Igår var det WE-tävling i Uppsala.
Jag skulle döma teknik och speed i LB-klassen vilket betydde att jag för en gångs skull skulle ha ganska gott om tid att själv tävla. Ni vet, sånt som folk gör när de inte är funktionärer och alltiett, utan bara, bara tävlar. Går banan, strosar omkring och tittar på andra medtävlandes ritter, hinner se bra och dåliga vägar och slipa på sin plan.

Det här var Palomas första tävling över huvud taget. Hon var iväg till en pay&WE i Norrtälje i vintras där vi red igenom ridskolecupens bana, men annars har hon inte varit på något tävlingsliknande alls. Skönt att ha lite gott om tid att förbereda henne och mig nu när det var skarpt läge.

Trodde jag.

Hästen var hur snygg som helst - lyckades få till knoppar och för att vara skimmel, så var Paloma ren och snygg.
Kommer fram till tävlingsplatsen i god tid. Teknikbanan är öppen, så jag tar och går den ett par gånger, men jag kommer ju ha rätt mycket tid att gå den igen, efter dressyren, så jag knallar lite halvhjärtat runt och bara kollar in riktningarna.

Sadlar, tar på mig tävlingskläderna, skrittar ner till framridningsbanan och rider. Kollar på tävlingsklockan eftersom Roland har min mobil. Det är hur som helst krångligt att plocka upp och ner telefonen, så det är toppenfint med en synlig, stor tävlingsklocka vid framridningen.
Det är dags att gå upp till collectingring, så jag skrittar upp och kliver in. Ett ekipage är inne på banan och rider runt före startsignal. Jag borde vara härnäst eftersom jag ska starta som andra eller tredje ekipage (var efteranmälningar så jag var inte helt supersäker, men jag hade ju fast starttid). Ekipaget blir klara, någon annan ropas in och så nämns ytterligare ett namn på den som ska hålla sig beredd. Inte mitt namn... Kikar mig runt - läktaren är långt bort så jag kan inte fråga Roland. Hittar någon att fråga om starlistan - och då visar det sig att jag redan skulle ha ridit!!
- Men hur gick det till??! 

Hinner tänka ganska många tankar om hur jätteskoj det är med tävling och hur roligt det blir att vara kvar på tävlngsplatsen ända till kvällen när jag redan sumpat hela min del av tävlingen....Men sedan börjar jag ta mig samman och fundera. Jag kan omöjligen ha missat starten, för jag kollade tävlingsklockan på framridningen 1000 gånger och jag red upp med ganska god marginal. Pratar med tävlingsledaren och det visar sig att klockan dragit sig!
Tyckte synd om tävlingsledaren också, för det här blir ju inte skoj när det blir vajsing i en tajt uträknad tävlngsplanering...  Jag får hur som helst göra min start iallafall eftersom det var arrangörens utrustning som satte käppar i hjulet för mig. 

Summan av kardemumman blev att den där långa stunden då jag hade kunnat gå teknikbanan igen - den blev aldrig av. Tjohej in på banan, halft förberedd och lite virrig i vanlig ordning. Kom iallafall ihåg tekniken och Paloma skötte sig fantastiskt! (Drygt 68% - jag är supernöjd!) Insåg vid målgång att det var några hinder som skulle utgå i speeden - dessa hade jag inte hunnit kolla in och memorera. PANIK!! Startsignalen skulle ju ljuda när som helst!
Ser en träningskompis utanför staketet och hinner trava fram och hysteriskt ropa "- Vad ska bort?? Vad ska bort??" Snart fattar hon att jag inte kör nån gissningslek á la Magnus och Brasse och svarar att bron och bordet inte ska vara med i speeden.

Här är jag oändligt glad över att jag har ett yrke som fungerar på precis samma vis: det blir aldrig som man planerat och ändringarna kommer oftast utan förvarning. Bara att möblera om allt man tänkt och blixtsnabbt få det att funka ändå.

Vi tog oss runt speeden också - på femte bästa tiden. Vilken superhäst!!

