Dags för tävlingar på Lovisedal imorgon. Första för säsongen!

Roland och Fredrik ska vara funktionärer men Sanna och jag åker till Stäket eftersom Sanna och Sasha ska vara med i division III-laget i dressyr. Nu när tävlingssäsongen startat upp igen så är det sedvanlig tävlingsträngsel varje helg. Allt samtidigt.

Att man är borta under tävlingsdagen betyder inte att man slipper ifrån funktionärsyssor för det. Idag var jag uppe på Lovisedal och förkokade flera kilo pasta till dagens lunch och nu på kvällen bakade jag dubbel sats bullar. Några tar jag med till dressyrtävlingen imorgon men resten ska upp till Lovisedal att säljas eller ätas av hungriga funkisar.

Såg till att ta min promenad idag. Har kopplat upp mig mot Runkeeper så att man kan se hur fort och långt man går (eller springer, men det lär inte hända mig). Idag blev min promenadtakt kvaddad då jag blev stoppad av bilister två gånger. (Har typ aldrig hänt tidigare!) En undrade om vi eller nån granne hade nån jättestor grå-svart hund som möjligen var ute och sprang på egen hand ibland. Han hade nämligen sett en sådan jättehund på tomten. Frågan var om det är en varg eller om det är en hund. Rialavargarnas revirgräns går ju ungefär här, så visst kan det ha varit en varg! Tidigare i veckan stod det i Norrtäljetidningen om en nyvaken björn som siktats mellan Rimbo och Edsbro - det börjar bli lite väl spännande med vilda djur i skogen nu.

Lite senare stannade en stor lastbil bredvid mig varvid föraren undrade om jag behövde skjuts eftersom jag verkade ha bråttom. Men vad fasen, jag försöker ju bara hålla upp mitt powerwalktempo!
Det var ju snällt, men jag avböjde och hastade vidare på min runda...

Den här helgen skulle jag och Fredrik ha varit på kurs för John Ricketts.

MEN.

Jag har inte ens tagit bilder på eländet, för jag vill inte minnas, däremot kan jag berätta att snöHELVETET som föll ner under tidig lördag morgon var inte måttligt!
Man vaknade, alldeles ohemult tidigt, man tittade ut genom fönstret och möttes av ett tjock snötäcke överallt. Först blev jag väl mest lite irriterad. Förrförra veckan var vi ju iväg på division III-tävlingar i nykommen snö. Det gick ju bra att köra ändå bara man tog det lugnt.

Med den inställningen åkte vi iväg mot stallet, men redan på vägen dit började jag förstå skillnaden mellan förrförra veckans snö och denna. Den här gången var det dels mycket mer snö, dels "snöigare" snö. Hur ska man förklara det? Det var liksom inte slask som for iväg när man körde på den, utan det var snorslime som inte försvann helt när bilen rullade över den, utan man kanade bara runt i skiten.
Vi kom fram till stallet men det var inte tal om att haka på transporten och åka. Antisladdsystemet hade ju blinkat oupphörligen även på raksträckorna - nej ingen häst i släp i detta väglag inte.

Det tog ändå emot att bestämma sig för att stanna hemma. Vi hade ju verkligen sett fram emot detta!
Som tur är fick vi flytta vår bokning till nästa tillfälle som är om en månad. Då lär det ju inte snöa. Men vem vet, det kan bli jordskred eller något annat istället..?

Idag var det dock en bättre dag. Solen sken, snön smälte (Sashas och Ice´s hage ser ut som en swimmingpool, men det ska jag försöka förtränga). Fredrik kunde vara med på programridningen som han annars skulle missat.
Sanna skulle rida LA:1 på Sasha och Fredrik anmälde sig både till LB:1 och LA:1. Sedan visade det sig att starten i LA skulle krocka tidsmässigt med hans bussfärd in till Täby för bio så erbjudandet att rida Ice i den klassen gick till Sanna.

Nåväl, LB gick jättefint. Ice skötte sig bra under programmet trots att hon skyggat rejält för staketet och bokstäverna precis innan. Han red ihop 63,79 %. Kul!

Förskräcklig hissmusik i denna programridning!

Sanna fick 66% på Sasha och även om hon inte tyckte han gick fram ordentligt så såg det trevligt ut. Han är stadig och hans nivå har hela tiden höjts så även när det går halvbra så går det bra.

Så skulle Sanna rida Ice i LA. Inte helt enkelt för henne. Hon har ju ridit Ice, men det är inte så många gånger, och hon har inte tränat regelrätt dressyr på henne, det har varit uteritter eller WE-banor. Travdelen gick fint, men galoppdelen blev väl inte riktigt som den skulle. Det är ju just galoppfattningarna som är svåra på Ice. Hon laddar rejält! Så det blev inte 60% där, men ändå en fin insats på brorsans häst. Huvudsaken är att Ice får lite tävlingsvana nu.

