Addi

Senaste inläggen

Av Adriana - Söndag 19 nov 18:53

Det var en gång några ingenjörer som arbetade på en firma som tillverkade mobiltelefoner.
De var välutbildade och hade länge arbetat med telefontillverkning. De kunde det mesta, allt från att planera, prova, göra prototyper och sedan testa och förbättra igen innan produkten sändes vidare för masstillverkning och försäljning. De var noga med att lära sig nytt, deras chef var också noga med att ge dem tillfällen till kvalificerad fortbildning.


Deras chef var en bra chef. Han kom och tittade och lyssnade med jämna mellanrum och när VD:n önskade förändringar, såg han alltid till att låta ingenjörerna göra en konsekvensanalys. Då kunde de lätt se om de resurser som skjöts till, räckte till att genomföra de förändringar som VD:n önskade. Om inte, så såg chefen till att ta bort några funktioner på den färdiga produkten så att förväntningarna stämde överens med rådande resurser och omständigheter.


Så kom dagen då chefen gick i pension. Ingenjörerna skulle få en ny ledare. De var förväntansfulla för de var ju vana vid att ha en bra chef och varför skulle nästa vara annorlunda?


Den nya chefen kom på besök och redan med detsamma talade om han om att mobiltelefontillverkningen skulle förändras. Han hade varit ute i den stora världen och sett att de allra senaste telefonerna var något helt annat än de som tillverkades i denna verkstad nu. De moderna människorna krävde något annat, något nytt som passade det moderna livet.


Ingenjörerna tyckte det lät superspännande och var genast med på noterna. De förstod varför mobiltelefonerna behövde förändras och de såg målet och visionen där människorna trivdes och hade god användning av alla de nya funktionerna som skulle ingå. De satte sig och gjorde som de alltid gjort: en konsekvensanalys där de listade upp det de behövde för att kunna möta upp det nya målet.


Verkstaden var gammal och otidsenlig, datorerna och programvaran var daterad – de hade inte kapacietet och prestanda nog att processa det som behövdes till de nya mobilernas programvara. De läste igenom analysen och nickade mot varandra. Nu hade de fått med allt som behövdes. De tryckte på ”sänd” och kände sig förväntansfulla.

Dagarna gick, men inget svar kom. Ingenjörerna var lite förbryllade för det lät ju som om den nye chefen var väldigt angelägen om att de fort skulle komma igång med det nya, och så kände de ju själva.


-Han kanske måste förhandla lite med VD:n för att få loss mer medel för att införskaffa det allra senaste så att det ska gå riktigt bra för oss att prestera goda resultat och framställa den bästa telefonen av alla. Det tar nog tid.


Ingenjörerna var ju väldigt ambitiösa, så istället för att låta tiden gå, så började de själva läsa manualer om moderna telefoner för de visste ju hur viktigt det var att genomdriva denna förändring. De började göra egna hack och fix på befintlig programvara. Det var inte alltid lätt att tolka det som stod i manualen och programvaran blev inte riktigt som de önskade – men visst blev det en förändring. Designen på telefonen var inte mycket att göra åt. Det material och de maskiner de hade i verkstaden var anpassade till den gamla generationen mobiler – men de gjorde så gott de kunde med vad de hade tillhands. De stretade på och uppmuntrade varandra att hålla ut och göra sitt bästa tills alla de nya, anpassade maskinerna och datorerna skulle installeras så att de verkligen kunde göra sitt jobb och lyckas till fullo.


Så äntligen kom chefen tillbaka till verkstaden.


Det rådde en uppskruvad stämning i rummet. När skulle renoveringen ske? Kunde de börja gå kurser för de nya datorerna så att de verkligen kunde nyttja dem fullt ut till det viktiga förändrings- och förnyelsearbetet? De kunde knappt sitta stilla och lyssna när chefen äntligen tog till orda:


-          Men vadfalls?? Var det första han utropade. Var är de nya telefonerna? Har ni suttit och rullat tummarna? Jag trodde att ni var professionella och kompetenta ingenjörer, men nu börjar jag nog att tro att ni är inkompetenta bakåtsträvare!


