Årets tvärnit  
Måste ju bara bli mitt brutna ben som höll mig i princip tvärstilla i två månader, måttligt rörlig i ytterligare två månader och sedan spökat med i kulisserna resten av året.
Säger det igen: märkligt sådan mängd skada som kan åstadkommas så snabbt och så lätt. Men det säger väl alla som varit med om oväntade olyckor – ena sekunden är man helt frisk på väg nånstans i någon mening, nästa sekund har spelreglerna ändrats totalt. Kan vara glad över mitt pluggande som höll hjärnan igång och slog ihjäl ganska många timmar på de rätt oändliga dygnen de första månaderna.

Årets berg-och-dalbana:
Vår fina Ice

Hon har bjudit både på fysiskt åkande (hänvisar till min video från KM) och till mentalt sådant. Lika fantastisk och superbussig som hon kan vara, lika tväravig och kantig kan hon bli nästa stund. Utvecklingen har   ändå gått åt det positiva hållet. Hon har blivit mycket stabilare, finare muskel- och hullmässigt och hon är en riktig personlighet. Nyfiken, lättlärd, öppen och intresserad. Gäller att människorna omkring henne taggar ner och inte skruvar upp förväntningarna så enormt, det är då man faller hårt. Men det är lättare sagt än gjort med en så begåvad häst.

Årets luftombyte
Det blev en hel räcka sådana i år. Innan olyckan var jag ju redan på väg till nytt jobb . Efter sjukskrivningen blev det dessvärre inte världens bästa upplägg för att det skulle funka så bra. Jag hade fortfarande ont, var inte så rörlig som jag brukar vara - bara att orka med dagen tog all den energi som gick att uppbåda. Kan bara konstatera att det är svårt att vara lärare om man inte kan ge minst 100% i arbetet. Så det fick bli ytterligare ett ombyte för att få den där rätta känslan.  Efter sommaren var jag mycket piggare så nu fanns förutsättningarna för att det skulle bli lyckat. Den skola jag bytte till passar mig dessutom som hand i handske. (Oj, det uttalandet gav mig märkliga vibbar! ;)

     Årets ”milstolpe-i-livet”        
Jodå, sådana blir det också ibland! Det är det faktum att bägge barnen faktiskt i princip är utflugna nu. Sanna är ju färdig sjuksköterska och har fixat egen lägenhet och Fredrik bor på Strömsholm utom några helger och på loven. Roland och jag är nästan ensamma hemma nu. - Party!!!
Däremot går en ganska avsevärd summa till att hålla nämnde Fredrik på Strömsholm vilket gör att det inte blir så mycket pengar över till party. Men den dagen kommer väl också.
Sen ska vi väl även nämna att det är vansinnigt kul när Sanna och Fredrik är här hemma, party or not.

Årets plugghäst  
Sorry Fredrik och Sanna, menar inte er. I år är det JAG!
37,5 HP har jag skrapat ihop under året och det har mestadels varit roligt. Nä, inte matten. Jag kan bara inte få den kursen att bli kul fast jag tycker att matte i andra sammanhang kan vara riktigt intressant. Det finns så många andra saker jag hellre hade velat lära mig om matematik, än de som ingick här. Men, men, nu är den avklarad i alla fall. Engelskan har däremot varit skoj. Laddar inför teknikkursen på 7,5 HP som jag ska gå nästa termin. Piece of cake!!

En av de serier jag följde för många år sedan var Ally McBeal. Vet inte hur många av er som minns den, men den handlade om Ally som var en advokat i åldern 30-nånting och var allt jag aldrig blev: välbetald karriärsmänniska - och så var hon ju också tjusigt klädd i högklackat och dräkt.

Hur som helst, trots dräkten och karriären så hade hon förstås sina jobbiga stunder i livet och då tillämpade serieskaparna ett - på den tiden - relativt nytt grepp: hennes tankar och känslor spelades bokstavligen upp som en scen, som till exempel här.

