Addi

Senaste inläggen

Av Adriana - Fredag 12 jan 20:24

Någon gång måste ju vara den första. Så nu blev det så: Kanarieöarna.


Har faktiskt aldrig farit på en typisk svensk charterresa dit där nästan alla svenskar tycks ha tillbringat någon semester i sitt liv och deltagit grisfest eller letat hela veckan efter Pepes Bodega...
Minns min bästis från lågstadiet; Hennes mamma åkte alltid till Kanarieöarna. Hon var jättesnygg, ungefär som jag föreställde mig att en flamencodansös skulle se ut: mörkt upptouperat hår, färgstark, parfymdoftande. Dessutom hade hon alltid med sig karameller till sin dotter när hon kom hem från sina resor, var man i närheten vid rätt tillfälle så fick man smaka på dessa delikata spanska godisar. 

Här är vårt hotell utanför Corralejo i Fuerteventura.

 

Lärde mig att det inte alls var särskilt mycket svenskar där. Det var 89% tyskar, 10% engelsmän och 1% svenskar ungefär. Så buffématen bestod till stor del av schnitzlar med Spätzle och Sauerkrauten.

Vi hade eget resesällskap att prata med så vi behövde inte putsa på tyskan. Den kanariska personalen var jättetrevlig och jag fick några tillfällen att säga några meningar på spanska. Det hände att de svarade på knackig tyska. Well, well...


 

Fuerteventura betyder "Hård vind" på spanska.
Det var inte ett godtyckligt namn på ön.
Nu var vi fullständigt svultna på sol och bara temperaturen låg över 12 plusgrader så skulle vi varit ytterst tacksamma ändå. Så de dagar med hård vind som vi hade, var mest lite spännande. Vi promenerade längs stranden och tittade på Kitesurfare, vanliga surfare och vindsurfare. Vågorna var riktigt rejäla!
De andra dagarna var det faktiskt antingen vindstilla eller hyfsat sansad vind och dryga 20 varma grader. När vågorna var lugnare kunde alla bada i det 20-gradiga havet. Alla som ville.   Jag badade i bubbelpoolen...



 

Eftersom detta hotell i sann charteranda var ett all inclusivehotell så ingick drinkar och bubbeldricka.
Så här ser man ut när man marinerat sig en stund i Mojitos och Cava i eftermiddagssolen.

Någon enstaka kväll kunde vi nå den här graden:


Givetvis åt vi tapas. Här tror jag att det är tre sorter pirayor och krabban Sebastian.

 

Här har man friterat the Kraken.


En av dagarna tog vi båten över till Lanzarote som jag sedan kallade för Teneriffa resten av dagen. Men nu vet jag att det var Lanzarote vi var på. ( Ni vet:   ...)

   

Vi fick lämna vår ordinarie hyrbil på Fuerteventura och hyra en liten fyrkantig låda på hjul istället. Helt otroligt rymlig fast den såg ut som en skokartong! Den hade man kunna köra "hur många elefanter-"historier med, på riktigt!


 

Lanzarote är en väldigt cool ö. Om Fuerteventura var en ö med sandstränder och lite halvsjabbig bebyggelse (genuin brukar det kallas) så var Lanzarote ett Island med sommarvärme. Dramatiska lavafält, vulkaner, svarta stränder. Jag gillade den. Däremot var de få byar vi besökte, väldigt mycket mer turisanpassade än på Fuerteventura. Snygga och vitmålade, ja. Men det är lite ocharmigt när alla matserveringar är anpassade efter turisterna. Här var det tydligen engelsmän som höll till, för det var pubar och sportscaféer med fotboll på TV och annat trist till höger och vänster.

 
Uppe på Montana Roja - en av vulkanerna nära byn Playa Blanca.


 
Hur som helst: första charterresan till Kanarieöarna föll väl ut. Roland och jag hade en fantastisk vecka tillsammans med Ulrika, Micke och Emmalouise. För min del var det - trots att hotellet var ett bautahotell för massorna - gott om plats att gå ostört utmed stranden, titta på vågorna, gå upp på någon av sanddynorna och koppla ifrån en stund.
Solen sken, havet glittrade, solnedgångarna var storslagna och sängarna stenhårda så att man faktiskt blir lite glad av att få komma hem också.

Tar gärna en repris på detta igen. :)

ANNONS
Av Adriana - 30 december 2017 16:15

   Då var det dags igen - ännu ett år har gått och det är åter dags att vänja sig vid att skriva en annan siffra sist på årtalet.    