Dressyren pratar vi om med lite mindre bokstäver, men Palomas insats var ändå toppen. Hon har inte bekantat sig med konceptet domarbord förut, och ni som ridit inne i UPKs ridhus känner säkert till "hålet i väggen" - handikappluckan. Vi hade lite problem med dessa små detaljer vilket gjorde henne spänd. Men även här, vi tog oss igenom hela programmet och de gånger det inte går så bra poängmässigt, så får man glädja sig åt att det bara finns en väg att gå i placeringslistan till nästa gång. :)

Vissa tillfällen behöver inte guldkantsinramning för att vara magiska.

En kall kväll i april, som ikväll: temperatur runt nollan, enstaka snöflingor som singlar ner trots att det växer tussilago och blåsippor om vartannat. Solen retas genom att sprida värme någon enstaka dag för att sedan ta tillbaka allt som om den bara skojade. Ändå lägger sig lyckokänslan som denna kväll väcker, mjukt tillrätta som skimrande fluff i mitt inre.

Det behövs ingen champagne eller himlastormande äventyr för att livet ska kännas värt att leva. Det behövs faktiskt bara en hästhage, skruvdragare, isolatorer och elband. Därtill tid att greja och fixa i lugn och ro i ens eget sällskap.

Solnedgång, tystnad i en vindstilla hage - ett löfte om att det snart kommer att ströva hästar där, i grönt gräs och solvärme.

Sekunderna innan man slår in i väggen, är man då medveten om vad som är på väg att ske?

Nu pratar jag inte om tillfällena då man snubblar på skorna i hallen och far in i garderobsdörren. Det är för all del ganska traumatiskt det med, men jag är inne på lite mer metaforiska marker. Ni vet – den där berömda väggen som folk som drabbats av utmattningssyndrom sägs rasa in i.

Har läst vittnesmål från både folk jag känner och sådana jag inte känner och det tycks i princip vara så att samtliga blivit förvånade över vad som hänt dem. De har ju alltid varit högpresterande personer, de har tyckt om att ha många järn i elden och har jonglerat tillvarons alla måsten med bravur. Sedan en vacker dag, har det tagit tvärstopp. Inte förrän efteråt har de kunnat tolka varningssignalerna som föregick kollapsen.

Det är inte rolig läsning: den ork och den koncentrationsförmåga som blir kvar, räcker inte för att läsa en god bok, påta i trädgården eller ens ta en promenad – sånt som man tänker sig att heltidsjukskrivna utbrända människor ägnar sig åt i sin stillhet. Vägen tillbaka är lång och en del kommer aldrig bli till samma människa som de en gång var – de saknar sig själva, sitt gamla jag.

Jag tänker inte bli en av dessa. Jag är förvisso där och susar runt vid väggränsen och har varit det under de senaste åren, av olika orsaker. Det som räddat mig så här långt, tror jag, är att jag inte är någon perfektionist. Jag har inget inre tvång om att allt jag presterar ska vara fantastiskt, jag behöver inte vara bäst. Det har mest varit kul att vara med, och att få påverka sådant som jag till vardags tycker är roligt och intressant. Men nu är jag nöjd.  Det räcker fint så här. Jag har valt ut några få projekt som jag vill ro iland och det får räcka.

Jag ska se till att rensa ännu mer bland mina självpåtagna åtaganden, känna efter ännu mer: vad är verkligen roligt och vad är bara en plikt (vem fasen springer runt och tar på sig plågsamma plikter på sin fritid??) och se till att göra mig själv fullständigt umbärlig och utbytbar på alla områden utom de som är viktigast i mitt liv.

Men först, mina damer och herrar, ska jag bli klar med den förbannade, FÖRBANNADE uppsatsen.

Idag hade hela familjen en mycket bra dag på Marholmens SPA.
Det var min födelsedagspresent och den passade hur bra som helst i denna bleka vintermånad då alla är trötta, sjuka och antingen går på knäna av för mycket jobb eller är arbetslösa och går på knäna av den anledningen.
Med risk för att låta som Marie Antoinette så: Ge SPA-dagar åt folket!

Vi prickade nog in rätt tillfälle, för det var inte särskilt mycket folk där, och ute lyste solen vilket gjorde att de kändes extra lyxigt att ligga i varma utomhuspoolen medan solstrålarna spelade i vattnet.
Det enda man behövde göra, var att baxa sig mellan utepoolen, bastun, bubbelpoolen och loungesofforna. Ungefär så mycket som man önskar befatta sig med en sömnig söndag.

I paketet ingick brunch (god, med bra efterrättsutbud) och för min del: en valfri behandling.

