Igår åkte jag iväg till årets lägerskola som alltid anordnas vid terminsstart.

Det här året hade vi tema Asien så därför försågs alla lärare med Yasuragi-kimono från Hasseludden som vi skulle tomta omkring med. Några såg nöjda och glada ut för ett ögonblick och konstaterade att de inte varit på Hasseludden och därför inte hade någon sådan morgonrock att ta på sig. Tur att jag har fyra stycken då så att jag kunde förse de - icke längre leende - lärarna med var sin...

Dagen gick rätt bra. Vi fick traditionsenligt bra väder (Rånäs skola brukar alltid vara där före oss och få all regn och blåst, så även detta år!) och alla aktiviteter fortlöpte utan större missöden.

Jag stod i en dryg timma och fixerade textilfärg på disktrasor som barnen tryckt små kinensiska motiv på. Fixeringen skedde med hjälp av strykjärn och det stod bredvid bandspelaren som spelade nån sorts meditativ japansk musik. Vet inte om det var den eller ångorna från textilfärgen, men jag blev lite meditationssvajig där ett tag. Att stå och dra strykjärnet fram och tillbaka en timma i sträck kändes knappt.

Framåt kvällen börjades det, däremot.

De mindre barnen får ju åka hem, men från trean och uppåt får man välja att sova över om man vill. De som skulle hem åkte hem, resten bäddade i lägerstugan. Jag fick nöjet att sova med treans och fyrans tjejer på loftet. Nån timma efter middagen var det skrik&panik. Alla var arga och lessna och hälften skulle minsann hem. "Den flyttade på madrassen och den tog platsen fast den inte fick", Flicka X ville inte sova bredvid flicka Y och flicka Z där var bara inte snäll. En ren ormgrop av gråtande ungar.

Medling, kompisprat och sagoläsning. Sedan var det lugn&harmoni. Ett tag.

Så var det dags att sova. Tjejerna gick ner i varv ganska snart bara de fick ha en ficklampa på. Killarna som sov i rummet nedanför var det mer liv i. Det krävdes att jag vid tre tillfällen tog några steg ner för trappan och för varje gång ökade intensiteten i det jag väste fram (sista meningen var nog "annars kommer jag ner och jag är argare än en vansinnig orangutang nu"!) Ingen tog det som ett skämt vilket nog var bäst för dem.

Höll precis på att somna, vilket tog ett tag, då jag hörde små tassande steg. En av tjejerna ville på toa och hittade inte ficklampan, så kunde inte jag följa med? -Jodå, det fanns väl inget val. Nerför trapporna och till toan.

Upp och försöka somna om. Gick inget vidare och då brukar jag ändå ha lätt för att somna borta. Ungarna vände och vred sig i sina luftmadrasser och det LÅTER ju så förskräckligt! Hörde att nån madrass tappade luft, men ingen reagerade så jag lät det vara. Kom på att Sanna säkert hade öronproppar i necessären så jag krafsade så tyst jag kunde fram dem och proppade dom i öronen. Gick bra att få i ena örat men det andra pysslade jag med i säkert en kvart och då satt den ändå inte helt okej. Det blev ändå härligt tyst. Hörde bara mina egna andetag och min tinnitus.

Gick ändå inte bra att sova. Vände och vred på mig. Fick huvudvärk. Blev stel och fick ännu mer huvudvärk. Kollade mobilklockan. Den var 2.45 på natten. Hade inte sovit en blund!

Blir inte av med en envis melodislinga som bara mal och mal i huvudet: Den här. Huvudvärken dundrar. Melodin irriterar.

Är precis på väg att dåsa när jag anar mer än hör någon som står vid min madrass. Nån petar på mig och så ser jag att det är en gråtande unge. Nämligen den vars madrass tappade luften. Hon kan inte sova (nähä). Jag undrar om hon inte kan dela madrass med någon annan. Hon vill hem. Jag vill inte gärna dela madrass med henne för då kommer jag definitivt inte att somna - som om det vore någon idé (ser att klockan är 4.20 på morgonen). En liten röst i ett hörn säger att hon kan krypa ner där bredvid henne. Det gör hon och det blir lugnt.