- Skumt år, 2017. Det har spretat än hit och än dit. De senaste åren oftast haft något tema som "håller ihop" året på något sätt. Men inte mig emot - måste säga att det varit ett varierande och ganska spännande år ändå. :)


Årets ÄntligenÄrJagKlaaaaaar!!!!       

Tre års halvtidsstudier samtidigt som jag råddat runt ett heltidsjobb som omfattar fler arbetstimmar än en heltid i regel innebär, är äntligen klara! Det tog ut sin rätt att plugga, jobba och dessutom planera för vikarien de dagar då vi hade campusdagar. I våras var jag TRÖTT med stora bokstäver. Jag och min uppsatspartner, C, slet som djur för att genomföra uppsatsen och avsluta studierna - och vi tog oss ända in i mål.

Visserligen flämtande och trötta. Men nu är det klart och visst var det värt det, fast jag hellre hade velat haft en sådan panglön från början så att jag hade haft råd att gå ner i tid för att plugga utan blodsmak i munnen.


 

Årets JössesSåFörvirrande:  

Att sätta mig in i min nya yrkesroll. Det här är ju något jag trodde att jag visste vad det handlade om, men det var bra mycket svårare än jag föreställt mig att hitta mitt nya yrkesjag.


Jag vill ju genomdriva förändringar, inte traska runt i gamla banor och upprepa förlegade traditioner. Jag vill att mina insatser ska göra skillnad... Men det är inte helt lätt.


Jag vet vad det innebär att vara klasslärare med det enorma ansvar man har, med det ständiga dåliga samvetet som kommer som fastklistrat på klasslärarrollen. Inte en chans att man hinner med allt man borde och måste för att alla elevers behov ska tillgodoses, och ändå SKA man. Så jag vill inte lägga sten på börda utan vara en avlastning, den som man kan bolla med och med gemensamma krafter, genomföra förändringar till det bättre. Men det kräver att klassläraren verkligen också vill genomföra något nytt och vågar språnget. Börjar greppa rollen, men är inte helt framme än...



Årets hästkarusell - eller ska vi säga hästberg&dalbana?

Annandag jul verkar vara en ödesdag. Det var den dagen jag bröt benet så fatalt för fem år sedan, det var också den dagen stackars Fantastico som vi bara haft på foder i 1,5 månad, gjorde sig ruskigt illa i hagen.

Inte så skoj att ha en alldeles ny häst med benet i bandage och med fem veckors boxvila utan innesällskap att se fram emot.  Men det gick vägen. Från elände till fullständig läkning och igångsättning i slutet på sommaren.

I samma veva bestämde jag mig - efter lång tids velande - att sälja Sillen.


Jag är tacksam över de år jag fick med honom. Tillsammans med Sillen fick jag tillbaka min balans, mina ridmuskler, kunde både träna och tävla igen - men något saknades. Ingen häst ska behöva gå omkring och känna att dess ryttare inte är riktigt nöjd med honom trots att han gör sitt bästa. Då är det bättre att inse att det kan finnas ett bättre hem, där han får bli älskad och omtyckt för den han är. Det hemmet hoppas jag att vi fann för Sillen, och att nya ägarinnan är nöjd och trivs med honom.

 


Fredrik och jag äger Fantastico tillsammans och har flyttat honom till Stall Frötuna utanför Norrtälje och är (ta i trä, tvi tvi tvi, sjuttio-andra-anti-jinx-riutualer-senare) SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ nöjda med honom och med nya stallet.
Hästen trivs och frodas. Vi trivs (och jag frodas, för egentligen är det lite för lite motion för mig att dela häst...) och just nu känns varje ridtur sjukt rolig. Jag är enormt tacksam över att få sitta på denna underbara häst som är så positiv och lättlärd. (Och VACKER!!) Som jag längtat efter att få känna så här igen.

 

 

Årets resor:
Roland, Sanna och jag inledde med 14 dagar på Dominikanska Republiken hos min bror och hans fru. Tror inte jag umgåtts med min bror så många dagar i streck sedan jag var pytteliten, men det gick mer än bra och vi hade en underbar semester i hans fantastiska lägenhet vid Hispaniola beach, Sosúa. Vi var på valsafari, besökte andra stränder, red en ridtur utmed kusten och hade det allmänt slappt och semesterskönt...löjligt lyxigt.  


Första veckan på sommarlovet åkte Roland och jag en vecka till Portugal, Algarvekusten, och bilade runt. Även detta över förväntan. Vädret var toppen, vi åt gott och gjorde spännande utflykter.
 