Ingenjörerna stirrade förskräckt på varandra. De kunde inte tro sina öron. Hade han inte fått deras konsekvensanalys? De hade ju inte fått en enda av de resurser som de, utifrån sitt yrkeskunnande och mångåriga erfarenhet av telefontillverkning, hade punktat upp? Var han inte minsta nöjd med de ansträngningar de ändå gjort med hjälp av…ingenting? De hade ju trollat med knäna!


-          Bah, konsekvensanalys! Behov hit och behov dit. Det handlar ju om vilja och kompetens, det hänger inte på en massa yttre bjäfs. Klart att ni kunde tillverka moderna telefoner om ni bara ville det och lade manken till! Se bara grannfabriken. Där tillverkar de minsann bra telefoner och det utan att kräva en massa dyra maskiner och programvaror. Och bygga om verkstaden? (Här fick chefen ett skrattanfall som nästan fick honom att kikna). Märk mina ord: ni kan om ni vill. Om ni inte är med på tåget, så är det bara att säga upp sig och söka jobb någon annanstans.


Chefen tog sedan med sig en EXPERT på området för att förtydliga hans vision. Experten hade visserligen aldrig själv tillverkat mobiltelefoner, men han visste precis hur de skulle fungera och hur enkelt det var att göra sådana, bara man ville och inte kom med en massa invändningar som bara kostade pengar. Ingenjörerna höll  ändå med experten om att en telefon av den typ som han beskrev skulle vara ett himlarike att äga. Alla dessa funktioner! Den fulländade designen! Batteriet som aldrig tog slut! Det var bara det att han inte kunde beskriva HUR den skulle tillverkas. Men det var ju å andra sidan ingenjörernas sak att veta. De hade ju utbildning inom området och skulle föreställa professionella…


Ingenjörerna suckade och började inse att deras konsekvensanalys inte var något som någon skulle bry sig om. Och ja, om grannfabriken kunde så… det var väl bara att kavla upp ärmarna för inte ville de att chefen och omvärlden skulle tycka att de var inkompetenta och oprofessionella. Några i arbetslaget började fundera på att säga upp sig och söka jobb i grannfabriken, där man måste ha lyssnat på ingenjörerna och införskaffat rätt resurser, annars skulle de ju omöjligen kunna tillverka så bra mobiler.


Samtidigt i grannfabriken… sjukskrev sig den tionde ingenjören på kort tid, på grund av utbrändhet. Han hade tagit hem arbete under flera månaders tid och suttit hemma vid sin egen dator, som hade högre prestanda än den gamla trötta datorn på jobbet. Om han arbetade vidare hemma under kvällar och nätter så kunde han åtminstone få de viktigaste delarna i den nya mobilen att fungera. Med hans och hans närmaste kollegors obetalda övertidsarbete hemma, skulle målet gå att nå. 

Ytterligare en kollega som nu dragit sig tillbaka till ett silent retreat för att försöka bli av med sitt höga blodtryck och tinnitus, hade lämnat över en ritning av den nya telefondesignen strax innan han sade upp sig på grund av hälsoskäl. Designen var snygg, men – erkände han för sin kollega – den skulle nog gå sönder väldigt lätt. Den såg bra ut på ytan, men materialet var av så dålig kvalitet att den sprack vid minsta stöt. Men det var allt de hade råd med utifrån den budget som stod till buds. Chefen sa att de skulle hålla god min och sälja så många som de kunde innan kunderna upptäckte att den var värdelös. Huvudsaken att det ser bra ut, mot omvärlden.


Det enda som oroade chefen just nu, var att ingenjörerna verkade lite klena av sig. De sjukskrev sig till höger och vänster och bytte jobb. Samtidigt var det färre och färre unga som ville bli ingenjörer, så någon återfyllnad av ung, välutbildad arbetskraft syntes inte vid horisonten. Så synd, tänkte chefen. Det hade ju varit bra att kunna byta ut den här motsträviga bunten av oprofessionella inkompetenta äldre ingenjörer som bara INTE VILLE – då skulle ju allt bli bra. Det hade ju experten sagt. Men, man kanske kunde anställa arbetslösa vaktmästare istället? De är väl rätt händiga och tacksamma för att få jobb. De är nog inte hälften så besvärliga som de här ingenjörerna.


Samtidigt i handeln, började den första vågen av reklammerade mobiltelefoner lämnas in till butikerna.

