Säger bara: Alsace!!!

http://www.youtube.com/watch?v=5i9xZhmoej0&feature=related

Inte lika söt som sin efternamns-namne, men fan så rolig!!

Nu är jag på bättre humör.

Tittade på "High Chaparall" på femman där Fredrik Vikingsson kör omkring Shannen Doherty ("Brenda" i Beverly Hills, för oss i min ålder - eller den-där-häxan i Förhäxad, för de som är yngre) i en bil tillsammans med Filip Hammar som är insmetad i choklad med strössel på - "Krokofantmannen" - på väg till ett barnkalas.

Det stackars födelesedagsbarnet börjar givetvis gråta inför åsynen av Krokofantmannen, vilket förklaras bort med att "barn brukar ju bli rädda för tomten också"... Sedan sjunger Filip och Fredrik Edith Piafs "Je non regrete rien" för Shannen.

Det räckte för att göra min dag.

Jag är rätt lättroad... :)

Appropå möten och träffar så fick Roland åka på föräldramöte gällande planering av Fredriks skolavslutning. Sexorna brukar få åka lövad vagn till nåt ställe där föräldrarna dukat upp med avslutningsmiddag för klassen och deras lärare.

Nu skulle klassens föräldrar, tillsammans med barnen (men Fredrik var som tur var inte med den här gången) planera detta.

Hur pinsamt var det inte när det slutar med ett rejält gräl mellan tre av föräldrarna!? Inför barnen!!?

Roland höll på att smälla av (och förstod varför jag inte ville vara med på mötet då jag sett tendenser till det här förut) och han fick till slut säga att folk verkligen inte kunde kräva av sina barn att de skulle hålla sams när de, vuxna människor, uppenbarligen inte heller klarade av det.

Och det är precis så det ofta är. Föräldrarna kräver av skolan att de ska se till att deras ungar inte bråkar - och sedan klarar de själva inte av att hålla sig från att flyga på varandras strupar när de väl möts...

Ungarna pratade om detta i skolan idag och resten av personalen häpnade.

- Finns det förresten fortfarande något att häpna inför när man jobbar i skolan? Jag häpnade över att de häpnade.

Jag har nämligen blivit nämligen världens tråkigaste att driva med. Jag "tror" på allt som folk säger, för jag har hört nästan allt på mitt jobb, och det mesta är sant. Så när mina "roliga" kompisar säger att  - Gick du på det där? Så där gör/säger väl ingen vettig människa? Så rycker jag på axlarna. Har man jobbat med människor så lär man sig snart att allt är möjligt.

Så istället för att förvånat lyfta på ögonbrynen när någon förälder kläcker ur sig någon helt otrolig kommentar eller avslöjar något helmärkligt för mig, så tar jag det på största möjliga allvar. För det är ofta precis som de säger.

Jaja, nu är jag überneggo. Får skylla det på att Bullen fortfarande går orent bak och att Cornelia nu är sämre än någonsin. En vinflaska att dränka sorgerna med, någon?

Och visst finns det värre sorger att drabbas av. Det fattar jag med. Men som vardagshelvete ligger trasiga hästar rätt högt på listan.

Var är min stegräknare förresten?? Jag har redan tappat bort den...