Till dessa scener hörde ofta en "theme song" som även spelades upp i bakgrunden när Ally kände liknande känslor vid ett annat tillfälle.

Själv har jag väl faktiskt också haft diverse theme songs.

En som jag inte haft så mycket användning för på sistone men som jag trallade ihärdigt på de sista åren på det gamla jobbet är:

En annan frekvent theme song under samma tidsperiod var:

(Slutet tillägnas den som var orsaken till att jag behövde dessa små sånger att nynna på...)

Nu känns det inte längre så, så nu skulle jag nog snarare nynna på:

Måste bara ta upp den här artikeln i bloggen också: Upprörande julkataloger.

Några leksakskedjor har skapat könsneutrala leksakskataloger med foton som visar pojkar som leker med dockor och flickor som leker med bilar.

Några viktiga och angelägna frågor tornar upp sig hos mig:
Vad ska man som förälder göra om man till sin fasa upptäcker att man i sitt hem, har perversa och galna barn som leker med fel leksaker?
Är det bråttom att ta dessa felkopplade barn till psykolog så att de med hjälp av terapi, kan leka rätt sedan?

Jag blir faktiskt lite orolig för alla dessa perverterade barn och lycklig över att det finns människor ute i världen som ser och reagerar på dessa fruktansvärda bilder. Tänk om lättpåverkade barn får för sig att de faktiskt kan välja VILKA LEKSAKER DE VILL? Tänk om oansvariga föräldrar upphör att vänligt men bestämt trycka in sina barn i de mönster och roller barnen SKA ha beroende på deras kön? Hur ska det gå för världen om detta får fortgå??

- FY, leksakskatalogstillverkarna. Fy!!

En händelse nyligen fick mig att fundera lite djupare på det här med vänner och engagemang.

Det är ju så att man inte alltid befinner sig på samma stadier i livet som ens gamla vänner. Man kanske var jättebundis under en period då man hade mycket gemensamt, sedan växer man ifrån varandra för att så småningom återigen finna sin gamla vän längre fram när saker och ting lugnat ner sig.

En del hittar man inte tillbaka till för livets vindlingar har tagit sig helt skilda vägar och det där gemensamma, det hör till något förgånget. När man väl tittat tillbaka på de gemensamma minnena så hittar man inget nytt att dela.
De där vännerna som betyder något livet igenom - de finns där även under tiden av umgängesstiltje - och de dyker upp när man behöver dem.

Det är lätt att döma andra och glömma hur man själv bär sig åt, men en liten vattendelare när det gäller vänner, fick jag förra vintern när jag bröt benet.

Det var inte ett litet pluttebrott som benbrottet några år tidigare då jag lyckades halka och en isfläck och landa rakt på foten. Det blev visserligen gips men brottet läkte ihop rätt fort och jag var uppe och rörde mig nästan med detsamma.

I vintras blev det en rejäl grej. Jag fattade det inte själv för olyckan var faktiskt odramatisk. Skulle aldrig drömma om att det blev ett kompicerat brott när det precis skedde men det visade sig att smällen tog på ett så olyckligt ställe där även en mindre smäll kunde åstadkomma rejäl skada.

För att göra historen lite kortare så blev det en tur till akuten som förlängdes till flera nätters sjukhusvistelse och en - tydligen - komplicerad operation som gjorde kirurgen alldeles fantastisk exalterad, det var uppenbarligen inte en ren rutinoperation. (Alltså, kirurger... Han såg verkligen jättelycklig ut inför operationen. Den skulle bli SÅ spännande och kunde inte jag tillåta några andra läkare auskultera eftersom det skulle bli så intressant att lappa ihop mitt ben?!)

Hur som helst. En metallplatta och en bunt skruvar senare så hade man pusslat ihop mitt ben och sytt ihop min menisk.

Så var det dags för tre månaders sjukskrivning och en rejäl bunt morfinpiller. Kan säga att jag ännu inte är helt OK. Det gör väl inte direkt ont, men det känns, och jag kan fortfarande inte springa utan att halta.