Tidningsrubrikerna basunerade ut jämförelser med andra länders mobiler. Experter och kunder uttalade sig i tidningarna: 

-Vet inte ingenjörerna vad de håller på med? Varför tillverkas så många dåliga mobiler idag? Och detta gnäll om otidsenliga lokaler och otillräcklig resurser… Kan de inte bara drämma näven i bordet och kräva det som behövs av sin arbetsgivare? Dessutom kan man tydligen bli ingenjör även om man presterar jättedåligt på Högskoleprovet. Ja, det är nog ingenjörernas fel, alltihop. De är inkompetenta och bara VILL INTE…

ANNONS
Av Adriana - Onsdag 8 nov 21:02

Nu har jag varit på kurs i två dagar, vilket betyder att jag också åkt buss in till stan två dagar.


Vad man missar när man inte åker buss!
Man missar att sitta bredvid Hallstaviks egen Joel Kinnaman, till exempel.
Joel, rough and shabby á la Holder i The Killing.

Honom kan ni hitta på Hallstaviksbussen. Ni kan till och med få sitta bredvid honom om ni prickar in rätt tur.

Jag är däremot inte säker på om han själv vet om att han är Joel. Jag vet inte ens om han är nöjd med att vara Joel modell Holder eller om han bara råkade somna i sina arbetskläder igår kväll och definitivt inte hann raka sig imorse. Det tar ju ganska lång tid att åka buss från Hallstavik till stan och är man sen så får man helt enkelt hoppa över vissa saker. Att raka sig, Att ta på sig nya, fräsha kläder.


Han kanske hellre hade varit Joel Kinnaman á la JW på väg till ett Stureplanspartaj.
På bussen från Hallstavik.

ANNONS
Av Adriana - Onsdag 9 aug 09:41

Då var det dags att summera sommarens intryck.
Först ut är veckan i Portugal. Det var ju första gången jag var i Portugal - vilket är lite märkligt med tanke på att jag varit nästan överallt i Västeuropa och många, många gånger i Spanien. Kanske låg det bara lite för långt bort när mina föräldrar planerade in sina husvagnsrutter. Men det är ju egentligen bara roligt att ha något land kvar att resa till som vuxen och upptäcka något nytt.
Roland och jag valde att resa till Algarvekusten och det var en höjdare! 
 

Första stoppet var i den lilla byn Olhao, nära Faro. Vi övernattade i ett litet pensionat som hade en terass med formidabel utsikt! Vi hade egentligen tänkt ta en tur ut till sandöarna utanför Olhao och titta på naturreservatet. Det blev inte så, det får vi ta en annan gång. :)


Därefter hyrde vi en liten lägenhet utanför Carvoeira, längre västerut. Själva byn var väldigt pittoresk, men nedlusad av engelsmän. Inte för att jag har något principiellt emot engelsmän, men som vanligt när turister från ett och samma land invaderar en liten by, så tappas känslan av genuinitet. Restaurangerna serverar Fish n' Chips och man hör mer engelska än portugisiska omkring sig. Njah...inte så kul.
Däremot tog vi en båttur utmed kusten och tittade på grottorna och de dramatiska branta klipporna.

   

Därefter var det dags att åka vidare till Lagos. Vi hittade ett hotell mitt i gamla delen av staden, knappt så vi hittade den lilla oansenliga ingången mitt ibland alla restaurangerna och butikerna. Nära till allt.

 

Lugnt och sömnigt i eftermiddagshettan. Mitt i natten var det däremot ett myllrande folkliv!
  

Utanför hotellet fanns också den lilla taxifärjan över kanalen. Om man ville ta sig över till den långa stranden Meia Praia så kunde man ta den. Här hade det blåst upp rejält på eftermiddagen, så färjan svajade betänkligt i vinden... Vårt hotell är den vita byggnaden som syns till höger.


Vi hade ju bokat en vandring i området känt som "Världens ände" väster om Lagos, utanför den lilla staden Sagres, där Portugal vinklar av från södra kusten till den västra, riktigt vilda kusten. Här skulle vi få klättra runt bland klipporna. Mer om detta äventyr fick ni läsa i förra blogginlägget, så jag nöjer mig med att lägga in några bilder till därifrån.

         

Sista dagarna tog vi det lugnt på stranden.

   
Om man tröttnade på en strand, kunde gå utmed kusten mellan flera olika stränder. Allt ifrån välbesökta praias till sådana med bara några få besökare. Man fick leta sig fram helt enkelt!

