Nu har bloggen vilat nog. Eller så kanske det är jag som vilat nog.

Nu börjar nämligen den gamla skrivklådan ge sig tillkänna så varsågoda, läs om ni vill eller hoppa över. :)

Nyss hemkommen från semestern vilar en del tankar kvar i huvudet sedan resan.

Den inleddes med en lång biltur ner till Falsterbos "hästvecka". Fredrik och hans kompis följde med för att se på hästar - eller tjejer. ;)

Själv kan jag ju vältra mig hur mycket som helst i allt som rör hästar. Kombinera med en härlig sandstrand och vackert väder så är ju lyckan total. Men förutom hästandet så blev det också en liten utflykt tillbaka till min barndoms Malmö.

Som liten ettårig fnutt hamnade jag ju just i Skåne med min familj.

Miljonprogrammens bostadsområden stod färdiga att fyllas med familjer och Sverige var ett hyllat socialt föregångsland som dessutom behövde arbetskraft. Vi hamnade på Ramels väg i Rosengård.

Det var ju inte kravallernas Rosengård som man läser om idag, men kanske inte det mest myspysiga området då heller. Mina äldre bröder fick göra ett rejält mentalt lappkast när de fick anpassa sig från Argentinas ordning-och-reda-skola till den nybyggda fina Värner Rydénskolan. Där skulle man enligt senaste revolutionerande skolidéerna bedriva undervisning i Klassrum-Utan-Väggar. Ni ser det framför er, va? Alla barnen som tyst och hänsynsfullt sitter i sina bänkar, lyssnar på lärarna och i normal samtalston hjälper varandra oavsett klass och årskurs. Utan klassrumsväggar möjliggörs ju detta fantastiska arbetssätt.

- Eller inte.

För mina bröder - och troligen även för deras helsvenska klasskompisar - var skolgången ett kaos utan dess like.

Jag har senare läst om detta barnexperiment (för något annat kan man väl inte kalla det?) i en lärartidning. Det omnämndes som ett av de värsta skolfiaskona som någonsin sjösatts. Gudarna ska veta att det ändå genomförts en mängd tossiga reformer i Sveriges skolor.

Själv var jag så liten att jag inte drabbades av just den här skolan. Som liten "sladdis" är jag ju mycket yngre än mina bröder och gick ännu inte i skolan.

Givetvis satt vi inte fast i betongen för jämnan. Även på den tiden var sandstranden i Falsterbo till för alla.

Addi, fetaste ghettogangstermomma anno 1970, på stranden i Falsterbo.

Några år sedan bestämde sig min familj för att flytta till ett bättre ställe.
Vart hamnade vi då? - Jo i Ronna, Södertälje...

Sedan ett par dagar tillbaka så har det börjat vända med såret på Ices ben.
Så här ser det ut nu:

  
Fina sårkanter och svallköttet har börjat ge med sig.

Det har varit lite knepigt att få bandaget att stanna kvar på plats. Särskilt de dagar då det regnade, för då blev allt tungt och gled ner. För det mesta satt dock kompressen kvar över såret.
Lotagenet har fungerat mycket bra och Ice har haft en ängels tålamod med vårt grävande och grejande med såret.

Nu börjar det dock märkas att hon inte ridits på länge. Hon var rätt pestig att leda in idag. Vet inte om det blir sådär jättekul att sätta igång henne sedan. Men, vi känner ju inte henne fullt ut så hon kan säkert förvåna också.

Imorgon ska Fredrik låna Sasha och tävla LB:1.

Sanna och han duschade stackars Sasha.

 
Det är inte Sashas favoritgrej att bli blöt, så trots att han är stora hästen så såg han faktiskt lite liten ut där han försökte att trycka sig mot botten av spolspiltan....

Ice snittade upp ett mindre sår under hasen för drygt en vecka sedan. Bara hud-djupt. Såret har hållt sig rent och fint och allt såg bra ut...tills för några dagar sedan.
Svallkött..

Imorgon ska jag ta ställning till om vi tar ut veterinären eller inte.

Jag har ju haft skadade hästar förut. Många gånger med värre sår än det här, men hittills har ingen av hästarna råkat ut för svallkött i något sår. Därför var jag faktiskt inte riktigt beredd på att det bubblade ut så pass fort som det gjort... Ska få Lotagen att pensla på imorgon, men frågan är hur mycket det tar bort och när det är läge för veterinären att bränna/skära bort det istället. Nån som har mer erfarenhet och kan berätta lite mer?

  
Har precis läst klart boken "Fjäril i koppel" av Zinat Pirzadeh. En bok inspirerad av författarens eget liv.

Zinat är ju även ståuppkomiker men boken är allt annat än komisk.
Däremot var den svår att lägga ifrån sig, tyckte verkligen om den. Här finns en proffsrecension för den som vill läsa det, annars rekommenderar jag att du lånar eller köper boken och läser den direkt istället.

Nu går jag över till att läsa Zlatans memoarer - alla verkar ju läsa den! Tycker faktiskt det är rätt kul med självbiografier så även om jag är måttligt intresserad (om inte helt ointresserad) av fotboll så är ju Zlatan en person som inte direkt går en förbi i mediabruset.

Dessutom har vi ju Rosengård gemensamt. ;)

Haha, det här kanske skulle vara ett alternativ nu när man hellre håller sig nära marken vid hästsammanhang?

Idag har jag faktiskt varit ute och ridit för första gången i Rimbostallets omnejd.

Ridhusets alla plankskarvar och hörn kan jag utantill, så det var intressant att få se hur den där banvallen mot Edsbro med tillhörande sidostigar ser ut.

Lånade Sasha och Sanna tog Ice, Fredrik vilade eller något.

Vi tog ju inte världens jättesväng, men nog verkar det finnas en och annan ridslinga att rida. Vill man rida långtur och inte har något emot spikraka, kilometerslånga sand- och grusvägar så finns ju banvallen då förstås. Ska tydligen även finnas en jättefin sväng kring en sjö. Det får vi ta nån annan gång.

Mitt i myspyset med de egna hästarna så blev vi påminda om hur förgängligt det trevliga kan vara. En av de nyaste hästarna bröt benet i hagen idag och fick avlivas på plats. Ägarna hade bara hunnit ha hästen i fem veckor och hade varit överförtjusta under den tiden, de hade hittat en riktig familjehäst. Så det var en dyster stämning i stallet. Stackars.

Var extremt uttråkad idag på morgonen, men vädret var trevligt och dagen var ung. Roland och jag bestämde oss för att åka in till Stockholm och passa på att titta på körsbärsträden som blommar som bäst i Kungsträdgården. Den blomningen går ju över så fort så man måste skynda sig för att hinna med.

 
Roland som nästan fick ducka för det rosa blomtaket!

Sanna och Fredrik hade gått förbi de blommande träden i lördags då de blev bjudna på teater av faster Ullis. De såg Dirty Dancing på Chinateatern - Sanna tyckte det var det bästa hon sett på scen. Kul! Fredrik tyckte förstås också det var roligt men han är en kille som är svår att impa... ;)

Nåväl, man kan ju bara sitta och glo på rosa blommor så länge, sedan bestämde vi oss för att promenera iväg en sväng.

Vacker vy mot Strandvägen. När man stod i lä så var det riktigt varmt i solen.

Passade även på att luncha utmed strandpromenaden. Räkmacka och vin kändes inte helt fel!

Därefter fortsatte vi mot Djurgården.
Insåg efter ett tag att det är rätt onödigt att åka från landet till stan för att titta på gräs, buskar och träd. Det har vi ju liksom nog av hemma! Förutom de rosa körsbärsblomskyarna så är det ju inte så mycket spektakulärt att se i trädgårdarna ännu. Efter att ha fikat och tagit det lugnt en stund så gick vi ner mot Grönan för att ta Djurgårdsfärjan mot Slussen och sedan bussen hemåt igen.

En riktigt skön dag. Fötterna blev platta och jag fick nog en liten luft- och solöverdos men det är väl bara hälsosamt?

Tror jag skrivit det nån gång förut, men konstaterar det igen: våren är inte min tid.

Det är inte så att jag föredrar att frysa och ha vinter, men jag blir bara inte glad av våren. Jag blir bara deppig trots att det är meningen att man ska bli uppåt och pigg.
Nu har det hänt så många år i rad att det inte bara kan vara en slump, bara att inse att våren för mig är en tid att härda ut och ta mig igenom. Våren består av skarpt ljus, smuts, lera, trötthet och likgiltighet.

Det är rätt jobbigt. Inget är särskilt kul, jag blir otroligt lättstressad och får kortare stubin än någonsin.

Lite, lite lindring får jag av att vara i stallet. Kroppsarbete är bra när själen mår piss.

Går och lägger mig nu och hoppas vakna upp senast nån gång i slutet av maj.