Under sommaren var det Fredriks tur att ge sig av på äventyr: drygt fem veckor i Argentina (och en sväng till Chile) tillsammans med sin kompis. Tack gode gud för Internet och för att Fredrik för en gångs skull var ganska medelsam med var han höll hus så att vi visste att allt gick fint. Kan inte riktigt föreställa mig hur det kan ha varit för tidigare tiders föräldrar som fick vänta på vykort eller någon sällsynt collectcall från fjärran tågluffarländer....



Årets flyttfågel:

Fredrik igen, som nu köpt egen lägenhet i Norrtälje och flyttat hemifrån på riktigt. Nu är det inga ungar kvar härhemma.

 

Årets Fyfasendethärgickjuintesåbra:
Livet är ju inte bara sandstränder och praktfulla solnedgångar så här är ett axplock av det som var kämpigt...
- Starten på året med ny häst med ben i bandage och ovisshet om hur det skulle sluta var ju inte så skoj.
- Att de nya ridhusägarna 800 m från vårt gamla stall bestämde sig för att stänga ridhuset utan förvarning var en jädrans downer. Speciellt som man själv kunde se 1000 lösningar på deras problem som de inte själva kunde se - men nu är det som det är. I förlängningen så hamnade vi nu på ett toppenställe där det finns utrymme att växa på ett sätt som jag förstår att vi aldrig fått möjlighet till på gamla stället, så jag kanske snarare ska tacka dem.
- Att ta beslutet att sälja en häst man älskat. Sedan hade vi en svit av otur med sår och avtrampade skor just när annonsen kommit ut och hästen skulle visas... Tog några månader innan allt var i sin ordning igen.
- Gå-in-i-väggen-väggen var ganska nära under våren då jag skrev uppsatsen. Nu, drygt ett halvår senare börjar min hjärna komma igång litegrann med en smula kreativitet, ork till initiativ utöver de vardagen kräver, lust att läsa böcker (har inte klarat av att läsa en enda skönlitterär bok på evigheter - jag som annars älskar att läsa!)

Bara att inse att det som inte dödar, härdar - och att man ska njuta av varje sekund då man är frisk och inga större katastrofer uppstår.

ANNONS
Av Adriana - 19 november 2017 18:53

Det var en gång några ingenjörer som arbetade på en firma som tillverkade mobiltelefoner.
De var välutbildade och hade länge arbetat med telefontillverkning. De kunde det mesta, allt från att planera, prova, göra prototyper och sedan testa och förbättra igen innan produkten sändes vidare för masstillverkning och försäljning. De var noga med att lära sig nytt, deras chef var också noga med att ge dem tillfällen till kvalificerad fortbildning.


Deras chef var en bra chef. Han kom och tittade och lyssnade med jämna mellanrum och när VD:n önskade förändringar, såg han alltid till att låta ingenjörerna göra en konsekvensanalys. Då kunde de lätt se om de resurser som skjöts till, räckte till att genomföra de förändringar som VD:n önskade. Om inte, så såg chefen till att ta bort några funktioner på den färdiga produkten så att förväntningarna stämde överens med rådande resurser och omständigheter.


Så kom dagen då chefen gick i pension. Ingenjörerna skulle få en ny ledare. De var förväntansfulla för de var ju vana vid att ha en bra chef och varför skulle nästa vara annorlunda?


Den nya chefen kom på besök och redan med detsamma talade om han om att mobiltelefontillverkningen skulle förändras. Han hade varit ute i den stora världen och sett att de allra senaste telefonerna var något helt annat än de som tillverkades i denna verkstad nu. De moderna människorna krävde något annat, något nytt som passade det moderna livet.


Ingenjörerna tyckte det lät superspännande och var genast med på noterna. De förstod varför mobiltelefonerna behövde förändras och de såg målet och visionen där människorna trivdes och hade god användning av alla de nya funktionerna som skulle ingå. De satte sig och gjorde som de alltid gjort: en konsekvensanalys där de listade upp det de behövde för att kunna möta upp det nya målet.


Verkstaden var gammal och otidsenlig, datorerna och programvaran var daterad – de hade inte kapacietet och prestanda nog att processa det som behövdes till de nya mobilernas programvara. De läste igenom analysen och nickade mot varandra. Nu hade de fått med allt som behövdes. De tryckte på ”sänd” och kände sig förväntansfulla.

Dagarna gick, men inget svar kom. Ingenjörerna var lite förbryllade för det lät ju som om den nye chefen var väldigt angelägen om att de fort skulle komma igång med det nya, och så kände de ju själva.


