jag skulle lära mig bli en bättre ryttare...

Fortsättning följer.

 

Ellinor Karlström

15 september 2010 08:11

Jag kommer ihåg Nelex från distansryttaren, han som var blodtappningshäst... Det kändes i hjärtat när jag läste, men tur att han räddades och fick bra ägare. :-)

Blir inspirerad att skriva min egen hästhistoria, men jag vet inte vilken blogg som skulle vara lämplig...

http://habina.blogg.se/ariel

 

Addi

15 september 2010 15:02

Ja,han hittades som blodtapparhäst av Carina, som jag köpte honom av. Det innebär väl att han var mer än pensionerad, snarare kasserad när han hamnade på blodtapperiet. Alldeles hel i kroppen var han inte heller, hade en reservation på ena bak och var ganska sned i muskulaturen men det hindrade honom inte från att vara en snäll och vänlig individ som ändå alltid försökte göra sitt bästa. Fin häst....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helt utan några särskilda förväntningar så bokade vi en resa till Kroatien.Idén startade med att en bekants syster erbjuder seglingsresor i Kroatien. Bilderna därifrån såg verkligen fina ut, men jag är inte nån segelbåtsmänniska. Det kanske är jättet...

På en middag häromveckan kom samtalet in på en bok som några hade hunnit läsa: Linus Jonkmans Introvert – den tysta revolutionen.   Nu har även jag hunnit läsa den (lyssna på, egentligen). En hel bok som ger mig och mina gelikar, upprättels...

Någon gång måste ju vara den första. Så nu blev det så: Kanarieöarna. Har faktiskt aldrig farit på en typisk svensk charterresa dit där nästan alla svenskar tycks ha tillbringat någon semester i sitt liv och deltagit grisfest eller letat hela vecka...

   Då var det dags igen - ännu ett år har gått och det är åter dags att vänja sig vid att skriva en annan siffra sist på årtalet.       - Skumt år, 2017. Det har spretat än hit och än dit. De senaste åren oftast haft något tema som "håller ihop" ...

Det var en gång några ingenjörer som arbetade på en firma som tillverkade mobiltelefoner. De var välutbildade och hade länge arbetat med telefontillverkning. De kunde det mesta, allt från att planera, prova, göra prototyper och sedan testa och förbät...