Igår var vi på bio, Roland och jag.

Det blev lite extra specialeffekter då byggarbetarna som bilar och pålar det nya Täby Centrum höll igång ända in på kvällskvisten. Det vibrerade och klonkade ända in i biografen. De som var lite om sig och kring sig gick och klagade och fick pengarna tillbaka, men då skulle man ju asa sig ur biofåtöljen och det orkade inte vi. Det blev hur som helst lugnt efter 30-40 min och filmen var ju ändå över två timmar lång. 

Vi tittade på filmen Hunger Games, som är väldans populär just nu. Fredriks flickvän tvingar t o m Fredrik att läsa hela bokserien eftersom hon är en smula besatt av berättelsen. Vad gör han inte för kärlekens skull?

Jag tycker att filmen var bra, märkte inte ens av att den var så lång. Annars brukar jag alltid bli lite uttråkad en bit in på filmerna och börja snegla på klockan. Det gjorde jag inte den här gången.

Det enda som störde mig - och det ganska rejält eftersom det inte ville lämna mitt huvud ifred, var namnet på tjejen som hade huvudrollen. Hon hette Katniss i filmen. Men kom igen, Katniss??

        är väldigt likt       

Att hela tiden tänka "Haha, Katten Nisse" varje gång de pratade med huvudrollsinnehaverskan gjorde mig lite ofokuserad ibland.

Stallet vi flyttat till nu har väldigt skiftande hyresgäster. Här finns ju ridskolehästar samt privathästar med ägare som är allt ifrån alldeles nyblivna hästägare till gamla uvar som haft häst i all oändlighet (snudd på).

Inför flytten fick vi kommentaren "Bra att ni flyttar hit för det behövs lite mer hästkunnande i stallet" vid ett par tillfällen. Jag hejdade tanken en kort sekund med fick inte riktigt ihop det. Vaddå? Hästkunskap? Men om man har  häst så har man väl hästkunskaper, tänkte jag ungefär. Sedan, ridkunskaper, det kan ju ta tid innan man skrapat ihop.

Oj, vad jag glömt beträffande hur det var att vara nybliven hästägare. En del av de frågor jag fått och de situationer jag tagit del av nu på sistone har fått mig att förstå kommentaren.

Bara som av en händelse hittade jag min gamla dagbok från tiden med Fachall. Han var ju inte ens min allra första häst, men inte hade jag varit hästägare så där rasande länge, inte.  Själva handhavandet av häst hade jag väl lärt mig till viss del, men när det gäller ridningen, vad jag gjorde och vad jag tolererade från hästen...tja...sånt hade jag glömt bort. Häst som reste sig, häst som var rädd, häst som skenade och som sidoskuttade och tvärstannade om vartannat. Men ändå var jag optimistisk i mina dagbokskommentarer fast jag inte alltid var nöjd med dagens ridpass. Läsningen gjorde mig väldigt ödmjuk, för jag var ju precis som nybörjarna i det här nya stallet. Man vet ju inte alltid vad man ska fråga om ens. Man gör så gott man kan. Det gäller bara att vara öppen, nyfiken och ta in de råd och tips man får från andra.

Det var förresten i samband med Fachall som jag började träna Natural Horsemanship. Jag förstod ju till slut att situationen var snudd på ohållbar med häst som sprang lite som den ville och dessutom var rädd för allt. Det blev ju en trevlig häst av Fachall också så småningom (det tog enormt mycket arbete) och jag lärde mig MASSOR av detta med NH!

Nu har vi löpt hela cirkeln runt och den är på väg mot att slutas: I helgen ska vi på NH-träning för John Ricketts med Fredrik och hans Ice. Ser faktiskt fram emot det - det är minst 15 år sedan sist.

NH-kunskaperna var dessutom det som gjorde att jag vågade köra in Geshira alldeles själv.
Hon är faktiskt mitt mest gedigna och genomtänkta hästprojekt nånsin. My pride and joy!
 
Sista året som körponny. Inte förrän långt efteråt fattar jag vilken enormt fin allroundhäst hon blev.

Jag har kommit fram till en sak: mental träning fungerar inte. Vare sig åt det negativa eller det positiva hållet, vilket i och för sig låter bra. Hade ju varit värre om jag kommit fram till att man bara kan tänka fram händelser åt det sämre hållet, men inte åt det bättre.

Nu är jag förstås inte så vetenskaplig heller, utan jag har bara forskat i min egen hjärna och den kan ju vara ganska olik andras. Kanske.

Det här är de argument som stöder min tes:

- De gånger jag tänkt negativt, t ex att något kommer att gå åt he-te eller bli väldigt besvärligt så har det ibland blivit precis som jag tänkt, ibland inte. Snudd på slumpmässigt.

