Satt och läste bloggen som uppfödaren till vår "kära" ponny börjat skriva.

Hittade så en passage som är så sann så sann (och som gav mig lite tröst om att hon också fått känna det jag känner nu...) Citerar direkt:

"I de flesta fall så får jag direkt en positiv eller negativ känsla för en häst som jag träffar för första gången och min magkänsla brukar oftast vara rätt, de hästar jag inte faller för är oftast inte så mycket att ha även om de kan se lovande ut rent teoretiskt och fysiskt sett. Men det kan vara svårt att lita på den första känslan man får och detta har lett till flera affärer som jag har ångrat genom åren. Jag tror att det tar flera år att ställa in sin magkänsla och lära sig att läsa den korrekt".

Det här med magkänsla har liksom inte riktigt varit min karamell. Mina val har i många fall känts som ett rent lotteri och dessutom har jag en förmåga att förhasta mig för att jag bara inte ORKAR vänta.

Senaste ponnyköpet känns mest som en dyr jädra mardröm som jag inte riktigt vet hur vi ska ta oss ur. Gissa hur min magkänsla var innan vi köpte henne? Ja, inte var det "köp den här" direkt. Ett surt litet sto som försökte trampa på min fot när vi skulle spänna sadelgjorden, som vände baken till i boxen och som dessutom bets (och nafsar fortfarande).

Men eftersom min hjärna då raskt tar över hela diskussionen så fanns det ju rent logiskt goda anledningar till att köpa - body does what brain says. Och så var vi här då.

...Fast å andra sidan var jag inte pigg på att köpa Falcon heller, ville hellre ha en annan ponny som hann bli såld. Hur funkar det där med magkänslan då? Om man gjorde ett kanonköp trots avsaknad av positiv magkänsla?

Äh, jag blir bara förvirrad!

Finns det något mer lättjefullt än katter?

Är det inte så här vi vill tillbringa våra dagar?

Syns det inte i varenda litet morrhår hur skönt och myyyysigt det är att bara ligga sådär på rygg och gona sig?

Ska avslöja att del av dagen har jag gjort detsamma som våra katter, bara legat och dragit mig på soffan. Tihi!!

Imorgon ska jag på YR-läger.

Inte för att jag är YR längre, men precis som man återigen fick "tillåtelse" att åka pulka när man blivit mamma och kunde ta med sig sitt skräckslagna barn att swischa nerför backen igen, så tar jag med mig Fredrik och hans ponny till lägret. Han tycker nog det är roligt. Hoppas jag. JAG tycker det i allafall!  :)