Ja, det var ju det jag tänkt bli nu när jag köpte en alldeles egen (100% ägare!!) häst.

Inte gjorde jag det så enkelt för mig genom att köpa Fachall, arabkorsning e. Mustapha u.Chalull ue. Dschaffar.

Fachalls mamma var russ/arab men han gick som en arab, han såg ut som en arab, han bar sig minsann åt som en arab gör...

Om Nelex var fullt ös medvetslös på ett bulldozervis, så var Fachall detsamma men han dansade som en fjäril - stack väl inte som ett bi, men väl som en avlöning så fort man lättade minsta på tyglarna.

Dessutom hade han nerverna på utsidan och blev i princip rädd för sin egen skugga.

Det var liksom inte så lätt att träna dressyr på honom. Jag som trodde allt skulle lösa sig bara man köpte en annan sorts häst än en travare... :(

Men jag var som sagt var ung och energisk på den tiden så jag gav inte upp. Jag till och med tog hopplektioner - kamikazeflygare nummer ett. Ställde upp på en hopptävling där jag visade exakt vad kamikazeflygarna gjorde under andra världskriget. Det blev en rejäl kraschlandning.

Ställde upp på en distanstävling och kom tvåa. Missade förstaplatsen för att en i publiken fällde upp sitt paraply precis när vi skulle börja spurta. Kul att hamna så bra till, men faktum var att jag inte hade ett smack att säga till om. Fachall sprang fort som f-n efter de andra hästarna och det var bara att hålla i sig och hänga med.

Så ville jag inte ha det i fortsättningen men jag hade ingen aning vad jag skulle göra åt det. Provade olika bett utan större framgång. Hackamore ignorerade han totalt, med det var han knappt styrbar.

Räddningen för mitt hästliv framöver - och för Fachall också tror jag - var att jag råkade på John Ricketts som sysslade (sysslar fortfarande) med Natural Horsemanship.

De som aldrig haft en riktigt, riktigt speciell häst anser ofta att sådant är båg och onödigt. Även om jag idag inte alltid använder mina kunskaper ens när jag verkligen borde, så är jag ödmjuk nog att tillstå att NH-metoderna rent generellt är skitbra. För den som ännu inte har tillräcklig hästerfarenhet eller har en naturlig känsla för "hästspråk" så är NH tydligt och förhållandevis enkelt. Det ger en metod att kommunicera med hästen och jag tror att hästen själv är den som är gladast för det!

För att göra en lång historia kort: Vi tränade NH i många långa månader. Året efter startade jag en distans bland 25 andra ekipage och hade INGA problem att hålla min häst eller ens få honom att stå helt still medan de andra travade förbi. Han kunde numera ridas i grimma och lyssna bra. Han lastade sig själv och han var inte längre rädd för allt i världen.

Fachall fick jag avliva efter en lång konvalecens p g a operation av lös benbit. Han blev inte ohalt, attans trist. Han var en fin och känslig häst.

Jag blev inte bättre på dressyr men på väldigt mycket annat inom hästsfären tack vare honom.

Sanna, nu lite större, håller i Fachall.

 

Liza B

20 september 2010 23:21

Häftigt att det blev sån skillnad på bara 1 år! bra jobbat!

 

Addi

21 september 2010 08:03

Han är nog en av de mest lyhörda hästar jag haft så när vi äntligen förstod varandra så gick det jättefort att ändra beteende. Han gick t o m att hämta upp i hagen utan grimma! Lämnade sin hästflock och hängde med, det är knappt att jag tror det själv för jag har inte haft en sådan häst efter honom...

 

Ellinor Karlström

21 september 2010 15:47

Så inspirerande att läsa! Kanske skulle jag skriva något själv, men man kanske måste vara vuxen först...

Väntar ivrigt på fortsättningen i denna rafflande historia.

http://habina.blogg.se/ariel

 

Kjell

21 september 2010 17:10

Du bara måste berätta historien om när du hade lånat ut Fachall till en kompis på en tävling och du undrade vad det var för idiot som ....

Ja, du vet

 

Addi

23 september 2010 21:27

För allas bästa är det nog bäst att den händelsen faller i barmhärtig glömska, Kjelle! ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helt utan några särskilda förväntningar så bokade vi en resa till Kroatien.Idén startade med att en bekants syster erbjuder seglingsresor i Kroatien. Bilderna därifrån såg verkligen fina ut, men jag är inte nån segelbåtsmänniska. Det kanske är jättet...

På en middag häromveckan kom samtalet in på en bok som några hade hunnit läsa: Linus Jonkmans Introvert – den tysta revolutionen.   Nu har även jag hunnit läsa den (lyssna på, egentligen). En hel bok som ger mig och mina gelikar, upprättels...

Någon gång måste ju vara den första. Så nu blev det så: Kanarieöarna. Har faktiskt aldrig farit på en typisk svensk charterresa dit där nästan alla svenskar tycks ha tillbringat någon semester i sitt liv och deltagit grisfest eller letat hela vecka...

   Då var det dags igen - ännu ett år har gått och det är åter dags att vänja sig vid att skriva en annan siffra sist på årtalet.       - Skumt år, 2017. Det har spretat än hit och än dit. De senaste åren oftast haft något tema som "håller ihop" ...

Det var en gång några ingenjörer som arbetade på en firma som tillverkade mobiltelefoner. De var välutbildade och hade länge arbetat med telefontillverkning. De kunde det mesta, allt från att planera, prova, göra prototyper och sedan testa och förbät...