Idag åkte Sanna och jag till Täby Centrum.

Jag hade äntligen, äntligen bokat tid hos frisören för klippning och slingning. Tror jag toppade håret nån gång innan jul och senaste professionella färgningen gjordes nog i augusti förra året...

Så håret såg definitivt ut därefter!

Är det inte konstigt att man alltid känner sig som om man måste stå till svars inför frisörskan när man kommer med sina slitna hårtottar?

Det är ju liksom inte DE som behövt försöka göra bästa möjliga av ett svintotrassligt hår, det är inte DE som behöver se sig i spegeln på morgonen och undra vem f-n det är som tittar tillbaka på en med det där förvuxna spretandes på huvudet.

Ändå ser de strängt förmanande ut och de värsta sorterna ger upp små suckande ljud ifrån sig när de tar i håret och krafsar lite i hårbotten.

Har man jättetur så är det en trevlig frisörska som inte nämner ett ljud om den uppenbarligen hemmafärgade (och hemmapanik-klippta) håret, utan som utan att med en min röja sina tankar bara börjar ge förslag till hur man kan få till en piffig frisyr som funkar bra även när den är lite utväxt.

I min värld så säger de sedan absolut INGENTING mer, utan skrider till verket och låter mig sjunka djupt i stolen, fara iväg i mina egna tankar och njuta av att äntligen få håret ordnat. Inget krystat kallprat (där hela min energi går åt till att undvika komma in på ämnet jobb - jag nämner ogärna att jag är lärare för jag har ledsnat över att behöva höra på folks jobbiga klagovisor om gamla elaka lärare de hade när de var små). Det är bara jobbigt.

Klipp mig, jag är lätt att göra nöjd. Prata inte, då blir jag ännu nöjdare.

Idag blev det lite mittemellan. Inga suckar om mina slitna hårtoppar, men tyvärr lite för mycket småsnack. Som tur var skulle jag sitta i värmehuvan vid två omgångar vid färgningen och slingningen och då kan man ju omöjligen prata (iallafall omöjligen höra) så då kunde jag ägna mig åt skvallertidningarna i lugn och ro.

För att uttrycka sig lite kortare: Jag skulle vilja ha en liten knapp att trycka på, på frisörsstolen: "Ja, jag vill gärna småprata" eller "Nej tack, jag vill bara vara!"

Blev jag nöjd, då?

- Jovars!

Och vet ni vad?

Jag till och med bokade ett återbesök!

 

Åhza

14 maj 2008 19:51

Det är som att städa innan städerskan kommer! Tror det har att göra med den självbild man har är komplett omöjlig att leva upp till!!!

Fast å andra sidan går man väl inte till frissan om man redan ÄR fin i håret, så vad förväntar dom sig? Att inte jobba för pengarna, eller? Att vi bara ska slå ner ändan och studsa upp igen så de kan ta betalt?
Nä, jag är som du, jag vill ha valuta för pengarna! :-D

http://www.blogtown.se/blog.php?id=ahza

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helt utan några särskilda förväntningar så bokade vi en resa till Kroatien.Idén startade med att en bekants syster erbjuder seglingsresor i Kroatien. Bilderna därifrån såg verkligen fina ut, men jag är inte nån segelbåtsmänniska. Det kanske är jättet...

På en middag häromveckan kom samtalet in på en bok som några hade hunnit läsa: Linus Jonkmans Introvert – den tysta revolutionen.   Nu har även jag hunnit läsa den (lyssna på, egentligen). En hel bok som ger mig och mina gelikar, upprättels...

Någon gång måste ju vara den första. Så nu blev det så: Kanarieöarna. Har faktiskt aldrig farit på en typisk svensk charterresa dit där nästan alla svenskar tycks ha tillbringat någon semester i sitt liv och deltagit grisfest eller letat hela vecka...

   Då var det dags igen - ännu ett år har gått och det är åter dags att vänja sig vid att skriva en annan siffra sist på årtalet.       - Skumt år, 2017. Det har spretat än hit och än dit. De senaste åren oftast haft något tema som "håller ihop" ...

Det var en gång några ingenjörer som arbetade på en firma som tillverkade mobiltelefoner. De var välutbildade och hade länge arbetat med telefontillverkning. De kunde det mesta, allt från att planera, prova, göra prototyper och sedan testa och förbät...