Sammanfattningsvis: Jag blev positivt överraskad av Portugal (i allafall den delen vi hann besöka). Det är vackert - visserligen torrt och kargt, men oleanderbuskarnas blommor lyste upp som färgglada karameller utmed de solstekta brungula vägkanterna och i trädgårdarna. Portugiserna tycks bättre på engelska än spanjorerna och filmer/TV är textade istället för dubbade. Det är förhållandevis billigt för turister att bo och äta och jag gillar ju fisk och skaldjur så jag var mer än nöjd med maten - utom möjligtvis med det faktum att man verkar ha färsk koriander i allt... Urk.
Roland lade märke till att man, till skillnad från Spanien, inte har galler för precis alla fönster och dörrar. Det är faktiskt rätt sympatiskt, och jag läste att brottsligheten är låg överlag.
- Jag återvänder gärna till Portugal och kikar igenom någon annan del av landet framöver.


Efter denna inledning på sommaren så varvade vi ner. Roland hade några veckor kvar på jobbet innan den längre semestern och jag hade hästar med allehanda förbaskade problem att sköta om. Den där sommaren där både hästar och ryttare vilar i och med sommarbetet kunde jag vinka adjö till. Nu blev det till att greja med sår och hovar som ska skyddas under utväxt, in- och utsläpp och mockning...
Söta är de små hästliven hur som helst!
 


Medan Roland fortfarande jobbade, så tog Jessica över hästarna några dagar och då åkte Sanna och jag till Öland och hälsade på Ulrika, Micke och Emmalouise. Hejhopp, campingsemester igen! Försöker undvika tält nu för tiden, men det ser ut som om jag hamnar i ett sådant varje sommar ändå. :D   Det var dock jättetrevligt att umgås, och promenaderna längst med Bödas strand går inte av för hackor. Det är stunder som dessa som hamnar högt bland de minnen man vårdar.
   
Solnedgång vid stranden. (Lånade ditt foto, Ullis!)

På vägen hem gjode vi ett planerat stopp i Strängnäs där vi åter sov i tält (tack Jenny för tak över huvudet!) och så dömde jag WE på Arabsportcupen. Teknikbana i brinnande solnedgång...
 


När Roland äntligen fick semester blev det en del jobb - stackars Roland! Ommålning av stallet (välbehövligt!) stod först på listan.

 


Sedan var vi ute och åt på lite mysiga ställen och hittade en kortare vandringsled med fina picknickställen vid Kapellskär.
 


Nu är vi framme vid nutid och semestern är alldeles strax slut.
Portugal var som sagt var fantastiskt, men ändå är det ofta de små stunderna hemma, tillsammans med familj och vänner som hamnar närmast hjärtat. Man måste inte åka långt och vara med på spektakulära äventyr för att få minnen för livet.  

 

Av Adriana - Söndag 25 juni 18:11

   

Passar på att blogga om detta eftersom det krävde lite mer ord och bilder för att göra den här upplevelsen rättvisa, än vad det får plats med direkt på FB.


Det började med att jag läste en reseblogg skriven av en amerikansk tjej som rest till Portugal. Hon hade fått nys om TJ, en kille som tar ut mindre grupper på hajk utmed sydvästra Algarvekusten utanför Sagres. Här finns området som brukar omnämnas som "världens ände". 

Kollade in bilder och insåg att jag måste hit! sagt och gjort : mailade och bokade.


Dagen D: sjuuuuukt varmt i Lagos där vi bodde. Svettig bara av att röra sig! TJ förvarnade dock om att det är bra mycket friskare på västra kusten, så tjocktröja, vindjacka och långbyxor var att rekommendera. Svett och pust!!


Vi var 9 st som möttes upp kl 14.30 för att bli upphämtade i TJ:S ganska daterade van. Ett par från Ohio, en mor och dotter från Montreal, en engelska som numera bodde i Toronto och två tjejer från Nya Zeeland.


vid första stoppet fick vi en del förhållningsorder både beträffande säkerhet samt om att inte trampa utanför stigarna - detta för att inte förstöra de känsliga växterna. Här påbörjade den dagslånga "inte-nudda-mark"-leken som jag alltid förlorade eftersom jag verkade stå på nån ultrakänslig orkidé varje gång TJ råkade titta åt mitt håll...