Jag kunde med nöd och näppe ta mig mellan sängen - toan - soffan. Med nöd och näppe. Och väldigt länge gjorde det ONT. Inte pytteont, utan med två sorters morfin + fetstor Alvedon-dos-ont.

Det var jobbigt att ligga ner hela dygnet, att ha ner benet i normal ställning gjorde svinont, vilket gjorde att man inte kunde sitta ordentligt heller.

Jag har ett rikt inre liv, det har jag alltid haft. Jag kan skriva, fundera, planera långa stunder. Det sysselsätter mig ganska bra. Jag hade som tur var anmält mig till två distanskurser på universitetet. Mest för att jag inte kunde bestämma mig för vilken jag skulle ta - för om jag jobbat hade jag bara hunnit med den ena. Nu kunde jag plugga bägge kurserna (med god hjälp av Camilla M - tack!!) För övrigt hade jag TV:n, datorn och katterna som sällskap på dagarna. Och vissa dagar var även Sanna hemma, eftersom hon också pluggade och kunde ha lite självstudiedagar.

Men tänk er själva. Sätt er själva i en soffa med enbart repris-TV som sällskap i tre månader. Inse att det här med att värma mat och frakta den och dryck till soffbordet är ett helt företag - som dessutom gör förbannat skitont varje gång. 3 månader= en hel räcka smärtfyllda dagar (och nätter om man inte kunde sova på).

De av er som tycker att jag borde engagera mig mer i ERA problem, som kanske tycker att jag dragit mig tillbaka på sistone och inte ringer er för att lyssna på hur dåligt ni mår: Var ni och hälsade på mig en enda gång under dessa tre månader?

Det är faktiskt vad hela det här blogginlägget handlar om.

Era problem är viktiga för er, ja. Ni kanske har skitjobbigt, ja.

Men om ni inte under en enda dag dessa 3 månader kunde pallra er hit och göra min dag lite lättare och lite roligare när jag hade det som svårast så kan ni ge FAN i att förvänta er mitt engagemang i er. Jag ringer när jag känner för det och jag hjälper er när jag tycker att jag har extra energi för det. Den energi jag har, lägger jag på de vänner som bekymrade sig om mig, som lättade mina bördor när jag behövde det.

Det är kanske de vännerna som i framtiden kommer bry sig om mig om jag skulle drabbas av något värre och mer irreparabelt än ett (visserligen för kirurger jättespännade och kul) brutet ben. De skulle komma förbi med te, böcker, mat och sällskap som förra gången. Ni andra kan ta hand om era problem själva. Jag hör av mig om jag har tid över. Som ni gjorde. Typ inte alls.

Trafikpolis.

Ganska länge hade jag lyckan att köra mest på ganska avfolkade vägar  - men sedan jag började jobba i Täby så blir det mer närkontakt med andra trafikanter, varav somliga psykopatrattare.

Hur fantastiskt vore det inte att vara civilpolis och sedan kunna ploppa upp saftblandaren på taket och stoppa dessa  hybrisosande idioter som tamefan på sin höjd borde få promenera hand i hand med sin mamma så att de inte får en chans att komma loss och göra sådan bajs som de gör på vägarna när lössläppta från övervakning.

Helt ärligt: Om två filer går ihop till en och man ser att det är kö redan innan vägarna går ihop - varför i självaste fanken tar man inte sin plats i kön istället för att fortsätta köra (eller ännu värre, köra ut ur kön och börja köra om) tills det inte går mer. Vad får en att tro att man själv är så otroligt värd att hamna före alla andra? Att ingen annan vill komma fram till sin destination så snart som möjligt? Eller sitter man och tänker att "Jadu, alla de där i kön VILL nog vänta, de har nog inget emot att jag kör om dem och tränger mig före längre fram". Är du en av dem, varsågod, grabba en gulddumstrut och ta på dig because you're worth it!

Dumfanidiotstrut av silvervalör delas ut till de som inte fattar att alla tjänar mest på att hålla trafiktakten.

