Igår åkte jag iväg till årets lägerskola som alltid anordnas vid terminsstart.

Det här året hade vi tema Asien så därför försågs alla lärare med Yasuragi-kimono från Hasseludden som vi skulle tomta omkring med. Några såg nöjda och glada ut för ett ögonblick och konstaterade att de inte varit på Hasseludden och därför inte hade någon sådan morgonrock att ta på sig. Tur att jag har fyra stycken då så att jag kunde förse de - icke längre leende - lärarna med var sin...

Dagen gick rätt bra. Vi fick traditionsenligt bra väder (Rånäs skola brukar alltid vara där före oss och få all regn och blåst, så även detta år!) och alla aktiviteter fortlöpte utan större missöden.

Jag stod i en dryg timma och fixerade textilfärg på disktrasor som barnen tryckt små kinensiska motiv på. Fixeringen skedde med hjälp av strykjärn och det stod bredvid bandspelaren som spelade nån sorts meditativ japansk musik. Vet inte om det var den eller ångorna från textilfärgen, men jag blev lite meditationssvajig där ett tag. Att stå och dra strykjärnet fram och tillbaka en timma i sträck kändes knappt.

Framåt kvällen börjades det, däremot.

De mindre barnen får ju åka hem, men från trean och uppåt får man välja att sova över om man vill. De som skulle hem åkte hem, resten bäddade i lägerstugan. Jag fick nöjet att sova med treans och fyrans tjejer på loftet. Nån timma efter middagen var det skrik&panik. Alla var arga och lessna och hälften skulle minsann hem. "Den flyttade på madrassen och den tog platsen fast den inte fick", Flicka X ville inte sova bredvid flicka Y och flicka Z där var bara inte snäll. En ren ormgrop av gråtande ungar.

Medling, kompisprat och sagoläsning. Sedan var det lugn&harmoni. Ett tag.

Så var det dags att sova. Tjejerna gick ner i varv ganska snart bara de fick ha en ficklampa på. Killarna som sov i rummet nedanför var det mer liv i. Det krävdes att jag vid tre tillfällen tog några steg ner för trappan och för varje gång ökade intensiteten i det jag väste fram (sista meningen var nog "annars kommer jag ner och jag är argare än en vansinnig orangutang nu"!) Ingen tog det som ett skämt vilket nog var bäst för dem.

Höll precis på att somna, vilket tog ett tag, då jag hörde små tassande steg. En av tjejerna ville på toa och hittade inte ficklampan, så kunde inte jag följa med? -Jodå, det fanns väl inget val. Nerför trapporna och till toan.

Upp och försöka somna om. Gick inget vidare och då brukar jag ändå ha lätt för att somna borta. Ungarna vände och vred sig i sina luftmadrasser och det LÅTER ju så förskräckligt! Hörde att nån madrass tappade luft, men ingen reagerade så jag lät det vara. Kom på att Sanna säkert hade öronproppar i necessären så jag krafsade så tyst jag kunde fram dem och proppade dom i öronen. Gick bra att få i ena örat men det andra pysslade jag med i säkert en kvart och då satt den ändå inte helt okej. Det blev ändå härligt tyst. Hörde bara mina egna andetag och min tinnitus.

Gick ändå inte bra att sova. Vände och vred på mig. Fick huvudvärk. Blev stel och fick ännu mer huvudvärk. Kollade mobilklockan. Den var 2.45 på natten. Hade inte sovit en blund!

Blir inte av med en envis melodislinga som bara mal och mal i huvudet: Den här. Huvudvärken dundrar. Melodin irriterar.

Är precis på väg att dåsa när jag anar mer än hör någon som står vid min madrass. Nån petar på mig och så ser jag att det är en gråtande unge. Nämligen den vars madrass tappade luften. Hon kan inte sova (nähä). Jag undrar om hon inte kan dela madrass med någon annan. Hon vill hem. Jag vill inte gärna dela madrass med henne för då kommer jag definitivt inte att somna - som om det vore någon idé (ser att klockan är 4.20 på morgonen). En liten röst i ett hörn säger att hon kan krypa ner där bredvid henne. Det gör hon och det blir lugnt.

Paniken börjar växa för jag har inte sovit på hela natten, det gör ont i huvudet och i hela kroppen. Ungarna vänder och vrider sig i sina gnisslande madrasser och jag vill hem till mamma jag med.

Hör flickan med den platta madrassen snyfta i sitt hörn och jag kommer på att jag kan ta mina bäddsaker och gå ner i ett av de enskilda rummen och sova så kan hon få min madrass istället, så det föreslår jag. Då svarar hon att "men jag vill att det ska finnas nån vuxen i rummet ju..." Innan jag börjar gråta jag med så svarar nån rådig tjej ur mörkret att de kan gå ner och väcka nån annan vuxen på nedre våningen om det behövs. Kanonfint. Så jag tar mitt pick och pack, går ner och den madrasslösa får min plats.

ÄNTLIGEN lägger jag mig i en riktig säng och stänger dörren om mig. Klockan är nu 5.15 Somnar som en klubbad oxe.

Vaknar igen ganska snart av mer gråtande precis utanför dörren men hör att nån annan lärare pratar med det snyftande barnet. Bra, för min förmåga till empati har helt sinat vid det här laget.

Inser att det är lika bra att ge upp försöken att sova för det är ändå dags att gå upp så det gör jag. Konstaterar att huvudvärket hållt i sig och att jag känner mig svimfärdig. Går upp till tjejrummet där jag konstaterar att den gråtande ungen som jag hört utanför dörren har kräkts över sin sovsäck.

Jag går ner till den vakna läraren och säger att jag nog inte heller mår så bra och nog måste hem medan jag fortfarande kan köra.

Så jag smet helt sonika från lägerdag två. Tror det var ett beslut som var bäst för alla. Huvudvärken försvann så fort jag kom ut på vägen, men dödstrött, det är jag fortfarande.

Vi har varit på lägerskola fem gånger tidigare, men aldrig nånsin har det varit så ruskigt som denna gång. Herregud! Nästa gång sover jag INTE med ungarna igen!!