Jag valde en ansiktsbehandling. Tänkte att det skulle ge mest för pengarna eftersom mitt ansikte mest får möta på torvig stalluft med en stänk ammoniak, och torr klassrumsluft indränkt i alla hostbaciller som barnen lyckas hiva ur sig dessa februaridagar.

Ansiktsbehandlingar är lite av himmel och helvete. Det börjar bra med varma, våta handdukar, doftande oljor och mild massage. Man vaggas sakta in i nära-sömnläge. Sedan kommer vi till PORMASKARNA.

Då vaknar man.

Mitt i smärtan låg jag och var lite avundsjuk på människan som klämde min ansiktshud - för allvarligt: få aktiviteter är mer tillfredsställande än att klämma pormaskar eller finnar. Gärna på någon annan. Det är nästan så att jag saknar mina barns tonårstid, då man åtminstone någon gång ibland blev anlitad att klämma härligt gula och mogna finnar. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här - så jag vågar vädra denna benägenhet. Enda som hamnar litegrann i samma nivå, är att dra upp morötter ur jorden. Detta "plopp" när de kommer upp ur morotslandet - inte alls olikt acneploppet! Helt underbart!! (Förlåt om jag förstört er aptit på morötter i all evighet framöver... :(  ).

Well, tillbaka till handlingen: efter den inte-så-mysiga-för-min-del pormaskklämningen så kommer en stunds lugnande krämer och tillhörande ansiktsmassage. Sedan:
ÖGONBRYNSPLOCKNING!!
Med största möjliga självbehärskning lyckas jag hålla mig stilla och inte slå på hudterapeuten. Då har jag inte ens särskilt buskiga ögonbryn så det lär ju ha varit väldigt lindrigt för mig ändå.

Som avslutning, återigen oljor, krämer, hissmusik, varma fingrar som masserar mitt numera, misshandlade ansikte.

Så nu ser jag ut som en mosad jordgubbe i ansiktet - men attans så rent det är!!

 

Jobba utan egen ekonomisk vinning, skapa något för andra som man även har glädje av själv, samordna resurser och kanalisera engagemang så att resultatet blir något större än vad det skulle blivit om alla stretat på var för sig.

Kort sagt, ideellt arbete.

Jag roade mig med att sammanställa de uppdrag jag haft i olika föreningar genom åren. 

Det blev en diger lista, där jag säkert glömt bort en hel del man ändå gjort. Sådant man bara fixar i förbifarten när man ändå är på anläggningen, när man ändå är i klubbstugan: kollar toapapper, tömmer sopkorgar, tar med sopor till tippen osv.  Många, många mantimmar som andra, smarta människor istället använt till att tjäna pengar ;).

En del andra ser bara till att njuta av frukterna av andras arbete utan att bidra särskilt mycket själva. Tyvärr finns dessutom en del som är snara att klaga när något inte faller dem på läppen. "Varför ordnar inte 'de' fler träningar/roligare hinder/sladdar banan" etc.  Jag skolades snabbt in i att om man har ett klagomål eller en tänkt förbättringsåtgärd, då ska man själv vara beredd att ingå i arbetsgruppen som fixar det. "De" finns inte. Klubben är VI.

Det som varit roligt, är att skapa något. Finns fantastiska visionärer med kreativa idéer, men det som finns, måste också underhållas. Det krävs en balans och i en bra styrelse har man en blandning av människor som bidrar med sina olika kvalitéer. Den som blickar framåt och målar upp framtiden, förvaltaren, informatören, PR-människan, ekonomen...

Det som inte blir bra, är när någon av aktörerna är där främst för egen vinnings skull och tar beslut utifrån vad den själv har att vinna eller förlora, eller när en styrelse slutar kommunicera med medlemmarna. Allt som sker i en styrelse kan och ska inte vara offentligt, inte ens för medlemmarna. Styrelsen är vald av medlemmarna och måste därmed få förtroendet att utföra sitt uppdrag utan inblandning i varje moment. Däremot är det inte fel att berätta att det sker en progression i arbetet. Särskilt när det handlar om surdegar som drar ut på tiden och sådant som medlemmarna i stort kanske är lite oense om. Att lägga locket på lockar dessvärre bara fram spekulationer om vad som sker eller inte sker.
Öppenhet så långt det går, respekt för det som inte kan redovisas på en gång, men att alltid svara och inte ignorera medlemmarnas frågor. Detta kan inte helt och fullt garantera ett gott samarbete mellan styrelse och medlemmar, men räcker ganska långt.

