Den här bilden var bara så härlig!  (och som tur var syns inte ansiktet på det flygande lilla livet, så jag vågar lägga ut den på bloggen...)

Idag gick jag, lite bävande, iväg med klassen till det närbelägna grustaget för en heldags pulkaåkning.
Jag är, hästägare och tidigare distansryttare till trots, inte någon friluftsmänniska. Får jag välja mellan att gå ut och att vara inne så är jag inne. Gärna.
Att vara ute en hel dag är för mig att bli kall, trött, grillad av solen eller blästrad av vinden, kissnödig, törstig, ännu mer trött... Så därför är det faktiskt en rejäl hjärteuppoffring jag gör för min klass att se till att de får ha lite vinterkul trots mig.

Nu har jag den stora turen att ha en assistent i min klass. Han är ung och rask än så länge och tycker dessutom att det är kul att leka. Jag gör vågen lite i min ensamhet här vid datorn. Han får därför komplettera mig till glädje för hela klassen.

Jag tog därför bilen till pulkabacken (ja någon måste ju få med sig veden, korvarna som ska grillas och den varma oboyen till ungarna + att det är bra med en bil om någon gör sig illa och inte kan gå hem. Gud så ledsamt att just JAG måste ta bilen och inte kan gå den där 20-minuterspromenaden med ungarna). Säger vi.

Gjorde upp en eld som faktiskt tog sig och väntade sedan in pulkagänget.

Det blev en fantastisk dag! Runt nollan, sol mitt på dagen och ingen vind. Perfekt! Inga ungar skadade sig särskilt mycket. Blev väl lite skrapsår, någon överkörd tumme och fot i kläm under pulkan, men det gick över rätt fort. De som behövde lite extra spänning åkte par på Snowracern med assistenten vars extra tyngd gav rejäl skjuts nedför backen och ett sjuhelvetes hopp i guppet. Tur att inga ängsliga föräldrar var med...

Så min antifriluftsinställning till trots så var det en trevlig dag och alla kom hem rosiga och dötrötta, men nöjda!

Vy över grustagsbackarna. Jag står högst upp i den största backen, nedanför är hoppguppen och de lite lägre backarna mittemot.

 

Åhza

11 februari 2009 19:35

Vad brant det ser ut, huga! Vad modiga dom är?!
Skulle inte sätta mig på en pulka i första taget...

http://www.blogtown.se/blog.php?id=ahza

 

Addi

11 februari 2009 20:30

Ja den största backen är verkligen rejäl!
Jag åker inte eftersom jag får så ont i ryggen och nacken när det blir så mycket knyck och skump (blivit så efter jag blev påkörd - skittrist). Små snälla backar kan jag åka, men det är ju inte lika kul.

 

Mia

12 februari 2009 12:44

Så där såg det ut när jag for nerför uppfarten igår, fast ja saknade pulkan, blev så himla snöig.

 

Addi

13 februari 2009 17:54

Nä, sådana övningar utföres med fördel med pulka. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helt utan några särskilda förväntningar så bokade vi en resa till Kroatien.Idén startade med att en bekants syster erbjuder seglingsresor i Kroatien. Bilderna därifrån såg verkligen fina ut, men jag är inte nån segelbåtsmänniska. Det kanske är jättet...

På en middag häromveckan kom samtalet in på en bok som några hade hunnit läsa: Linus Jonkmans Introvert – den tysta revolutionen.   Nu har även jag hunnit läsa den (lyssna på, egentligen). En hel bok som ger mig och mina gelikar, upprättels...

Någon gång måste ju vara den första. Så nu blev det så: Kanarieöarna. Har faktiskt aldrig farit på en typisk svensk charterresa dit där nästan alla svenskar tycks ha tillbringat någon semester i sitt liv och deltagit grisfest eller letat hela vecka...

   Då var det dags igen - ännu ett år har gått och det är åter dags att vänja sig vid att skriva en annan siffra sist på årtalet.       - Skumt år, 2017. Det har spretat än hit och än dit. De senaste åren oftast haft något tema som "håller ihop" ...

Det var en gång några ingenjörer som arbetade på en firma som tillverkade mobiltelefoner. De var välutbildade och hade länge arbetat med telefontillverkning. De kunde det mesta, allt från att planera, prova, göra prototyper och sedan testa och förbät...