Var på ett arbetsmöte ikväll som inkluderade rektor, psykologer och föräldrar.

Jag kännetecknar inte mig själv som särskilt psykologisk, egentligen.

Av ren och skär livserfarenhet och ständiga konfrontationer med situationer som kräver en viss emotionell eftertanke så har jag lärt mig (- ganska mycket den hårda vägen -) när det lämpar sig att tala och när det kanske är smartast att bara hålla truten och låta andra tala.

När jag väl eldat upp mig så är jag inte minsta konflikträdd, utan har jag väl stuckit ut hakan så tar jag fajten. Det är ganska sällan som jag själv blir förvånad över de skador jag kan ha orsakat mig själv (nu pratar vi inte kroppsliga skador. Riktiga, handgripliga slagsmål brukar jag faktiskt inte råka in i) utan jag brukar ha gjort ett snabbt överslag om jag tycker att fajten är värd en del mentala skråmor eller inte. Jag räknar med blåmärken om jag ska in i hetluften och dessutom ämnar vinna kampen.

Men det är en sak när det gäller mig själv och min privata person, och en annan sak när jag står inför en jävligt jobbig situation där jag representerar något större, som t ex skolan i detta fall.

När jag egentligen skulle kunna "golva den jäveln" men måste vara tyst och verkligen välja mina ord. Kanske inte ens kan säga hela sanningen utan av hänsyn till andra människor, måste välja att förtiga vissa viktiga inslag som skulle sätta allt i ett helt annat ljus.

Å andra sidan: Varje gång jag lyckats behärska mig och därmed lämnat över pratet till någon annan när jag egentligen hade velat ta ordet och göra mos av motståndaren, så lär jag mig något nytt.

Många gånger kommer det jag velat ha sagt, fast genom någon annan.

Ibland lär jag mig helt nya sätt att uttrycka mig på.

De nya sätten känns som nya blanka verktyg i verktygslådan. Den börjar skramla rätt bra nu: av en massa smarta uttryck, sätt att låta besvärliga människor spegla sina egna uttalanden så att de själva hör vad de står och säger, sätt att nå fram till folk som blockerar sig, sätt att själv hantera frustrationen över att inte bli förstådd.

Kvällens möte slutade faktiskt rätt bra. Trots allt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helt utan några särskilda förväntningar så bokade vi en resa till Kroatien.Idén startade med att en bekants syster erbjuder seglingsresor i Kroatien. Bilderna därifrån såg verkligen fina ut, men jag är inte nån segelbåtsmänniska. Det kanske är jättet...

På en middag häromveckan kom samtalet in på en bok som några hade hunnit läsa: Linus Jonkmans Introvert – den tysta revolutionen.   Nu har även jag hunnit läsa den (lyssna på, egentligen). En hel bok som ger mig och mina gelikar, upprättels...

Någon gång måste ju vara den första. Så nu blev det så: Kanarieöarna. Har faktiskt aldrig farit på en typisk svensk charterresa dit där nästan alla svenskar tycks ha tillbringat någon semester i sitt liv och deltagit grisfest eller letat hela vecka...

   Då var det dags igen - ännu ett år har gått och det är åter dags att vänja sig vid att skriva en annan siffra sist på årtalet.       - Skumt år, 2017. Det har spretat än hit och än dit. De senaste åren oftast haft något tema som "håller ihop" ...

Det var en gång några ingenjörer som arbetade på en firma som tillverkade mobiltelefoner. De var välutbildade och hade länge arbetat med telefontillverkning. De kunde det mesta, allt från att planera, prova, göra prototyper och sedan testa och förbät...