Här är min sammanställning av föreningsuppdrag. Det finns definitivt de som gjort mycket mer men jag känner att jag dragit mitt strå till stacken - och det har definitivt varit ett ideellt strå, för allas bästa:

Vallentuna ridklubb:
Ansvarig för grafisk form och produktion av Vallentuna Ridklubbs medlemstidning Hästhoven 1998-2000
(Tryckt tidning )
Redaktör för Webbsidan under samma period.

Ingick i arrangörsstaben för Roslagsritten
Arrangerade månadsmöten med inhyrda föreläsare för distriktets distansryttare.

-------------------------------

Flyttade till Rimbo, gick med i Roslagens Rid- och Körklubb:

2004 Arrangerade första Rimboritten. Tävlingen har funnits sedan dess, efter ett par år tillkom även Lovisedalsritten.  Var tävlingsledare första åren, därefter ansvarig för någon av stabsdelarna, fram till 2011 (om jag minns rätt) Därefter funktionär ända fram till senaste åren.

2005 Anordnade första barnlägret på Lovisedal – ideellt läger – ekonomiskt överskott till klubben

2007, valdes in i styrelsen

2009-2011 Ansvarig för medlemsblad på webben, tills vi helt gick över till information via webbsidan.
(Dessförinnan sammanställde jag en del pappersnummer)

2010 Ordförande, RRKK
2011 Ordförande, RRKK
2012 Ordförande, RRKK

2013-2014  Suppleant, RRKK
2013-2014  Suppleant, RKRR (Ridklubben Rimbo Ryttare)

2014                    Arrangör av WE-tävling både i Rimbo och på Lovisedal
2015                    WE-tävling Lovisedal, på Denan samt samarrangör av första WE-DM i Rimbo.
2016                    Arrangör, WE-tävling Lovisedal

2015-2016         Tävlingskommittén RRKK

Roller inom Svenska Ridsportförbundet: 5 år i Distansrittskommittén, medlem av WE-kommittén sedan 2015.
Ingår i Stockholms Läns Ridsportförbunds utbildningssektion sedan 2016

Ansvarsroller och osorterade uppgifter i RRKK under åren:
- Tävlingsstaber inom flera olika grenar (körning, distans, WE)
- Kiosk (inköp, tillagning, bemanning)
- Bygga domartornet
- Banvård, Lovisedal
- arrangör av ytterligare barnridläger
- arrangör av aktiviteter inom Handslaget/Idrottslyftet
- haft hand om medlemsmatrikeln
- Sammanställt och rapporterat LOK-stöd och kommunala stöd
- Information – papperstidning, webbtidning, webbsida
- Dokumentation – bl a ansvarsbeskrivningar för Grenledare och Lagledare
- Allt som rör ordförandeskapet – ansvar för ekonomi, underhåll och drift av anläggningen, kommunkontakter, planerings- och informationsmöten, samordning av styrelse, TK och grenledare, och mycket, mycket mer.

Det kan ju vara en liten tanke: vem ska man stötta, om man hamnar i situationen där någon med pengar, som inte bidragit ett endaste dugg för klubben eller allas bästa, utan förklaring kör över den som jobbat för klubben under decennier?
Har nyligen fått svar på vad flera väljer.  Men sådan är världen.

I helgen fick jag ta del av en föreläsning som hölls av Riksidrottsförbundets Anders Wahlström.
Han pratade om barns idrottande och presenterade statistik kring detta.

En genomgående trend idag, visar är att barn börjar idrotta tidigare – vid sex års ålder – men att utslagningen också sker tidigare.

Det finns inte på kartan att man börjar som nybörjare vid 12 års ålder, det är snarare så att elituttagningarna istället börjar vid den åldern eller ännu tidigare.

Idrottsklubbarna misstar helt enkelt talang med tidig utveckling.

Vad är då talang? Finns det över huvud taget något som heter talang?

Om ni läser böcker som Coyles ”The talent code” eller Maxwells  ”Outliers” så utkristallieras oftast talangerna bland de som är födda tidigt på året. En genomgång av kanadensiskt elitlag i hockey visar att laget består av spelare födda i januari – senast mars.