Sedan rivstartade hajken Med ett litet test av höjdskräck:


Tänk in lite kastvindar i detta scenario också...


Vidare till första delmålet. Nedstigning, nedstigning, nedstigning:

    


Fikastopp på vägen:


Vidare nedåt.

 

Denna bit fick jag mest fjärilar i magen av - kändes lite läskigt när man är lite kort. Tappa taget kändes ju inte som ett alternativ.  Men det var klart värt det att våga. Följande väntade:



...och den utsikten fick man när man satt här:



Sedan är det dags att klättra upp igen för att ta sig till nästa plats. Och när vi väl vandrat vidare så pekar TJ åter... nedåt.


 


  Här väntar en strand som bara dyker upp då och då när tidvattnet är rätt.


        

Lysande grönt sjögräs gjorde platsen än mer magisk.


Efter en stund började solen gå ned. Klockan närmade sig 21.00 Uppklättring för att avnjuta kvällsmaten.

   



- Uppe igen! Ganska mör om benen.


Dessvärre var det inte klart väder så vi missade solnedgången. En del vackra färger bjöds det på ändå.



Som gran finale dukade TJ upp en picknick med diverse portugisiska specialiteter, bla chorizo bombardeiro - korv som grillas i en liten lerbytta med sprit under som antändes. Här satt vi och åt och pratade tills det blev kolmörkt. Strax före 23.00 gick vi tillbaka till vanen för hemfärd.

Hemma strax före midnatt. Sjukt minnesvärd vandring där jag stundtals kände mig ensam på jorden i blåsten, klipporna och vidderna. Samtidigt ändå så ihopkopplad med de andra som deltog. Vi behövde alla varandra för att våga oss genom nedstigningen och smala pass med stupande klyftor runtom. Även den avslutande picknicken och färden i den skramliga vanen med gammal 60-talsmusik skränandes medan den naturliga AC:n svalkade, bidrog till att göra färden oförglömlig.


Detta var helt klart hela resans största behållning!

Av Adriana - Måndag 29 maj 11:38

Igår var det WE-tävling i Uppsala.
Jag skulle döma teknik och speed i LB-klassen vilket betydde att jag för en gångs skull skulle ha ganska gott om tid att själv tävla. Ni vet, sånt som folk gör när de inte är funktionärer och alltiett, utan bara, bara tävlar. Går banan, strosar omkring och tittar på andra medtävlandes ritter, hinner se bra och dåliga vägar och slipa på sin plan.


Det här var Palomas första tävling över huvud taget. Hon var iväg till en pay&WE i Norrtälje i vintras där vi red igenom ridskolecupens bana, men annars har hon inte varit på något tävlingsliknande alls. Skönt att ha lite gott om tid att förbereda henne och mig nu när det var skarpt läge.


Trodde jag.


Hästen var hur snygg som helst - lyckades få till knoppar och för att vara skimmel, så var Paloma ren och snygg.
Kommer fram till tävlingsplatsen i god tid. Teknikbanan är öppen, så jag tar och går den ett par gånger, men jag kommer ju ha rätt mycket tid att gå den igen, efter dressyren, så jag knallar lite halvhjärtat runt och bara kollar in riktningarna.


Sadlar, tar på mig tävlingskläderna, skrittar ner till framridningsbanan och rider. Kollar på tävlingsklockan eftersom Roland har min mobil. Det är hur som helst krångligt att plocka upp och ner telefonen, så det är toppenfint med en synlig, stor tävlingsklocka vid framridningen.
Det är dags att gå upp till collectingring, så jag skrittar upp och kliver in. Ett ekipage är inne på banan och rider runt före startsignal. Jag borde vara härnäst eftersom jag ska starta som andra eller tredje ekipage (var efteranmälningar så jag var inte helt supersäker, men jag hade ju fast starttid). Ekipaget blir klara, någon annan ropas in och så nämns ytterligare ett namn på den som ska hålla sig beredd. Inte mitt namn... Kikar mig runt - läktaren är långt bort så jag kan inte fråga Roland. Hittar någon att fråga om starlistan - och då visar det sig att jag redan skulle ha ridit!!
- Men hur gick det till??! 