-Han kanske måste förhandla lite med VD:n för att få loss mer medel för att införskaffa det allra senaste så att det ska gå riktigt bra för oss att prestera goda resultat och framställa den bästa telefonen av alla. Det tar nog tid.


Ingenjörerna var ju väldigt ambitiösa, så istället för att låta tiden gå, så började de själva läsa manualer om moderna telefoner för de visste ju hur viktigt det var att genomdriva denna förändring. De började göra egna hack och fix på befintlig programvara. Det var inte alltid lätt att tolka det som stod i manualen och programvaran blev inte riktigt som de önskade – men visst blev det en förändring. Designen på telefonen var inte mycket att göra åt. Det material och de maskiner de hade i verkstaden var anpassade till den gamla generationen mobiler – men de gjorde så gott de kunde med vad de hade tillhands. De stretade på och uppmuntrade varandra att hålla ut och göra sitt bästa tills alla de nya, anpassade maskinerna och datorerna skulle installeras så att de verkligen kunde göra sitt jobb och lyckas till fullo.


Så äntligen kom chefen tillbaka till verkstaden.


Det rådde en uppskruvad stämning i rummet. När skulle renoveringen ske? Kunde de börja gå kurser för de nya datorerna så att de verkligen kunde nyttja dem fullt ut till det viktiga förändrings- och förnyelsearbetet? De kunde knappt sitta stilla och lyssna när chefen äntligen tog till orda:


-          Men vadfalls?? Var det första han utropade. Var är de nya telefonerna? Har ni suttit och rullat tummarna? Jag trodde att ni var professionella och kompetenta ingenjörer, men nu börjar jag nog att tro att ni är inkompetenta bakåtsträvare!


Ingenjörerna stirrade förskräckt på varandra. De kunde inte tro sina öron. Hade han inte fått deras konsekvensanalys? De hade ju inte fått en enda av de resurser som de, utifrån sitt yrkeskunnande och mångåriga erfarenhet av telefontillverkning, hade punktat upp? Var han inte minsta nöjd med de ansträngningar de ändå gjort med hjälp av…ingenting? De hade ju trollat med knäna!


-          Bah, konsekvensanalys! Behov hit och behov dit. Det handlar ju om vilja och kompetens, det hänger inte på en massa yttre bjäfs. Klart att ni kunde tillverka moderna telefoner om ni bara ville det och lade manken till! Se bara grannfabriken. Där tillverkar de minsann bra telefoner och det utan att kräva en massa dyra maskiner och programvaror. Och bygga om verkstaden? (Här fick chefen ett skrattanfall som nästan fick honom att kikna). Märk mina ord: ni kan om ni vill. Om ni inte är med på tåget, så är det bara att säga upp sig och söka jobb någon annanstans.


Chefen tog sedan med sig en EXPERT på området för att förtydliga hans vision. Experten hade visserligen aldrig själv tillverkat mobiltelefoner, men han visste precis hur de skulle fungera och hur enkelt det var att göra sådana, bara man ville och inte kom med en massa invändningar som bara kostade pengar. Ingenjörerna höll  ändå med experten om att en telefon av den typ som han beskrev skulle vara ett himlarike att äga. Alla dessa funktioner! Den fulländade designen! Batteriet som aldrig tog slut! Det var bara det att han inte kunde beskriva HUR den skulle tillverkas. Men det var ju å andra sidan ingenjörernas sak att veta. De hade ju utbildning inom området och skulle föreställa professionella…


Ingenjörerna suckade och började inse att deras konsekvensanalys inte var något som någon skulle bry sig om. Och ja, om grannfabriken kunde så… det var väl bara att kavla upp ärmarna för inte ville de att chefen och omvärlden skulle tycka att de var inkompetenta och oprofessionella. Några i arbetslaget började fundera på att säga upp sig och söka jobb i grannfabriken, där man måste ha lyssnat på ingenjörerna och införskaffat rätt resurser, annars skulle de ju omöjligen kunna tillverka så bra mobiler.


Samtidigt i grannfabriken… sjukskrev sig den tionde ingenjören på kort tid, på grund av utbrändhet. Han hade tagit hem arbete under flera månaders tid och suttit hemma vid sin egen dator, som hade högre prestanda än den gamla trötta datorn på jobbet. Om han arbetade vidare hemma under kvällar och nätter så kunde han åtminstone få de viktigaste delarna i den nya mobilen att fungera. Med hans och hans närmaste kollegors obetalda övertidsarbete hemma, skulle målet gå att nå. 