Så: är vägen till talang, att vara född tidigt på året?

-  Jäpp! Om man ska räkna talang utifrån sammanhållna åldersgrupper, alltså barn födda ett specifikt år, så är de som är födda tidigt på året, de som har fått några extra månader på sig att växa och mogna, de som fått några extra månader att träna - talanger.

Är resten därmed talanglösa?

Vad skulle hända om de fick tid på sig att mogna och inte direkt fick veta att de räknas till de talanglösa? Hur många fler framstående idrottare hade man kunnat få fram bland de som blommar lite senare, bara man inte plattar till dem och sorterar ut dem direkt?

Det här är bara EN aspekt av tidig talanggallring.

En annan aspekt är att tidig, intensiv träning av barn inte nödvändigtvis leder till att de utsedda talangerna blir så värst mycket duktigare. Mer om detta här: http://www.forskning.se/2016/08/05/tidiga-elitsatsningar-okar-inte-medaljchanser-senare-i-livet/

Sedan finns förstås forskning som visar motsatsen, nämligen att tidig intensivträning faktiskt ger elitidrottare – se bara rumänska gymnaster och ryska diskuskasterskor….  Jag ska inte raljera, men tidig satsning har ett pris och just den forskningen visar inte hur många barn som förbrukas på vägen.

Vid föreläsningen fick vi veta att antalet ridsportutövare är högst vid 11 års ålder. Sedan kanar det resolut utför.  Att det blir en dipp vid den ålder då man flyttar hemifrån och bildar familj skulle ju vara självklart, men från 12 års ålder? Varför slutar ridsporten (och många andra sporter) att locka redan då?

Den mest troliga förklaringen är att det ”riktiga” tävlandet börjat strax dessförinnan och de som inte lyckas på tävlingsbanorna redan nu, slutar. De räknas ju inte riktigt längre.
De som får träningar med speciellt utvalda topptränare är de som är bäst, de som får subventionerade resor till lagtävlingarna är de som presterat bäst och ingår i lagen. Resten är inte så intressanta…

Är det så vi vill att våra barn ska idrotta? Är det så VÅRA BARN vill idrotta?

Här kontrar en del med att deras barn visst vill tävla. Det finns säkert barn som vill det. Mer troligt är att det mest är VUXNA som vill det. Barns tävlande kan ske på andra premisser än de som råder idag. Barn (och för all del – även vuxna) vill bli sedda. Man blir glad av uppmuntran. Man vill känna att man duger. Att röra sig är roligt!

Kan man hitta en arena för att lyfta och tillgodose dessa behov i första hand, för att de som så småningom vill satsa extra på en spetskompetens, ska kunna göra det?

• För att de som i framtiden visar sig ha den uthållighet och vilja som krävs för att bli en elitidrottare, ska ha chansen att nå till den mognad som krävs för att förverkliga ambitionen innan någon sorterat bort barnet som talanglöst?
• För att de barn, som vuxna tränare identifierar som talang vid ung ålder, ska få leka och ha roligt i sin sport och kanske få fortsätta på den nivån om vilja till elituppoffring saknas, istället för att brännas ut i talangfabriken.

Saken är dessutom den, att när man frågar barnen och ungdomarna direkt ,så visar det sig att endast 11% anser att tävlandet är mycket viktigt, sedan håller sig staplarna under denna 11-procentiga nivå ända fram till stapeln som visar hur många som tycker det är helt oviktigt: 26%.

Vad erbjuder vi våra barn?
Varför är tävlandet så viktigt för oss vuxna?
Hur många vuxna är det som egentligen lever ut sina egna ambitioner genom sina barn?

Ridsportförbundet har tillsatt en grupp: ”Lek, lär och tävla” som ska vaska fram idéer till hur vi på ett framgångsrikt sätt ska kunna låta våra barn inom ridsporten lära sig under lekfulla former, få utvecklas i sin egen takt utan att bli sorterade och värderade i tidig ålder.

Även ridklubbar kan bidra till detta genom att göra gemensamma aktiviteter som inte bara har vinst och placeringar som främsta mål. Ett KM där det viktiga är att ses och ha en rolig dag tillsammans? Där man kan ”vinna” på lite kluriga sätt som inte handlar om att hoppa högst, ha bäst schwung i sin ponnys trav? Att finna tävlingsträningar som utvecklar och inte rangordnar?