Paniken börjar växa för jag har inte sovit på hela natten, det gör ont i huvudet och i hela kroppen. Ungarna vänder och vrider sig i sina gnisslande madrasser och jag vill hem till mamma jag med.

Hör flickan med den platta madrassen snyfta i sitt hörn och jag kommer på att jag kan ta mina bäddsaker och gå ner i ett av de enskilda rummen och sova så kan hon få min madrass istället, så det föreslår jag. Då svarar hon att "men jag vill att det ska finnas nån vuxen i rummet ju..." Innan jag börjar gråta jag med så svarar nån rådig tjej ur mörkret att de kan gå ner och väcka nån annan vuxen på nedre våningen om det behövs. Kanonfint. Så jag tar mitt pick och pack, går ner och den madrasslösa får min plats.

ÄNTLIGEN lägger jag mig i en riktig säng och stänger dörren om mig. Klockan är nu 5.15 Somnar som en klubbad oxe.

Vaknar igen ganska snart av mer gråtande precis utanför dörren men hör att nån annan lärare pratar med det snyftande barnet. Bra, för min förmåga till empati har helt sinat vid det här laget.

Inser att det är lika bra att ge upp försöken att sova för det är ändå dags att gå upp så det gör jag. Konstaterar att huvudvärket hållt i sig och att jag känner mig svimfärdig. Går upp till tjejrummet där jag konstaterar att den gråtande ungen som jag hört utanför dörren har kräkts över sin sovsäck.

Jag går ner till den vakna läraren och säger att jag nog inte heller mår så bra och nog måste hem medan jag fortfarande kan köra.

Så jag smet helt sonika från lägerdag två. Tror det var ett beslut som var bäst för alla. Huvudvärken försvann så fort jag kom ut på vägen, men dödstrött, det är jag fortfarande.

Vi har varit på lägerskola fem gånger tidigare, men aldrig nånsin har det varit så ruskigt som denna gång. Herregud! Nästa gång sover jag INTE med ungarna igen!!

Adjö Bullen.

Hade något som kan liknas vid någon sorts psykbryt light igår kväll och mådde jättedåligt.

Förutom det här med Bullen så var det dags för föräldramöte ikväll och på torsdag och fredag ska vi på lägerskola med övernattning med hela skolan. Tror det blev lite för mycket för mig.

Föräldramöten är verkligen konstiga tillställningar.

Aldrig nånsin står jag och pratar inför en sådan tvärtyst grupp människor som när det är föräldramöte. En helt surrealistisk känsla av en massa folk som sitter i för små skolbänkar och tittar på mig och säger absolut INGENTING. Ju tystare det är desto mer pladdrar jag och till slut nästan hör och ser jag mig själv ovanifrån på något sätt och så känns det ännu konstigare. (Jo, psykbrytet har gått över, så det här är inga efterdyningar av den - det ÄR så det känns att stå och prata inför ett gäng tvärtysta föräldrar).

När man tycker att det inte kan bli mer tillknäppt så ställer man frågan om vem som kan tänkas bli ombud för klassen på föräldrarådet och då blir det ungefär så ljudlöst som man kan föreställa sig att det är i rymden där det råder vacuum...

Till slut lyckades jag i alla fall säga något som uppenbarligen var roligt så att vi fick till det första skrattet och sedan blev det lite mindre stiff och folk vågade börja prata lite. Då kunde mina axlar äntligen åka ner från öronnivå.

Jaja, allt går över - även föräldramöten. Så nu är jag äntligen hemma och det dröjer ett bra tag tills nästa krystade möte.

Annars så knallar det på. Sanna har kommit igång med pluggandet (det var nämligen en oändlig räcka informationsmöten de här första veckorna i Uppsala) och det verkar funka med bussförbindelserna. Jag hoppas det blir intressant och att det funkar bra för henne. Det är (så vitt jag minns) lite spännande men ändå rätt jobbigt att komma in i pluggandet igen när man haft ett uppehåll. Sen måste man ju ordna med de sociala kontakterna och det tar ju en stund det också.

Idag var det då dagen D för Bullen.