Ytterligare en kollega som nu dragit sig tillbaka till ett silent retreat för att försöka bli av med sitt höga blodtryck och tinnitus, hade lämnat över en ritning av den nya telefondesignen strax innan han sade upp sig på grund av hälsoskäl. Designen var snygg, men – erkände han för sin kollega – den skulle nog gå sönder väldigt lätt. Den såg bra ut på ytan, men materialet var av så dålig kvalitet att den sprack vid minsta stöt. Men det var allt de hade råd med utifrån den budget som stod till buds. Chefen sa att de skulle hålla god min och sälja så många som de kunde innan kunderna upptäckte att den var värdelös. Huvudsaken att det ser bra ut, mot omvärlden.


Det enda som oroade chefen just nu, var att ingenjörerna verkade lite klena av sig. De sjukskrev sig till höger och vänster och bytte jobb. Samtidigt var det färre och färre unga som ville bli ingenjörer, så någon återfyllnad av ung, välutbildad arbetskraft syntes inte vid horisonten. Så synd, tänkte chefen. Det hade ju varit bra att kunna byta ut den här motsträviga bunten av oprofessionella inkompetenta äldre ingenjörer som bara INTE VILLE – då skulle ju allt bli bra. Det hade ju experten sagt. Men, man kanske kunde anställa arbetslösa vaktmästare istället? De är väl rätt händiga och tacksamma för att få jobb. De är nog inte hälften så besvärliga som de här ingenjörerna.


Samtidigt i handeln, började den första vågen av reklammerade mobiltelefoner lämnas in till butikerna.

Tidningsrubrikerna basunerade ut jämförelser med andra länders mobiler. Experter och kunder uttalade sig i tidningarna: 

-Vet inte ingenjörerna vad de håller på med? Varför tillverkas så många dåliga mobiler idag? Och detta gnäll om otidsenliga lokaler och otillräcklig resurser… Kan de inte bara drämma näven i bordet och kräva det som behövs av sin arbetsgivare? Dessutom kan man tydligen bli ingenjör även om man presterar jättedåligt på Högskoleprovet. Ja, det är nog ingenjörernas fel, alltihop. De är inkompetenta och bara VILL INTE…

Av Adriana - 8 november 2017 21:02

Nu har jag varit på kurs i två dagar, vilket betyder att jag också åkt buss in till stan två dagar.


Vad man missar när man inte åker buss!
Man missar att sitta bredvid Hallstaviks egen Joel Kinnaman, till exempel.
Joel, rough and shabby á la Holder i The Killing.

Honom kan ni hitta på Hallstaviksbussen. Ni kan till och med få sitta bredvid honom om ni prickar in rätt tur.

Jag är däremot inte säker på om han själv vet om att han är Joel. Jag vet inte ens om han är nöjd med att vara Joel modell Holder eller om han bara råkade somna i sina arbetskläder igår kväll och definitivt inte hann raka sig imorse. Det tar ju ganska lång tid att åka buss från Hallstavik till stan och är man sen så får man helt enkelt hoppa över vissa saker. Att raka sig, Att ta på sig nya, fräsha kläder.


Han kanske hellre hade varit Joel Kinnaman á la JW på väg till ett Stureplanspartaj.
På bussen från Hallstavik.

Av Adriana - 9 augusti 2017 09:41

Då var det dags att summera sommarens intryck.
Först ut är veckan i Portugal. Det var ju första gången jag var i Portugal - vilket är lite märkligt med tanke på att jag varit nästan överallt i Västeuropa och många, många gånger i Spanien. Kanske låg det bara lite för långt bort när mina föräldrar planerade in sina husvagnsrutter. Men det är ju egentligen bara roligt att ha något land kvar att resa till som vuxen och upptäcka något nytt.
Roland och jag valde att resa till Algarvekusten och det var en höjdare! 
 

Första stoppet var i den lilla byn Olhao, nära Faro. Vi övernattade i ett litet pensionat som hade en terass med formidabel utsikt! Vi hade egentligen tänkt ta en tur ut till sandöarna utanför Olhao och titta på naturreservatet. Det blev inte så, det får vi ta en annan gång. :)


Därefter hyrde vi en liten lägenhet utanför Carvoeira, längre västerut. Själva byn var väldigt pittoresk, men nedlusad av engelsmän. Inte för att jag har något principiellt emot engelsmän, men som vanligt när turister från ett och samma land invaderar en liten by, så tappas känslan av genuinitet. Restaurangerna serverar Fish n' Chips och man hör mer engelska än portugisiska omkring sig. Njah...inte så kul.
Däremot tog vi en båttur utmed kusten och tittade på grottorna och de dramatiska branta klipporna.