Jag vet att det finns idéer och massor av kreativitet ute i klubbarna! Hör av er till ridsportförbundet med era tankar och idéer. 

Dagens djupa tankar rör ett av de största mysterier som existerar i livet: människor.

Det finns ju alla sorter, det vet vi ju. De kan vara generösa eller snåla, bussiga eller missunnsamma, egoistiska eller altruistiska, egocentriska eller ha kommit till det stadie då de inser att det finns medmänniskor runt omkring som man kanske borde lyssna på och ta hänsyn till.

Givetvis befinner sig de flesta i någon sorts skala mellan de olika extremerna. Livets skola gör också så att man förändrar sitt synsätt på sig själv och på andra, och i bästa fall leder det till att man blir mer ödmjuk, mer lyhörd och bättre på att vara diplomatisk och välja sina strider.

Men ibland blir man ställd.

Jag har träffat på två psykopater i mitt liv, så vitt jag vet. Andra har kanske gått mig förbi, men de här påverkade dessvärre mitt liv negativt. Alla råd om psykopater pekar entydigt på att de inte går att förändra eller tala tillrätta eftersom de inte har någon självinsikt och därmed inte något som helst incitament att förändras. Det enda man kan göra är ta sitt pick och pack och försvinna så långt bort från dessa som det går.

Så blev det till slut, och vi som drabbades flydde tilltufsade men kanske något klokare.

Nu har jag åter råkat på några märkliga varianter på människor. De här är däremot inte psykopater. Inte minsta charmiga, manipulativa  eller beräknande utan bara EQ-befriade och utan en susning om hur man umgås med folk. Funderar på om det i det här fallet är en kombination av att ha mycket pengar och kunna göra som man vill utan påföljder och att verka som chefer i arbetslivet, där man KAN peka med hela handen och kicka folk som inte gör som de vill.

Om någon har resurser som andra behöver och inte har råd att skaffa själva, så biter ju ofta folk omkring dessa personer ihop och tar emot mer skit än de skulle gjort annars -  det kanske de resursstarka personerna tar som att deras bemötande av andra är ok. Men det är det inte. Hade de varit vem-som-helst så hade de varit väldigt ensamma människor eftersom ingen hade stått ut med deras skit.

Jag försöker verkligen leva mig in i vad som gör någon osympatisk. Det måste ju finnas yttre skäl om det inte handlar om inre, mentala störningar. Eller handlar det helt enkelt om att makt och pengar öppnar vägen för ett mer hänsynslöst bemötande av medmänniskor?

Jag är föreningsmänniska. Ideellt arbete är något jag ägnat mig åt nästan hela mitt liv. Att trigga folk till att engagera sig ideellt innebär att du inte kan peka med hela handen. Du kan inte säga åt någon att utföra ett arbete “för att jag sagt så”. Den är ju där frivilligt och kan gå när som helst. Finns andra klubbar om en förening inte behandlar sina medlemmar väl. Nyckeln till glada medlemmar och engagerade ideella krafter är tanken att VI TILLSAMMANS bygger upp något som både vi själva OCH andra kan ha glädje av. Det handlar inte heller om millimeterrättvisa, utan att se till det hela stora, få folk att se att frukten av allas möda gör gott även för de som inte förmår bidra just nu. De som är passiva ett tag, kommer ofta igen när de kan. Några bidrar förstås aldrig - det får man se mellan fingrarna med därför att majoriteten ändå är goda människor som delar med sig av det de själva har och det arbete de har förutsättningar till.

Inom mitt jobb som lärare fungerar det likadant. Där sätter jag förvisso regler och ramar, men det handlar fortfarande om att motivera elever och man vet att det sämsta sättet att motivera någon är bestraffning eller att ge order som ska utföras “för att jag sagt så”.

Så ur min synvinkel är det enormt svårt att förstå vuxna människor som har, men inte vill dela med sig. Som hellre gruppbestraffar än att finna gemensamma lösningar som gagnar alla. Som inte tar sig en endaste minut till att kliva ur sin kränkta offerkofta och se att nästan alla är hederliga, ärliga människor som gör sitt bästa. Men det är klart, det kräver ju att man kliver ur sitt lilla ego och tänker utanför sin personliga sfär där de själva är Gud och skapar alla regler.