Vi har 100 km-gräns på motorvägen fram till avfarten mot Täby. Det är en 2-1 väg, d v s vägen alternerar mellan tvåfiligt och enfiligt.  Om alla skulle hålla +- 100 km/t så skulle man nog kunna hålla den farten konstant hela sträckan. Men se, när det blir tvåfiligt så MÅSTE ju silverdumstrutarna prompt om fordonen framför dem. När vägen sedan blir enfilig igen så måste alla andra bromsa in för att låta silverpuckona tränga sig in iden nu blivande enfiliga vägen. Då är vi nere på 75-80 km/t istället för att kunna fortsätta i 100. Tack så JÄVLA mycket. När vi sedan åker av motorvägen så ses vi ju snart igen vid närmaste rödljus så inte har ni tjänat ett dugg på att köra om.

Sepåfanhurretarderadfårmanbli-strut i brons tilldelas sedan de som inte fattar vad tresekundersregeln är för något. Man kör på den enfiliga vägen. Nu för tiden är det ofta lite glansigt och halt på vägbanan på morgonen och eftersom det inte går fortare att ligga i arslet på bilen framför, så håller man avståndet. Ni vet: ettusenett, ettusentvå, ettusentre... Lite bromstträcka om något skulle hända.

MEN då kommer bronsstruten och lägger sig tätt efter. Så snart det blir tvåfiligt så har ju dessa personer troligen tvångstics som gör att de absolut måste om och....tada...lägga sig tätt framför en istället. Förklara för mig: VARFÖR??

Det finns folk i bilar som bara måste visa offentligt att de endast har två hjärnceller som ständigt krockar med varandra on display. Oftast kommer de inte fram till jobbet sådär jättemycket snabbare än vad jag gör. Om de åstadkommer något alls med sitt beteende så är det trafikincidenter eller i värsta fall: olyckor.

TRAFIKPOLIS is da shit.

...men som man aldrig nånsin kommer att få:

- Kritiker.

Tänka sig att få läsa en massa böcker och att arbetet sedan består i att tycka något om dem. Tänk att få lyssna på musik och sedan skriva vad man anser om den! Tänk att få gå på restaurang/vara med på TV och avsmaka mat och därefter berätta hur den smakar... Kan man verkligen kalla det ett jobb? Tänk att få betalt för något man redan nu gör helt gratis! Inte för att så många bryr sig om vad jag tycker när jag väl berättar om boken jag nyligen läst, låten jag precis lyssnat på eller maten jag just ätit -  men jag skulle gärna få mitt livsuppehälle betalt på det sättet.

Helt ok i min värld.

- Ni är välkomna att skicka jobbanbud närhelst!

 När man tycker att man varit med om det mesta när det gäller hästar så dyker det oftast upp något nytt.

Häromdagen fick jag ett samtal från stallet - ni vet, ett sånt där man inte vill ha:

- Addi, det är något konstigt med Ice. Hon uppför sig alldeles galet!

Nu är det ju inte helt ovanligt att Ice uppför sig alldeles galet, men det brukar vara när man rider henne. Inte när hon står i boxen, har fått sin mat och inget speciellt händer runt omkring henne. Hon hade fått insläppshö, hon hade fått kraftfodret, ingen annan häst fick mer och smaskigare mat än henne och det var lugnt och stilla i stallet för övrigt. Ändå får hon runt som en galen tossa!

- Hon gör caprioler, springer runt, runt och så sparkar hon bakut så att bakhovarna nästan hamnar ovanför boxgallret. Sedan står hon alldeles stilla en lång stund, tills hon återigen får ett tokryck och far omkring.

Det var ju bara att sätta sig i bilen och åka till stallet.

När jag kommer fram så har hon en lugn period. Hon står och andas helt normalt. Tittar upp när jag kommer till boxen och ser ganska OK ut. Möjligen att hon har öronen lite halvbakåt - inte argt, utan mer sådär som hästar har när de inte riktigt vet vad de ska göra, och så hade hon bekymmersrynkor kring mulen.

