Läser en artikel om att många människor är på fel jobb och så listas det upp olika tecken på att man har "bränt fast" på fel ställe:

1. Du är duktig på det du gör, men har tappat lusten.

2. Du ägnar allt mindre tid på det du är bra på.

3. Du är irriterad på din omgivning, utan synlig orsak.

4. Du vet att det finns arbetsuppgifter som passar dig bättre men du vet inte hur du ska få dem.

5. Du känner att dina arbetsuppgifter står i konflikt med dina värderingar.

6. Du ser ingen framtid inom din bransch men söker inte alternativ.

7. Du är rädd att ingen skulle betala för dina erfarenheter på andra arbetsplatser eller i andra yrken.

8. Du tror att andra vet bättre vad du passar för att göra än du själv vet.

9. Du är kvar i ditt jobb för att du inte ser något annat alternativ.

10. Du skulle inte söka upp samma jobb idag, även om du fick chansen.

Stämmer det in på mig? - Ja x 10.

För att använda den gamla rondelliknelsen så är jag där i rondellen. Men det är inte så att det finns många vägar ut och det är svårt att välja. Den här rondellen är felbyggd och har inte NÅGON väg ut. Bara runt, runt, runt...

Jag läser vidare i tidningen och där berättar en iransk kvinna hur en katt gav henne styrka att ta sitt barn och fly från ett hemskt äktenskap: Av en händelse fick syn på denna kattmamma som bar iväg sina ungar i munnen för att rädda dem från barn som kastade sten på dom.
Grät en skvätt.

Nu sitter jag ju inte i ett hemskt äktenskap och behöver skydda mig själv och små värnlösa barn från våld, men jag önskar att jag kunde få styrka och inspiration från något för att hitta vägen ur rondellen. Katt, hund, Trisslott - vafan som helst. :(

Fredrik och jag åkte ju iväg på det där YR-lägret i distans.

Ska väl inte säga att Fredrik var ointresserad, men det är lite på det viset att om jag sagt "Ska vi på frisbeeläger i Oxelösund" så skulle ha säkert sagt "Jaaaa!" likväl som han sa "Jaaaa!" till frågan om vi skulle på distansläger för ungdomar i Katrineholm.

För egen del så tyckte jag att det skulle vara kul att träffa lite distansfolk igen och eftersom jag varit på YR-läger där två gånger tidigare (en gång var jag inbjuden för att skriva en artikel, en gång åkte jag med Sanna & Geshira) så visste jag att det brukar vara kul.

Det var det också - kul, alltså. Fredrik tyckte det med.

Som vanligt var det bara tjejer, men å andra sidan så är ju Staffan Strandberg där och har ett finger med i spelet - i år exteriörbedömde han hästarna och ponnyerna - och han kan väl då få vara det manliga föredömet här...

Staffans lilla dotter visade sig dessutom vara en fena på volter och akrobatik på studsmatta så hon och Fredrik studsade sig halvt fördärvade på lördagskvällen, jag tror Fredrik tog ut sig mer på den studsmattan än han gjorde på distansträningen och morgongymnasiken (som, ve och fasa, även groomarna skulle vara med på!)

Sammanfattningsvis så var det just så trevligt och mysigt som jag tänkt mig. God mat, lite lagomt med hästandet på ett ganska otvunget sätt. Det är liksom inte lika pinne-i-arsligt som det ibland kan vara på dressyr- och hoppträningar och dito -läger. Hästarna är lite si och så men alla gör sitt bästa och uppväger hästarnas tillkortakommande med en massa entusiasm. Det är faktiskt både inspirerande och befriande.

Jag har faktiskt ingen större tanke med att Fredrik nu ska bli en distansfantom på tävlingsbanorna (särskilt inte med denna ponny) men han lärde sig nog en hel del nyttigt och dessutom fick han en massa beröm på det han faktiskt är bra på: att rida. Som plus fick han rida iväg utan mammas eller Sannas överinseende vilket säkert var värt en massa i hans ögon. Kul hur som helst!

Satt och läste bloggen som uppfödaren till vår "kära" ponny börjat skriva.

Hittade så en passage som är så sann så sann (och som gav mig lite tröst om att hon också fått känna det jag känner nu...) Citerar direkt:

"I de flesta fall så får jag direkt en positiv eller negativ känsla för en häst som jag träffar för första gången och min magkänsla brukar oftast vara rätt, de hästar jag inte faller för är oftast inte så mycket att ha även om de kan se lovande ut rent teoretiskt och fysiskt sett. Men det kan vara svårt att lita på den första känslan man får och detta har lett till flera affärer som jag har ångrat genom åren. Jag tror att det tar flera år att ställa in sin magkänsla och lära sig att läsa den korrekt".

Det här med magkänsla har liksom inte riktigt varit min karamell. Mina val har i många fall känts som ett rent lotteri och dessutom har jag en förmåga att förhasta mig för att jag bara inte ORKAR vänta.

Senaste ponnyköpet känns mest som en dyr jädra mardröm som jag inte riktigt vet hur vi ska ta oss ur. Gissa hur min magkänsla var innan vi köpte henne? Ja, inte var det "köp den här" direkt. Ett surt litet sto som försökte trampa på min fot när vi skulle spänna sadelgjorden, som vände baken till i boxen och som dessutom bets (och nafsar fortfarande).

Men eftersom min hjärna då raskt tar över hela diskussionen så fanns det ju rent logiskt goda anledningar till att köpa - body does what brain says. Och så var vi här då.

...Fast å andra sidan var jag inte pigg på att köpa Falcon heller, ville hellre ha en annan ponny som hann bli såld. Hur funkar det där med magkänslan då? Om man gjorde ett kanonköp trots avsaknad av positiv magkänsla?

Äh, jag blir bara förvirrad!

Finns det något mer lättjefullt än katter?

Är det inte så här vi vill tillbringa våra dagar?

Syns det inte i varenda litet morrhår hur skönt och myyyysigt det är att bara ligga sådär på rygg och gona sig?

Ska avslöja att del av dagen har jag gjort detsamma som våra katter, bara legat och dragit mig på soffan. Tihi!!

Imorgon ska jag på YR-läger.

Inte för att jag är YR längre, men precis som man återigen fick "tillåtelse" att åka pulka när man blivit mamma och kunde ta med sig sitt skräckslagna barn att swischa nerför backen igen, så tar jag med mig Fredrik och hans ponny till lägret. Han tycker nog det är roligt. Hoppas jag. JAG tycker det i allafall!  :)