Har man tur så tar karma hand om detta - men å andra sidan vet jag att livet helt enkelt är orättvist och att de som är skitstövlar oftast går visslande ur situationer där de skadat andra.

Skönt att få ha blåst ur detta ur systemet. Nu ska jag ägna mig åt trevliga människor och de möjligheter som står bakom nästa krök i livets stig.

Var på ett konvent där en av föreläsningarna handlade om målsättning.

Det presenterades en modell som kan användas för att göra upp 10-årsplaner och så fick vi se hur man kunde bena ner målsättningen i delmål och hantera det som eventuellt skulle hjälpa eller stjälpa en under den 10-årsperioden.

Jag fann mig själv fullständigt ur stånd att tänka ut något mål som ligger tio år fram i tiden. Eller ens fem eller två år. Tom tankebubbla. Dels kom jag inte på något speciellt som jag vill ska ha hänt vid den tiden. Jag vill vara frisk och hel – men det är lite svårt att planlägga. Vet ju folk som aldrig dricker, röker eller festar och som motionerar på lagom nivå och ändå går de och blir jättesjuka eller till och med mular på vägen. Så länge jag vet med mig att jag undviker fullständigt osund mat och att jag faktiskt rör på mig, så känns det rätt onödigt att planlägga något som för övrigt mest är ett utslag av slumpen.

Vill jag nå några speciella prestationer?  Vinna tävlingar? Bli bästa läraren nånsin?
Njäh. Kul om det händer, men nej, jag är inte beredd att strukturera upp min vardag för att det ska hända. Det får bli grädde på moset om jag råkar befinna mig på en sådan position någon gång framöver – och då lär det handla om att något fått mig att ”fastna” på så vis att jag känner att jag vill lägga ner en massa extra engagemang. Jag tror dessutom att det där som får mig att fastna inte handlar om att jag ska nå någon speciell position framöver, utan att det kommer vara (och har hittills varit) något som känns kul och får mig att tycka att livet är intressant just där och då.

Jag har kommit fram till att min planering inför framtiden snarare handlar om flödesscheman än en linjär plan.

Man får utgå från den situation du är i, och vad du vill just nu. Välj pil höger eller pil vänster beroende på svar. Nu hamnar du i ny ruta utifrån ditt val och de förutsättningar du hade. Ny fundering – väljer jag pil höger, pil vänster, eller nya pilen: rakt uppåt? Nytt val, ny ruta, ny inventering av omvärld och magkänsla.  Till slut hamnar man…nånstans. Varje valtillfälle beror på omständigheterna och kan ge en helt ny vändning och livsinriktning. Finns inget fixmål som ska strävas emot, utan nya möjligheter anpassade till den verklighet som råder just när valet görs.

Låter rätt rimligt, men kanske lite tråkigt och oglamuröst? Inte "jag drömde en dröm och nu är jag där"? 

Skulle snarare säga att insikten är frukten av att ha funnits på jorden under en längre tid, ha satt mål och sedan insett att man stukar armen, man har maginfluensa den dagen tävlingen är, hästen hatar den gren man tänkt tävla i, jobbet i arbetslivet innehöll så mycket annat som man inte förstod att man kunde ägna sig åt från början… Ingen idé att stirra stint mot ett mål – utan flödesschemat ger möjlighet att hela tiden ta in det som gäller här och nu och det ger möjlighet till helomvändningar. Hur många tror ni fortsätter att jobba mot ett mål de borde släppt för länge sedan? Folk som fortsätter med ett jobb de egentligen inte gillar, som rider grenar de egentligen inte längre har något större nöje av (men de är ju bara två år från MÅLET nu!!)  Med flödesschemat kommer du ifrån känslan av nederlag om du släpper ett långsiktigt mål. Rätt mål är ju beroende på hur det känns IDAG, inte av hur det kändes för 8 år sedan.

Sedan…säger jag med små bokstäver: så verkar ordet ”satsning” vara totalt jinxat. Räcker med att man uttalar det i en knapp utandning, så får bilen punka, hästen bryter benet och själv blir man pälsdjursallergiker. Bara sådär. På en gång. Japp, nu har jag serverat ännu en erfarenhetsbaserad insikt.

Exempel på ett ofta använt flödesschema: