Förra helgen var jag iväg på en tur upp till fjällen.

Min gamla (ja, inte i ålder nödvändigtvis) arbetskamrat från Skederid jobbar numera som ansvarig för köket på ett fjäll-/konferenshotell i Rörvattnet i Jämtland. http://www.rorvattnet.se/  (Rekommenderas!!)

Jag och övriga Skederidare blev bjudna dit upp och fick bo på hotellet gratis och njuta av Jills goda mat och den fantastiska naturen.
Vilken upplevelse!

Vi hade en otrolig tur med vädret: på lördagen var det sol nästan hela dagen. Då åkte vi upp över trädgränsen vid ett närliggande fjäll och fick se vidsträckta vyer.

Vi klättrade uppför en bit. Då och då kunde man stanna upp och äta blåbär, välvattnade och välsolade. :)
Annat än de förkrympta kart vi har härhemma i den snustorra skogen.

Efter att vi tittat på utsikter och vandrat omkring lite på fjälltoppen så åkte vi vidare till en sjö där vi grillade korv över öppen eld och åt tunnbröd med rökt röding.

Från grillplatsen såg man snön på fjälltopparna.

Korvgrillning vid sjön. Vi kokade även kaffe över elden, i en rejäl gammal kaffekanna. Här fattades oss intet.

På söndagen var det lite mer blandat väder, men Jill och hennes man såg till att vi hade fullt upp ändå. De körde oss runt bland sevärdheter omkring Rörvattnet.

Bland annat var vi i Vinklumpen. (Nej det är inte skylten hem till mig efter ett antal grillkvällar med dryck...)

I Vinklumpen finns ett sameläger. De hade precis flyttat renarna från Vinklumpen till vinterområdet bara veckan före, kvar hängde några renskinn på tork. (Lite småläskigt....) Fick även veta att "klumpen" är ett dialektalt ord för fjälltopp. - - Vad kan "Vin" vara då? Att det viner om öronen där uppe? Det gör det nog alldeles säkert under stormiga dagar.

Kåta...

Pittoresk liten bod bredvid kåtan. Inte vet jag om det här verkligen används eller om allt mest står kvar för att göra oss turister lite glada. Men nog såg det intressant ut.

Slutligen en sväng till ett lokalt, rejält vattenfall vid Ansättåns canyon:

På söndagskvällen fick vi skjuts tillbaka till Östersunds flygplats för att åka hem igen. Kändes lite som att ha åkt flygande matta: Vips var man uppe i fjällen och vips så var man tillbaka i Arlanda igen. Däremellan hann massor hända, roliga kvällar tillsammans med de flesta av de bästa från Skederid (synd för Skederid att så få är kvar där, men vi vet ju alla varför...) Jills goda mat som jag saknat så, och intressanta utflykter i fjällvärlden.

Jag är verkligen tacksam att jag fick åka med på detta. :)

Tänk vad ett nytt jobb kan göra.

Jag börjar äntligen känna igen mig själv. Jag kan komma på mig själv med att småvissla och tralla under dagen och det var lääääänge sedan jag var i den sinnestämningen att något sådant glädjeyttrande skulle komma ifråga. Var det inte benbrott och lång rehab så var det annat som fördystrade tillvaron.

Förutom en supergullig klass och trevliga kollegor som man mer än gärna sitter och planerar tillsammans med, så har den här skolan lyckan att ha rekryterat en attans bra rektor. Jodå, fler än jag tycker så. Jag har visserligen bara varit här i fem veckor men inget har hittills motbevisat det goda intryck jag fick redan vid anställningsintervjun.

Förutom att vara proffsig så har människan dessutom humor - och det mina vänner, är livsnödvändigt i skolans värld. Tempot och kraven är så höga så om man inte får en möjlighet att pysa lite ventiler genom ett gapskratt då och då, så kan det bli för mycket hur bra arbetsplats man än är på. (- Det är en hon, och hon har man och barn och jag har inte bytt planhalva - kanske bäst att skriva det rätt ut så ingen börjar undra). 

Så det är väl bara att passa på att känna sig glad och nöjd ett tag - livet brukar ju som bekant varva höjdpunkter med lågvattenmärken så det gäller att ta tillvara på de goda dagarna.  :)

Finns inget som kan göra mig så osäker som tystnad tillsammans med främlingar.

Jag skulle vilja vara så cool att jag kontrar med lika mycket tystnad tills dess jag har något genomtänkt och viktigt att säga. Då skulle jag säga det med en lugn röst, kanske till och med i lite sänkt tonläge så att att tyngden i det jag säger liksom verkligen sjunker ner och in i den som lyssnar.

I slutet av förra veckan påbörjade jag utvecklingssamtalen i min nya klass. Har haft eleverna i ett par veckor, känner dem inte så bra och jag känner absolut inte någon av deras föräldrar.

Elever som oftast pratar hur mycket som helst under lektionstid, blir många gånger helt stumma i den här situationen. De sitter där i bänkarna och tittar på mig men säger inte ett ord. Efter några inledande meningar så faller tystnaden igen. Eleven ska ju "äga" samtalet heter det så käckt nu för tiden. Men om eleven inte vill ta i det ägarskapet ens med tång och faktiskt lyckas vända även helt öppna frågor från mig och föräldrarna till någon sorts mumlande "ja" eller "nej" - eller oftare: "venne" - så är det inte så lätt.

Det är här jag borde säga något viktigt och tungt, eftertänksamt. Långsamt.

Det är här jag går igång i hundraåttio och låter som om jag andats helium.

Fastän min hjärna försöker stoppa mig och kvider "Men håll bara tyst, människa! Vänta ut de andra!" så pratar jag. Och pratar, och pratar och pratar och LEEEEER. Kramp i kinderna. Låter så klämkäck så det blir risk för diabetes i öronen.

Till slut har äntligen samtalstiden tagit slut och med det sista krampande leendet som säkert mest ser ut som en galen grimas, skiljs jag och den vid det här laget ljudchockade familjen, vid klassrumsdörren.

Jag lovar mig själv att nästa gång ska jag vara tystlåten och allvarlig. Väga mina ord på guldvåg och pausa mellan meningarna. Det blir nog bra.

Vid ett flertal tillfällen har jag stött på meningen att Facebook är ett elände eftersom alla skrytbilder och -statusar ger en falsk bild av lycka, vilket leder till att andra människor blir stressade och tror att de har misslyckade och trista liv. - Alltså, va??

När jag ser en bild med den gamla klassiska stillebenuppställningen med nyupphällt vinglas och chokladdoppade jordgubbar och jag VET att det är en småbarnsförälder som lagt upp den bilden, så VET jag även att det bara är frågan om minuter tills den stackars människan måste svepa glaset och trycka i sig jordgubbarna eftersom minsta barnet skriker och ska bytas på/matas med nappflaska/av okänd anledning behöver sällskap för att inte illvråla etc. Är det en barnlös människa så VET jag att den efter en veckas arbete där den fått ta alla pass efter sjuka och VABbande kollegor mer än väl förtjänar att kolka i sig detta glas och äta sina jordgubbar innan (och det här omfattar väl alla människor över 30 med eller utan barn) sagda person somnar utmattad i soffan och vaknar till Poltergeistbrusande TV och stel gamnacke.

Hur skrytigt är det?

Och de som framhäver sina barn på bilderna: hur de får rosetter och medaljer, körkort och examen och fan och hans moster. Har man haft ett eget barn så vet man vad deras framgångar kostat oss föräldrar: småbarnsåren, jobbiga trotsåldrar, hårslitande förpubertet och gråhårsframkallande tonår, fram- och tillbakaflyttande unga vuxna som plötsligt landar i hemmasoffan igen.... Skryt ni föräldrar. Stoltheten över där rosetterna och medaljerna och därtill tillhörande barn är ju en arbetsseger värd att uppmärksamma och vila lite i. Så skryt på. Visa upp den goda maten, de duktiga ungarna och den nybyggda poolen. Den som inte förstår att livet bakom bilderna liknar allas våra liv med knäckesmulor under tofflorna och äckliga hårstrån i handfatet (som VERKLIGEN inte är mina, för jag tar ALLTID bort dem)... De framgångar man dessutom faktiskt når i livet brukar föregås av en massa jobb, det händer liksom inte av sig själv.

Så för att summera så handlar det snarare om ens personliga inställning till verkligheten än om verkligheten i sig. Tror man verkligen att man är misslyckad för att alla andra har bilder på glada barn och god mat på Facebook - så skulle jag nog be om en reality check.

Tänk att dagen kunde vända från grå och småtråkig till en stund av ren och skär lycka!

Nu på kvällen skulle Fredrik ha WE-träning på Lovisedal där den nya fina grinden skulle testas. Den har Ice inte heller provat på, så meningen var att jag skulle köra dit med Ice och antingen rida fram så att Fredrik kunde prova, eller testa själv.

När vi kom hem efter en hel dag på vift så regnade det. Sedan kom vi fram till att grinden bara får plats i Subarun, vilket också är enda bilen vi kan dra transport med. Antingen skulle Roland först få skjutsa upp Fredrik och grind till Lovisedal och sedan komma och hämta mig, varvid transporten och Ice ska hämtas i Rimbo eller så....tittade ut genom fönstret och konstaterade att det fortfarande regnade...kunde vi rent av strunta i det där med att ta Ice till ridbanan.

Latmasken tog över och jag övervägde till och med att hoppa över ridningen helt och hållet. Efter lite brottning med samvetet skramlade jag ihop den lilla energi jag kunde hitta inom mig och åkte iväg till stallet ändå för att rida där så att hästen åtminstone blev motionerad.

Tänka sig - det blev den bästa ridpasset på evigheter. Tror jag bara har ett handfull sådana euforiska tillfällen i minnesbanken - SÅ BRA VAR DET!

Hästen var avslappnad, gick att korta till galopp på stället och länga till kraftfulla härliga galoppsprång. Hon gick ärligt framåt så att det gick att sitta i traven och samla ihop henne till gummibollstrav för att sedan släppa iväg i schvungfull ökad trav som jag till och med lyckades hänga med i.

Jag fattar att det säkert inte såg så vackert ut som det kändes men skitsamman, känslan var fantastisk - det där som gör att alla dagar man frusit, blivit snöad och regnad på, alla ton skit man skottat, allt man betalat, betalat och åter betalat är värt.

Meeer såna WOW-ögonblick åt folket!!! :)

Avslutar med en gammal goding, Hakings Euphoradans:

Ytterligare en flaska som illustration. Ingen olivolja den här gången.

Tänkte bara tipsa om ett skimmelshampoo som verkligen fungerar - till skillnad mot de där hundra andra produkterna (eller fler) som man hunnit prova och som påståtts förvandla ens gulgröna hästmonster till den fantastiska vita springare som man med lite fantasi kan ana under alla kiss- och gräsfläckar.

Egentligen skulle jag helst inte vilja skriva det här inlägget alls eftersom jag haft tillräckligt många skimlar genom åren och inte skulle ha någon mer. Längst upp på listan på krav som den nya hästen skulle uppfylla stod nämligen:

- Inte skimmel

och faktiskt även:

- Inte sto.

Ni vet ju hur det gick...

Hur som helst. Ovan avporträtterade shampoo fungerar faktiskt. Det har till och med färgkorrigerat en hopplöst brungul stosvans till den svartsilverskimrande plym som en snygg skimmelsvans ska vara.

Gulsvansen anas därbakom - det är en "före"-bild. "Efter"-bilden kommer så småningom.

I vintras fick Roland en julklapp från sitt jobb. En flaska olivolja.

Lite tamt tyckte jag.

Ungefär som "-Hejsan, här får du en Festis i julklapp. Vi satsar liksom lite extra på er anställda i år"...

Jag brukar i och för sig använda olivolja ibland även om jag inte gillar olivolja sådär jättemycket. Även om man köper mild Extra-virgin och allt vad det nu heter, så smakar det lite för mycket...oliv...? Det borde ju inte vara en överraskning med tanke på att oljan utvinns ur oliver, men hur som helst. Jag har tyckt att det inte varit så värst gott och att den smaken gärna tar över lite för mycket i salladsdressingar till exempel.

I våras snubblade jag över den oöppnade förpackningen med Rolands julklapp och tänkte att det är väl lika bra att använda den som att gå och köpa annan olivolja i affären.

Döm min förvåning när jag upptäcker att den här jäkla olivoljan smakar gudomligt! Nej, jag tar inte i extra för att låta lite speciell här i bloggen. Den är GOD. En sublim olivsmak, inte alls sådär påträngande och in-your-face (eller ska det vara in-your-palate?) som jag är van vid.

Nu förstår jag till och med de här matprogrammen där - vad jag tidigare tyckt - lite skitnödigt matnördiga programledare står och smakar av ren olivolja, tittar in i kameran och bedyrar att det är supermums. Det ÄR ju mums!

Så nu har jag använt den här olivoljan ofta. (Konstigt att jag hade det här inlägget med "muffin rider" tidigare...)

Så ofta att den snart är slut. När jag googlar för att kolla var man kan köpa den så inser jag också än en gång att pris och kvalitet inte alltid, men väldigt ofta går hand i hand. 400 kr litern kostar den.

OK, Rolands jobb. Det smällde faktiskt lite högre än att ge bort en Festis.

Efter att ha finkammat sortimentet av allsköns tjusiga ridoutfits på Falsterbo så är det bara att inse att slutresultatet av att försöka köpa sig till en lite smartare stall-look troligen ändå bara resulterar i Lena Furbergs slutruta....