Hinner tänka ganska många tankar om hur jätteskoj det är med tävling och hur roligt det blir att vara kvar på tävlngsplatsen ända till kvällen när jag redan sumpat hela min del av tävlingen....Men sedan börjar jag ta mig samman och fundera. Jag kan omöjligen ha missat starten, för jag kollade tävlingsklockan på framridningen 1000 gånger och jag red upp med ganska god marginal. Pratar med tävlingsledaren och det visar sig att klockan dragit sig!
Tyckte synd om tävlingsledaren också, för det här blir ju inte skoj när det blir vajsing i en tajt uträknad tävlngsplanering...  Jag får hur som helst göra min start iallafall eftersom det var arrangörens utrustning som satte käppar i hjulet för mig. 


Summan av kardemumman blev att den där långa stunden då jag hade kunnat gå teknikbanan igen - den blev aldrig av. Tjohej in på banan, halft förberedd och lite virrig i vanlig ordning. Kom iallafall ihåg tekniken och Paloma skötte sig fantastiskt! (Drygt 68% - jag är supernöjd!) Insåg vid målgång att det var några hinder som skulle utgå i speeden - dessa hade jag inte hunnit kolla in och memorera. PANIK!! Startsignalen skulle ju ljuda när som helst!
Ser en träningskompis utanför staketet och hinner trava fram och hysteriskt ropa "- Vad ska bort?? Vad ska bort??" Snart fattar hon att jag inte kör nån gissningslek á la Magnus och Brasse och svarar att bron och bordet inte ska vara med i speeden.


Här är jag oändligt glad över att jag har ett yrke som fungerar på precis samma vis: det blir aldrig som man planerat och ändringarna kommer oftast utan förvarning. Bara att möblera om allt man tänkt och blixtsnabbt få det att funka ändå.


Vi tog oss runt speeden också - på femte bästa tiden. Vilken superhäst!!



Dressyren pratar vi om med lite mindre bokstäver, men Palomas insats var ändå toppen. Hon har inte bekantat sig med konceptet domarbord förut, och ni som ridit inne i UPKs ridhus känner säkert till "hålet i väggen" - handikappluckan. Vi hade lite problem med dessa små detaljer vilket gjorde henne spänd. Men även här, vi tog oss igenom hela programmet och de gånger det inte går så bra poängmässigt, så får man glädja sig åt att det bara finns en väg att gå i placeringslistan till nästa gång. :)


Av Adriana - Torsdag 13 april 19:32

Vissa tillfällen behöver inte guldkantsinramning för att vara magiska.


En kall kväll i april, som ikväll: temperatur runt nollan, enstaka snöflingor som singlar ner trots att det växer tussilago och blåsippor om vartannat. Solen retas genom att sprida värme någon enstaka dag för att sedan ta tillbaka allt som om den bara skojade. Ändå lägger sig lyckokänslan som denna kväll väcker, mjukt tillrätta som skimrande fluff i mitt inre.


Det behövs ingen champagne eller himlastormande äventyr för att livet ska kännas värt att leva. Det behövs faktiskt bara en hästhage, skruvdragare, isolatorer och elband. Därtill tid att greja och fixa i lugn och ro i ens eget sällskap.


 

Solnedgång, tystnad i en vindstilla hage - ett löfte om att det snart kommer att ströva hästar där, i grönt gräs och solvärme.


Av Adriana - Tisdag 28 mars 13:48

 

Sekunderna innan man slår in i väggen, är man då medveten om vad som är på väg att ske?

Nu pratar jag inte om tillfällena då man snubblar på skorna i hallen och far in i garderobsdörren. Det är för all del ganska traumatiskt det med, men jag är inne på lite mer metaforiska marker. Ni vet – den där berömda väggen som folk som drabbats av utmattningssyndrom sägs rasa in i.


Har läst vittnesmål från både folk jag känner och sådana jag inte känner och det tycks i princip vara så att samtliga blivit förvånade över vad som hänt dem. De har ju alltid varit högpresterande personer, de har tyckt om att ha många järn i elden och har jonglerat tillvarons alla måsten med bravur. Sedan en vacker dag, har det tagit tvärstopp. Inte förrän efteråt har de kunnat tolka varningssignalerna som föregick kollapsen.

Det är inte rolig läsning: den ork och den koncentrationsförmåga som blir kvar, räcker inte för att läsa en god bok, påta i trädgården eller ens ta en promenad – sånt som man tänker sig att heltidsjukskrivna utbrända människor ägnar sig åt i sin stillhet. Vägen tillbaka är lång och en del kommer aldrig bli till samma människa som de en gång var – de saknar sig själva, sitt gamla jag.


Jag tänker inte bli en av dessa. Jag är förvisso där och susar runt vid väggränsen och har varit det under de senaste åren, av olika orsaker. Det som räddat mig så här långt, tror jag, är att jag inte är någon perfektionist. Jag har inget inre tvång om att allt jag presterar ska vara fantastiskt, jag behöver inte vara bäst. Det har mest varit kul att vara med, och att få påverka sådant som jag till vardags tycker är roligt och intressant. Men nu är jag nöjd.  Det räcker fint så här. Jag har valt ut några få projekt som jag vill ro iland och det får räcka.


Jag ska se till att rensa ännu mer bland mina självpåtagna åtaganden, känna efter ännu mer: vad är verkligen roligt och vad är bara en plikt (vem fasen springer runt och tar på sig plågsamma plikter på sin fritid??) och se till att göra mig själv fullständigt umbärlig och utbytbar på alla områden utom de som är viktigast i mitt liv.


Men först, mina damer och herrar, ska jag bli klar med den förbannade, FÖRBANNADE uppsatsen.

Av Adriana - Söndag 12 feb 17:25

Idag hade hela familjen en mycket bra dag på Marholmens SPA.
Det var min födelsedagspresent och den passade hur bra som helst i denna bleka vintermånad då alla är trötta, sjuka och antingen går på knäna av för mycket jobb eller är arbetslösa och går på knäna av den anledningen.
Med risk för att låta som Marie Antoinette så: Ge SPA-dagar åt folket!


Vi prickade nog in rätt tillfälle, för det var inte särskilt mycket folk där, och ute lyste solen vilket gjorde att de kändes extra lyxigt att ligga i varma utomhuspoolen medan solstrålarna spelade i vattnet.
Det enda man behövde göra, var att baxa sig mellan utepoolen, bastun, bubbelpoolen och loungesofforna. Ungefär så mycket som man önskar befatta sig med en sömnig söndag.

I paketet ingick brunch (god, med bra efterrättsutbud) och för min del: en valfri behandling.

Jag valde en ansiktsbehandling. Tänkte att det skulle ge mest för pengarna eftersom mitt ansikte mest får möta på torvig stalluft med en stänk ammoniak, och torr klassrumsluft indränkt i alla hostbaciller som barnen lyckas hiva ur sig dessa februaridagar.

Ansiktsbehandlingar är lite av himmel och helvete. Det börjar bra med varma, våta handdukar, doftande oljor och mild massage. Man vaggas sakta in i nära-sömnläge. Sedan kommer vi till PORMASKARNA.

Då vaknar man.

Mitt i smärtan låg jag och var lite avundsjuk på människan som klämde min ansiktshud - för allvarligt: få aktiviteter är mer tillfredsställande än att klämma pormaskar eller finnar. Gärna på någon annan. Det är nästan så att jag saknar mina barns tonårstid, då man åtminstone någon gång ibland blev anlitad att klämma härligt gula och mogna finnar. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här - så jag vågar vädra denna benägenhet. Enda som hamnar litegrann i samma nivå, är att dra upp morötter ur jorden. Detta "plopp" när de kommer upp ur morotslandet - inte alls olikt acneploppet! Helt underbart!! (Förlåt om jag förstört er aptit på morötter i all evighet framöver... :(  ).

Well, tillbaka till handlingen: efter den inte-så-mysiga-för-min-del pormaskklämningen så kommer en stunds lugnande krämer och tillhörande ansiktsmassage. Sedan:
ÖGONBRYNSPLOCKNING!!
Med största möjliga självbehärskning lyckas jag hålla mig stilla och inte slå på hudterapeuten. Då har jag inte ens särskilt buskiga ögonbryn så det lär ju ha varit väldigt lindrigt för mig ändå.


Som avslutning, återigen oljor, krämer, hissmusik, varma fingrar som masserar mitt numera, misshandlade ansikte.


Så nu ser jag ut som en mosad jordgubbe i ansiktet - men attans så rent det är!!

 

Presentation


Addis Blogg

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2017
>>>

Senaste inläggen

Länkar

Arkiv

RSS

Kategorier

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ Addi med Blogkeen
Följ Addi med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se