Sov inget vidare på natten och våndades för när jag skulle upp och leda ut honom ur hagen till bultpistolen.

Så ringer killen från Nödslakten och säger att han fått fel på lastbilen och kan inte komma..! Han lät verkligen väldigt beklagande och sa att han kunde komma i princip när som helst imorgon istället. Bara att imorgon och resten av veckan har jag jättesvårt att komma ifrån på dagtid. Det är viktiga möten och sådant jag inte kan försvinna ifrån.

Fick ringa till Roland och fråga om inte han kan ta det imorgon. Han tyckte det var jättehemskt (förstås!) att avliva Fachall den där gången för länge sen, men han ställer upp imorgon ändå. Jag avundas honom inte och beklagar på sätt och vis att det inte blir jag som följer Bullen de sista minuterna i livet. Min princip är att om man varit med under de roliga dagarna när man har ett djur så måste man även ställa upp när det är dags för de otrevliga delarna. - Man finns där för sitt husdjur nöd och lust helt enkelt. Through thick and thin...

Efter en lite seg uppvakning (inflyttingsfest/30-årsfest hos Jenny - tack det var jättetrevligt, Jenny! - kvällen innan) så skulle vi packa ihop oss själva inkl ponny och åka på division II-tävling i hoppning.

Härligt nog har vi numera D-ponny vilket är kategorin som oftast startar sist i varje klass. När vi hade Falcon som var B-ponny så var vi ju oftast tvungna att vara på tävlingsplatsen minst en timme före klassen startade för att hinna gå banan och rida fram. Ibland hade man inte ens öppnat banan i god tid, utan Fredrik fick rida fram, kasta sig av ponnyn och rusa runt på banvisningen och sedan upp i sadeln igen och starta. Helt hysteriskt! Fattar inte att han kunde minnas den där banan när det blev så...

Tävlingen var på hemmaplan, på Lovisedal och RRKK hade med nöd och näppe fått ihop två lag. Man är fyra ekipage i varje lag och de tre bästa resultaten räknas. Man hoppar en grundomgång och om flera lag hamnar på samma felantal efter den så har man omhoppning.

Innan dess var det en vanlig förklass. Bägge tävlingar gick i LC-höjd.

Vi kan väl säga att klasserna gick :( sedan :) och till sist :( dessvärre...

Förklassen gick egentligen bra. Nolla i grundomgången. Men i näst sista hindret i fas två så kom Fredrik in för snävt på hindret och Coffee vägrade. Han kom över hindret men hade helt klart mist fokus så han kom snett in på sista hindret och fick en vägran där också.

I lagklassen var det riktigt spännande för han red sist i laget och de hade två nollor och en som hade fått fel. Om Fredrik gick nolla så skulle laget gå vidare till omhoppning!

Han var riktigt nervös, men Coffee kändes bra och gick faktiskt felfritt!!

Måste säga att jag dessvärre skäms lite för att hon inte är i så bra kondition som hon borde vara. Hon flåsade som en blåsbälg efter varje klass och hade det här varit en vanlig tävling hade vi tackat för oss och åkt hem här. Det räckte egentligen för både häst och unge. Men det är ju en lagtävling och då är det bara till att stanna kvar och ge allt för laget.

Dessvärre besannades mina aningar om att det var nog för vårt lilla ekipage (och flera andra också av döma av rivningarna och vägringarna) så tyvärr tappade Fredrik bort sig efter första hindret, virrade runt lite och vägrade sedan ut sig på tredje hindret. Inte så kul... Men det gick som sagt var inte så lysande för de andra lagen heller.

Det blev inga rosetter den här gången, mentill nästa gång ska vi ha tränat bort Coffees sommarmage och tränat upp hennes kondis!

Fick reda på löneförslaget till min nya lön idag.

Jag ska - enligt chefen - vara en av de som får mest påslag, men då undrar jag verkligen vad de andra stackars satarna får.

Vi satt och tröstade varandra i personalrummet med sånt där som säkert bara kvinnor säger, typ "jaja, vi får ju jobba med sådant vi tycker är kul" och likande. Säger män på verkstäder så till varandra när de fått en ny löneförolämpning, tror ni?