(Vet inte om ni sett dessa bekymmersrynkor på era hästar, men det har mina hästar när de är bekymrade. Mulen liksom snöps ihop och så blir det en massa små rynkor - har sett det när de haft ont eller de varit...bekymrade av någon anledning).

Plötsligt börjar hon vifta vilt med svansen och så far hon runt, runt i boxen. Inga caprioler och bakutsparkar längre, men ändå. Efter ett tag stannar hon igen och ser ganska snart helt normal ut. Däremot tittar hon åt sidan/bakåt.

Alltså - vad kan det vara? Nån sorts kolik? Magknip? Gaser? Ser inget bajs i boxen men å andra sidan har hon vispat runt torven så att man inte ser något alls där på botten. Det hade ju varit en varm dag och vattnet har ju tagits bort från hagarna sedan frysnätterna, så visst kan det vara nån sorts kolik?

Sedan börjar Ice att äta. Mitt i tuggan börjar hon återigen vifta med svansen och fara runt igen. Hon stannar en kort sekund för att nappa åt sig mer hö och sedan springer hon runt igen.

Inte brukar kolikhästar ha nån aptit..?

Provar att lägga in lite kraftfoder och det äter hon upp med detsamma bums och slickar ur mathon omsorgsfullt.

Hinner se fyra "anfall" med vila emellan, sedan ringer jag jourhavande veterinär (för givetvis händer sånt här på helgkvällar, när annars?) och berättar hur min häst bär sig åt. Även veterinären blir förbryllad och tycker precis som jag - att det inte låter som kolik - men att det tycks vara något som gör ont på hästen.

Till slut frågar hon om vi har mycket älglus hos oss.

Jag vet ju att sådana finns men jag har inte sett till någon, och vi har ju inte varit ute och ridit i skogen på länge - men å andra sidan står hon ju i en skogshage nu. Den varma dagen kanske satte fart på de återstående äckliga, äckliga älglössen och så har nån landat på henne och håller nu på att bita på stackars Ice?

Jag fick tipset att kamma igenom hennes rumpa och svansrot med en fintandad kam och se om jag kunde hitta nån lus. Var ju sådär lagom glad över att behöva gå in till Ice och greja med hennes bakdel när hon nyligen haft bakutsparksparty, men Fredrik fick hålla i hennes älsklingsgodis (ni vet det där slickgodiset som alla hästar är helt galna i), så tog jag en kam och kammade igenom svans och bakdel. Såg inte till nån lus, men faktum är att efter det fick hon inte något mer anfall.

Kan ni tänka er: Det måste ju varit ett sånt kryp som tuggade på Ice:s bak med jämna mellanrum. Stackars henne som inte kunde fly nånstans och ingen fattade vad som hände...

Nåväl - håll undan för de eländiga kräken och om er häst får oförklarliga tokryck, så kan det vara älglusen som är i farten!

I helgen hade jag en positiv och energigivande föreningsupplevelse till skillnad mot hur det ibland kan bli i den ideella världen idag när de flesta helst vill köpa sig loss från arbete. Vi hade nämligen Ridskolans Dag i Rimbo. Ett öppet hus med lite hästuppvisningar, käpphästhoppning, tipspromenad, ponnyridning och annat smått och gott för att visa omgivningen att ridskolan finns och att det sjuder av liv här.

Jag var med ända från planeringen ochkörde på i bästa skolstil: fördela jobbet och hoppas på att alla verkligen gör vad de förväntas göra.  Och SOM de gjorde!! På dagen D var det bara att springa runt och häfta upp skyltar till alla aktiviteter och sedan smällde det igång. Besökarna kom, barnen red ponny, besökarna såg WE-uppvisning, barnen red WE-bana. Folk åt våfflor och hamburgare och det enda jag hörde var positiva och glada kommentarer.
Tänk om varje helg innehöll sådana massiva uppåtpuffar! :)

Tipspromenad med finaste utsikten.