   

Därefter var det dags att åka vidare till Lagos. Vi hittade ett hotell mitt i gamla delen av staden, knappt så vi hittade den lilla oansenliga ingången mitt ibland alla restaurangerna och butikerna. Nära till allt.

 

Lugnt och sömnigt i eftermiddagshettan. Mitt i natten var det däremot ett myllrande folkliv!
  

Utanför hotellet fanns också den lilla taxifärjan över kanalen. Om man ville ta sig över till den långa stranden Meia Praia så kunde man ta den. Här hade det blåst upp rejält på eftermiddagen, så färjan svajade betänkligt i vinden... Vårt hotell är den vita byggnaden som syns till höger.


Vi hade ju bokat en vandring i området känt som "Världens ände" väster om Lagos, utanför den lilla staden Sagres, där Portugal vinklar av från södra kusten till den västra, riktigt vilda kusten. Här skulle vi få klättra runt bland klipporna. Mer om detta äventyr fick ni läsa i förra blogginlägget, så jag nöjer mig med att lägga in några bilder till därifrån.

         

Sista dagarna tog vi det lugnt på stranden.

   
Om man tröttnade på en strand, kunde gå utmed kusten mellan flera olika stränder. Allt ifrån välbesökta praias till sådana med bara några få besökare. Man fick leta sig fram helt enkelt!

Sammanfattningsvis: Jag blev positivt överraskad av Portugal (i allafall den delen vi hann besöka). Det är vackert - visserligen torrt och kargt, men oleanderbuskarnas blommor lyste upp som färgglada karameller utmed de solstekta brungula vägkanterna och i trädgårdarna. Portugiserna tycks bättre på engelska än spanjorerna och filmer/TV är textade istället för dubbade. Det är förhållandevis billigt för turister att bo och äta och jag gillar ju fisk och skaldjur så jag var mer än nöjd med maten - utom möjligtvis med det faktum att man verkar ha färsk koriander i allt... Urk.
Roland lade märke till att man, till skillnad från Spanien, inte har galler för precis alla fönster och dörrar. Det är faktiskt rätt sympatiskt, och jag läste att brottsligheten är låg överlag.
- Jag återvänder gärna till Portugal och kikar igenom någon annan del av landet framöver.


Efter denna inledning på sommaren så varvade vi ner. Roland hade några veckor kvar på jobbet innan den längre semestern och jag hade hästar med allehanda förbaskade problem att sköta om. Den där sommaren där både hästar och ryttare vilar i och med sommarbetet kunde jag vinka adjö till. Nu blev det till att greja med sår och hovar som ska skyddas under utväxt, in- och utsläpp och mockning...
Söta är de små hästliven hur som helst!
 


Medan Roland fortfarande jobbade, så tog Jessica över hästarna några dagar och då åkte Sanna och jag till Öland och hälsade på Ulrika, Micke och Emmalouise. Hejhopp, campingsemester igen! Försöker undvika tält nu för tiden, men det ser ut som om jag hamnar i ett sådant varje sommar ändå. :D   Det var dock jättetrevligt att umgås, och promenaderna längst med Bödas strand går inte av för hackor. Det är stunder som dessa som hamnar högt bland de minnen man vårdar.
   
Solnedgång vid stranden. (Lånade ditt foto, Ullis!)

På vägen hem gjode vi ett planerat stopp i Strängnäs där vi åter sov i tält (tack Jenny för tak över huvudet!) och så dömde jag WE på Arabsportcupen. Teknikbana i brinnande solnedgång...
 


När Roland äntligen fick semester blev det en del jobb - stackars Roland! Ommålning av stallet (välbehövligt!) stod först på listan.

 


Sedan var vi ute och åt på lite mysiga ställen och hittade en kortare vandringsled med fina picknickställen vid Kapellskär.
 


Nu är vi framme vid nutid och semestern är alldeles strax slut.
Portugal var som sagt var fantastiskt, men ändå är det ofta de små stunderna hemma, tillsammans med familj och vänner som hamnar närmast hjärtat. Man måste inte åka långt och vara med på spektakulära äventyr för att få minnen för livet.  

 

Av Adriana - 25 juni 2017 18:11

   

Passar på att blogga om detta eftersom det krävde lite mer ord och bilder för att göra den här upplevelsen rättvisa, än vad det får plats med direkt på FB.


Det började med att jag läste en reseblogg skriven av en amerikansk tjej som rest till Portugal. Hon hade fått nys om TJ, en kille som tar ut mindre grupper på hajk utmed sydvästra Algarvekusten utanför Sagres. Här finns området som brukar omnämnas som "världens ände". 

Kollade in bilder och insåg att jag måste hit! sagt och gjort : mailade och bokade.


Dagen D: sjuuuuukt varmt i Lagos där vi bodde. Svettig bara av att röra sig! TJ förvarnade dock om att det är bra mycket friskare på västra kusten, så tjocktröja, vindjacka och långbyxor var att rekommendera. Svett och pust!!


Vi var 9 st som möttes upp kl 14.30 för att bli upphämtade i TJ:S ganska daterade van. Ett par från Ohio, en mor och dotter från Montreal, en engelska som numera bodde i Toronto och två tjejer från Nya Zeeland.


vid första stoppet fick vi en del förhållningsorder både beträffande säkerhet samt om att inte trampa utanför stigarna - detta för att inte förstöra de känsliga växterna. Här påbörjade den dagslånga "inte-nudda-mark"-leken som jag alltid förlorade eftersom jag verkade stå på nån ultrakänslig orkidé varje gång TJ råkade titta åt mitt håll...

Sedan rivstartade hajken Med ett litet test av höjdskräck:


Tänk in lite kastvindar i detta scenario också...


Vidare till första delmålet. Nedstigning, nedstigning, nedstigning:

    


Fikastopp på vägen:


Vidare nedåt.

 

Denna bit fick jag mest fjärilar i magen av - kändes lite läskigt när man är lite kort. Tappa taget kändes ju inte som ett alternativ.  Men det var klart värt det att våga. Följande väntade:



...och den utsikten fick man när man satt här:



Sedan är det dags att klättra upp igen för att ta sig till nästa plats. Och när vi väl vandrat vidare så pekar TJ åter... nedåt.


 


  Här väntar en strand som bara dyker upp då och då när tidvattnet är rätt.


        

Lysande grönt sjögräs gjorde platsen än mer magisk.


Efter en stund började solen gå ned. Klockan närmade sig 21.00 Uppklättring för att avnjuta kvällsmaten.

   



- Uppe igen! Ganska mör om benen.


Dessvärre var det inte klart väder så vi missade solnedgången. En del vackra färger bjöds det på ändå.



Som gran finale dukade TJ upp en picknick med diverse portugisiska specialiteter, bla chorizo bombardeiro - korv som grillas i en liten lerbytta med sprit under som antändes. Här satt vi och åt och pratade tills det blev kolmörkt. Strax före 23.00 gick vi tillbaka till vanen för hemfärd.

Hemma strax före midnatt. Sjukt minnesvärd vandring där jag stundtals kände mig ensam på jorden i blåsten, klipporna och vidderna. Samtidigt ändå så ihopkopplad med de andra som deltog. Vi behövde alla varandra för att våga oss genom nedstigningen och smala pass med stupande klyftor runtom. Även den avslutande picknicken och färden i den skramliga vanen med gammal 60-talsmusik skränandes medan den naturliga AC:n svalkade, bidrog till att göra färden oförglömlig.


Detta var helt klart hela resans största behållning!

Av Adriana - 29 maj 2017 11:38

Igår var det WE-tävling i Uppsala.
Jag skulle döma teknik och speed i LB-klassen vilket betydde att jag för en gångs skull skulle ha ganska gott om tid att själv tävla. Ni vet, sånt som folk gör när de inte är funktionärer och alltiett, utan bara, bara tävlar. Går banan, strosar omkring och tittar på andra medtävlandes ritter, hinner se bra och dåliga vägar och slipa på sin plan.


Det här var Palomas första tävling över huvud taget. Hon var iväg till en pay&WE i Norrtälje i vintras där vi red igenom ridskolecupens bana, men annars har hon inte varit på något tävlingsliknande alls. Skönt att ha lite gott om tid att förbereda henne och mig nu när det var skarpt läge.


Trodde jag.


Hästen var hur snygg som helst - lyckades få till knoppar och för att vara skimmel, så var Paloma ren och snygg.
Kommer fram till tävlingsplatsen i god tid. Teknikbanan är öppen, så jag tar och går den ett par gånger, men jag kommer ju ha rätt mycket tid att gå den igen, efter dressyren, så jag knallar lite halvhjärtat runt och bara kollar in riktningarna.


