Var på ett arbetsmöte ikväll som inkluderade rektor, psykologer och föräldrar.

Jag kännetecknar inte mig själv som särskilt psykologisk, egentligen.

Av ren och skär livserfarenhet och ständiga konfrontationer med situationer som kräver en viss emotionell eftertanke så har jag lärt mig (- ganska mycket den hårda vägen -) när det lämpar sig att tala och när det kanske är smartast att bara hålla truten och låta andra tala.

När jag väl eldat upp mig så är jag inte minsta konflikträdd, utan har jag väl stuckit ut hakan så tar jag fajten. Det är ganska sällan som jag själv blir förvånad över de skador jag kan ha orsakat mig själv (nu pratar vi inte kroppsliga skador. Riktiga, handgripliga slagsmål brukar jag faktiskt inte råka in i) utan jag brukar ha gjort ett snabbt överslag om jag tycker att fajten är värd en del mentala skråmor eller inte. Jag räknar med blåmärken om jag ska in i hetluften och dessutom ämnar vinna kampen.

Men det är en sak när det gäller mig själv och min privata person, och en annan sak när jag står inför en jävligt jobbig situation där jag representerar något större, som t ex skolan i detta fall.

När jag egentligen skulle kunna "golva den jäveln" men måste vara tyst och verkligen välja mina ord. Kanske inte ens kan säga hela sanningen utan av hänsyn till andra människor, måste välja att förtiga vissa viktiga inslag som skulle sätta allt i ett helt annat ljus.

Å andra sidan: Varje gång jag lyckats behärska mig och därmed lämnat över pratet till någon annan när jag egentligen hade velat ta ordet och göra mos av motståndaren, så lär jag mig något nytt.

Många gånger kommer det jag velat ha sagt, fast genom någon annan.

Ibland lär jag mig helt nya sätt att uttrycka mig på.

De nya sätten känns som nya blanka verktyg i verktygslådan. Den börjar skramla rätt bra nu: av en massa smarta uttryck, sätt att låta besvärliga människor spegla sina egna uttalanden så att de själva hör vad de står och säger, sätt att nå fram till folk som blockerar sig, sätt att själv hantera frustrationen över att inte bli förstådd.

Kvällens möte slutade faktiskt rätt bra. Trots allt.

Måste säga att man nästan kroppsligen upplevde Bullens lättnad att komma hem. Hem till hästkompisar som tycker om honom och gnäggar efter honom.

Han har rejäla, avskalade partier på bakbenet där det uppenbarligen gått lite vilt till bland de nya hästarna och han går tyvärr inte riktigt rent bak. Tar ett kortare steg med vänster bak, så det är ju bara att snabbt meddela till köparna som inte köpte honom. I kontraktet (+ att vi diskuterade detta vid kontraktssignering) så står det klart och tydligt att det som händer hästen under tiden för Öppet Köp är köparens ansvar.

Nu hoppas jag väl att han bara tagit ut sig lite när han racat runt i deras hage och att det inte är värre än så, men vis av erfarenheten så vet jag att det inte alltid är så smidigt.

Imorse låg han platt som en pannkaka och solade i hagen.

(Stegräknarställning vid "halvtid" nu på dagen: 5229. Chans att nå 10 000-strecket idag!)

Den här helgen har jag:

- Blivit bjuden på grekisk mat på Zorbas (mums!)

- Läst klart "Riket vid vägens slut"

- Sett sju avsnitt av "Desperate housewifes"

- Sovit till klockan 12 på lördagen

- Fått lite träningsvärk eller vad det nu är av att bara sova/ligga på soffan och titta på TV

- Fått bottennoteringar på stegräknaren.

Nästa helg borde jag:

- Äta ute igen

- Komma upp till de där 10 000 stegen per dag som man tydligen ska gå för att vara sund

- Gå upp lite tidigare på morgonen

Jaja, vi får väl se.

...kommer Bullen tillbaks till oss...!

Var det en inre aning om vad som skulle ske? Eller var det att man luttrad och vis av livets gång förväntade sig att Murphys lag skulle kicka in?

Ja oavsett så sa jag till Roland i förrigår att jag inte tyckte vi skulle casha postväxeln förrän tiden för öppet köp hade förflutit. 10 dagar.

Vi kryssade i den rutan i kontraktet, för eftersom köparen ändå gått med på att avsäga sig rätten till att klaga på dolda fel i framtiden så kunde jag inte gärna vägra gå med på öppet köp eftersom det självklart ändå ÄR viktigt att det fungerar med den nya familjen.

Och det gjorde det inte. Förstås.

