Nu har bloggen vilat nog. Eller så kanske det är jag som vilat nog.

Nu börjar nämligen den gamla skrivklådan ge sig tillkänna så varsågoda, läs om ni vill eller hoppa över. :)

Nyss hemkommen från semestern vilar en del tankar kvar i huvudet sedan resan.

Den inleddes med en lång biltur ner till Falsterbos "hästvecka". Fredrik och hans kompis följde med för att se på hästar - eller tjejer. ;)

Själv kan jag ju vältra mig hur mycket som helst i allt som rör hästar. Kombinera med en härlig sandstrand och vackert väder så är ju lyckan total. Men förutom hästandet så blev det också en liten utflykt tillbaka till min barndoms Malmö.

Som liten ettårig fnutt hamnade jag ju just i Skåne med min familj.

Miljonprogrammens bostadsområden stod färdiga att fyllas med familjer och Sverige var ett hyllat socialt föregångsland som dessutom behövde arbetskraft. Vi hamnade på Ramels väg i Rosengård.

Det var ju inte kravallernas Rosengård som man läser om idag, men kanske inte det mest myspysiga området då heller. Mina äldre bröder fick göra ett rejält mentalt lappkast när de fick anpassa sig från Argentinas ordning-och-reda-skola till den nybyggda fina Värner Rydénskolan. Där skulle man enligt senaste revolutionerande skolidéerna bedriva undervisning i Klassrum-Utan-Väggar. Ni ser det framför er, va? Alla barnen som tyst och hänsynsfullt sitter i sina bänkar, lyssnar på lärarna och i normal samtalston hjälper varandra oavsett klass och årskurs. Utan klassrumsväggar möjliggörs ju detta fantastiska arbetssätt.

- Eller inte.

För mina bröder - och troligen även för deras helsvenska klasskompisar - var skolgången ett kaos utan dess like.

Jag har senare läst om detta barnexperiment (för något annat kan man väl inte kalla det?) i en lärartidning. Det omnämndes som ett av de värsta skolfiaskona som någonsin sjösatts. Gudarna ska veta att det ändå genomförts en mängd tossiga reformer i Sveriges skolor.

Själv var jag så liten att jag inte drabbades av just den här skolan. Som liten "sladdis" är jag ju mycket yngre än mina bröder och gick ännu inte i skolan.

Givetvis satt vi inte fast i betongen för jämnan. Även på den tiden var sandstranden i Falsterbo till för alla.

Addi, fetaste ghettogangstermomma anno 1970, på stranden i Falsterbo.

Några år sedan bestämde sig min familj för att flytta till ett bättre ställe.
Vart hamnade vi då? - Jo i Ronna, Södertälje...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helt utan några särskilda förväntningar så bokade vi en resa till Kroatien.Idén startade med att en bekants syster erbjuder seglingsresor i Kroatien. Bilderna därifrån såg verkligen fina ut, men jag är inte nån segelbåtsmänniska. Det kanske är jättet...

På en middag häromveckan kom samtalet in på en bok som några hade hunnit läsa: Linus Jonkmans Introvert – den tysta revolutionen.   Nu har även jag hunnit läsa den (lyssna på, egentligen). En hel bok som ger mig och mina gelikar, upprättels...

Någon gång måste ju vara den första. Så nu blev det så: Kanarieöarna. Har faktiskt aldrig farit på en typisk svensk charterresa dit där nästan alla svenskar tycks ha tillbringat någon semester i sitt liv och deltagit grisfest eller letat hela vecka...

   Då var det dags igen - ännu ett år har gått och det är åter dags att vänja sig vid att skriva en annan siffra sist på årtalet.       - Skumt år, 2017. Det har spretat än hit och än dit. De senaste åren oftast haft något tema som "håller ihop" ...

Det var en gång några ingenjörer som arbetade på en firma som tillverkade mobiltelefoner. De var välutbildade och hade länge arbetat med telefontillverkning. De kunde det mesta, allt från att planera, prova, göra prototyper och sedan testa och förbät...