Sadlar, tar på mig tävlingskläderna, skrittar ner till framridningsbanan och rider. Kollar på tävlingsklockan eftersom Roland har min mobil. Det är hur som helst krångligt att plocka upp och ner telefonen, så det är toppenfint med en synlig, stor tävlingsklocka vid framridningen.
Det är dags att gå upp till collectingring, så jag skrittar upp och kliver in. Ett ekipage är inne på banan och rider runt före startsignal. Jag borde vara härnäst eftersom jag ska starta som andra eller tredje ekipage (var efteranmälningar så jag var inte helt supersäker, men jag hade ju fast starttid). Ekipaget blir klara, någon annan ropas in och så nämns ytterligare ett namn på den som ska hålla sig beredd. Inte mitt namn... Kikar mig runt - läktaren är långt bort så jag kan inte fråga Roland. Hittar någon att fråga om starlistan - och då visar det sig att jag redan skulle ha ridit!!
- Men hur gick det till??! 

Hinner tänka ganska många tankar om hur jätteskoj det är med tävling och hur roligt det blir att vara kvar på tävlngsplatsen ända till kvällen när jag redan sumpat hela min del av tävlingen....Men sedan börjar jag ta mig samman och fundera. Jag kan omöjligen ha missat starten, för jag kollade tävlingsklockan på framridningen 1000 gånger och jag red upp med ganska god marginal. Pratar med tävlingsledaren och det visar sig att klockan dragit sig!
Tyckte synd om tävlingsledaren också, för det här blir ju inte skoj när det blir vajsing i en tajt uträknad tävlngsplanering...  Jag får hur som helst göra min start iallafall eftersom det var arrangörens utrustning som satte käppar i hjulet för mig. 


Summan av kardemumman blev att den där långa stunden då jag hade kunnat gå teknikbanan igen - den blev aldrig av. Tjohej in på banan, halft förberedd och lite virrig i vanlig ordning. Kom iallafall ihåg tekniken och Paloma skötte sig fantastiskt! (Drygt 68% - jag är supernöjd!) Insåg vid målgång att det var några hinder som skulle utgå i speeden - dessa hade jag inte hunnit kolla in och memorera. PANIK!! Startsignalen skulle ju ljuda när som helst!
Ser en träningskompis utanför staketet och hinner trava fram och hysteriskt ropa "- Vad ska bort?? Vad ska bort??" Snart fattar hon att jag inte kör nån gissningslek á la Magnus och Brasse och svarar att bron och bordet inte ska vara med i speeden.


Här är jag oändligt glad över att jag har ett yrke som fungerar på precis samma vis: det blir aldrig som man planerat och ändringarna kommer oftast utan förvarning. Bara att möblera om allt man tänkt och blixtsnabbt få det att funka ändå.


Vi tog oss runt speeden också - på femte bästa tiden. Vilken superhäst!!



Dressyren pratar vi om med lite mindre bokstäver, men Palomas insats var ändå toppen. Hon har inte bekantat sig med konceptet domarbord förut, och ni som ridit inne i UPKs ridhus känner säkert till "hålet i väggen" - handikappluckan. Vi hade lite problem med dessa små detaljer vilket gjorde henne spänd. Men även här, vi tog oss igenom hela programmet och de gånger det inte går så bra poängmässigt, så får man glädja sig åt att det bara finns en väg att gå i placeringslistan till nästa gång. :)


Av Adriana - 13 april 2017 19:32

Vissa tillfällen behöver inte guldkantsinramning för att vara magiska.


En kall kväll i april, som ikväll: temperatur runt nollan, enstaka snöflingor som singlar ner trots att det växer tussilago och blåsippor om vartannat. Solen retas genom att sprida värme någon enstaka dag för att sedan ta tillbaka allt som om den bara skojade. Ändå lägger sig lyckokänslan som denna kväll väcker, mjukt tillrätta som skimrande fluff i mitt inre.


Det behövs ingen champagne eller himlastormande äventyr för att livet ska kännas värt att leva. Det behövs faktiskt bara en hästhage, skruvdragare, isolatorer och elband. Därtill tid att greja och fixa i lugn och ro i ens eget sällskap.


 

Solnedgång, tystnad i en vindstilla hage - ett löfte om att det snart kommer att ströva hästar där, i grönt gräs och solvärme.


Presentation


Addis Blogg

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Senaste inläggen

Länkar

Arkiv

RSS

Kategorier

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ Addi med Blogkeen
Följ Addi med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se