Det enda som hade kunnat vara jävligare just nu, är om vi verkligen hade hittat en drömhäst som ersättare för Bullen. Men det har varit väldigt ont om drömhästar till salu, så på den fronten behöver vi inte drabbas av någon besvikelse. Det är bara att hugga i med nya tag och se vad vi gör av denna häst (som jag uppriktigen inte tror att nån vill ha. Vad gör man med en osäljbar häst? Han är som en jättesnygg och charmig kille...som dessvärre har grava problem med spelberoende och sprit - vem vill ha en sån? Efter nån veckas "prövoperiod" blir han ju utkastad!)

Uuuuuääähhh!!

Idag åkte Sanna och jag till Täby Centrum.

Jag hade äntligen, äntligen bokat tid hos frisören för klippning och slingning. Tror jag toppade håret nån gång innan jul och senaste professionella färgningen gjordes nog i augusti förra året...

Så håret såg definitivt ut därefter!

Är det inte konstigt att man alltid känner sig som om man måste stå till svars inför frisörskan när man kommer med sina slitna hårtottar?

Det är ju liksom inte DE som behövt försöka göra bästa möjliga av ett svintotrassligt hår, det är inte DE som behöver se sig i spegeln på morgonen och undra vem f-n det är som tittar tillbaka på en med det där förvuxna spretandes på huvudet.

Ändå ser de strängt förmanande ut och de värsta sorterna ger upp små suckande ljud ifrån sig när de tar i håret och krafsar lite i hårbotten.

Har man jättetur så är det en trevlig frisörska som inte nämner ett ljud om den uppenbarligen hemmafärgade (och hemmapanik-klippta) håret, utan som utan att med en min röja sina tankar bara börjar ge förslag till hur man kan få till en piffig frisyr som funkar bra även när den är lite utväxt.

I min värld så säger de sedan absolut INGENTING mer, utan skrider till verket och låter mig sjunka djupt i stolen, fara iväg i mina egna tankar och njuta av att äntligen få håret ordnat. Inget krystat kallprat (där hela min energi går åt till att undvika komma in på ämnet jobb - jag nämner ogärna att jag är lärare för jag har ledsnat över att behöva höra på folks jobbiga klagovisor om gamla elaka lärare de hade när de var små). Det är bara jobbigt.

Klipp mig, jag är lätt att göra nöjd. Prata inte, då blir jag ännu nöjdare.

Idag blev det lite mittemellan. Inga suckar om mina slitna hårtoppar, men tyvärr lite för mycket småsnack. Som tur var skulle jag sitta i värmehuvan vid två omgångar vid färgningen och slingningen och då kan man ju omöjligen prata (iallafall omöjligen höra) så då kunde jag ägna mig åt skvallertidningarna i lugn och ro.

För att uttrycka sig lite kortare: Jag skulle vilja ha en liten knapp att trycka på, på frisörsstolen: "Ja, jag vill gärna småprata" eller "Nej tack, jag vill bara vara!"

Blev jag nöjd, då?

- Jovars!

Och vet ni vad?

Jag till och med bokade ett återbesök!

Idag var det premiärdopp i poolen.

Jag premiärdoppade mig inte.

Idag åkte Bullen till sin nya ägare.

Jag var inte med.

Idag har det varit medelhavsklimat ute.

Jag har inte varit ute.

Idag Har folk varit ute i solen och ätit glass.

Jag har inte ätit någon glass.

Så, vad har jag då gjort?

Jo - jag har varit i Uppsala och suttit inne i ett klassrum vid ett av de obligatoriska träffarna på min mattekurs.

Idag har jag inte jublat.

När man börjar "youtuba" så fastnar man.

Temat oskyldiga missuppfattningar:

Kompis Lisa L tyckte (tycker väl fortfarande) om hundar och tyckte texten var hemsk (!) http://www.youtube.com/watch?v=dYm_g13Oyow&feature=related (Ur filmen "G" som jag antar att ni minns?)

Nu hittar jag inte videon, men minns när en klasskompis på högstadiet trodde att Freestyles "Rider omkring" handlade om att få en egen ponny...

Hittar en massa gammalt kul.
Tack för skivan jag fick på min 18-årsdag, Cilla: http://www.youtube.com/watch?v=fnUg87Te6R4&feature=related

Den är fortfarande bra.

Bra-ig: http://www.youtube.com/watch?v=0lvj4AD8Deo&feature=related

Barnunderhållning á la 70-tal, Ville, Valle & Viktor å Nationalteatern: http://www.youtube.com/watch?v=ylzX73rskiE

Skulle de göra sånt här för barnen idag skulle väl alla präktiga millennieföräldrar ringa ner SVT:s klagomur, eller vad tror ni? Ändå växte vi trots allt upp helt harmoniska och ofördärvade (..?!)

Jaja, Sanna. Jag vet att jag är sen, men ändå:

http://www.youtube.com/watch?v=cxo7mp56UXY&feature=related