- De gånger jag tänkt positivt, typ mental träning där jag ska gå igenom hela händelseförloppet och få min kropp att reagera på det mest ändamålsenliga sättet vid en viss situation så har det ibland blivit precis som jag tänkt, ibland inte. Snudd på slumpmässigt.

Så - TADAAAA!!!! Det spelar ingen roll om jag ägnar tid åt att tänka positivt - det kanske går åt he-te ändå.
Eller: Det spelar ingen roll om jag tar ut alla sorger i förskott - det kanske går alldeles förträffligt hur som helst.

Ni kanske undrar varför jag ägnat tid åt att fundera på ovanstående. Självklart finns det en orsak.

Idag var nämligen första gången på åratal som jag red en ridlektion.
Egentligen skulle Fredrik ha ridit, men han har varit upptagen på annat håll och insåg att han inte skulle hinna hem i tid, så lite övermodigt så bestämde jag mig för att ta över hans häst och rida hans lektion.
Något jag kom att ångra å det gruvligaste, då jag blev nervös redan dagen före lektionen.

Det är inte bara lektionen i sig som gjorde mig nervös, utan faktum att våra två hästar numera inte kan leva utan varandra och de proklamerar det högt och ljudligt närhelst de skiljs åt.
Förra dagarna skulle jag rida Ice på utevolten, men då fick Sasha tokfnatt ute i hagen och sprang runt och trumpetade. Ice svarade och spände sig. Blev inte bättre av att de håller på att bygga en domarkur inne i ridhuset bredvid ridvolten. Sågklingor och hammarslag gjorde inte henne lugnare. Till slut skuttade hon bara omkring på bakbenen, varvid jag böjde henne åt sidan för att hon inte skulle komma åt att komma upp och då snurrade vi ganska länge.... Sånt gör mig inte lugn!

Tillbaka till lektionen. Jag var nervös för själva lektionsridningen. Kommer till stallet och inser att de bygger domarkur idag också, så första eleven rider på utevolten. Ja, tjena. Där börjar jag redan bli darröstad. Försöker dra mig ur men mitt överjag säger till mig att jag är en SUPERFEGIS om jag inte ens försöker.
Bestämmer mig för att ta upp Sasha till stallet samtidigt med Ice och se till att stänga stalldörrarna så att hans tjut inte hörs så högt ut till Ice. Försöker stadga min röst och övertyga mig om att det går bra. Lyckas nog inte se övertygad ut och uppför mig nog inte särskilt säkert heller eftersom jag talar om för alla och envar att jag inte kan rida ute på volten och inte heller inne i ridhuset när det byggs. (Hur mesigt och fjompigt är inte det???)
Vet inte om det var meningen att de skulle ta en paus precis när jag sedan skulle rida eller om någon snäll själ i stallet försökte hålla ihop mitt plågsamt sönderfallande självförtroende genom att få byggubbarna att ta lunch ett bra tag. Det var iallafall tyst från byggandet under min lektion.

Så efter mycket vånda rider jag. Hästen sköter sig exemplariskt. Det till och med skenar en häst och trillar av en ryttare på andra sidan ridhuset - jag hoppar av Ice, men hon står blickstilla medan de försöker fånga in den andra hästen. Yes!!!

Summa sumarum: jag framstår visserligen som en hysterisk kärring i det nya stallet ("Men va! Vad var det hon var rädd för??"), men samtidigt fick jag vatten på kvarn beträffande min tes.
Ibland när jag är säker på att allt ska gå bra, så går det illa och ibland när jag tror att det ska gå käpprätt åt ett varmare ställe så går det bra.

Har man tagit ut sorgen i förskott så blir glädjen om det ändå går bra, tusenfalt större!! :)

Det blev premiärridning i Rimbo för mig igår.
Tråkigt nog är alla vägarna kring stallet alldeles för isiga och hala för att kunna rida ut på Ice som inte har skor på bakhovarna, så det blev ridhuset. Å andra sidan hade vi hela 21x80 m alldeles för oss själva så man behövde inte krumelura omkring för att rida där.

Det som möjligen blev lite störande var Sashas envetna gnäggande och Ices ihärdiga svar på dessa. Stackars Sasha blev ju lämnad ALLDELES ENSAM ute, med bara otäcka främmande haggrannar omkring sig och då måste han ju kolla om det finns någon Ice kvar i världen som väntar på honom... : /

Ice är en häst man inte gärna låter vila alltför länge. Nu har hon gått lite på sparlåga ett tag och på tisdagen stod hon helt, detta innebar att hon var ganska spänd och lättstressad när jag skulle rida. Har blivit rätt bra på att få henne att coola ner lite (iallafall i skritt) men så fort det händer något, eller konstiga ljud hörs så åker huvudet upp som ett periskop.

Fredrik är fortfarande jätteglad över allt socialt liv i stallet.

Nu är både Ice och Sasha inflyttade i Rimbo Ridklubbs stall.

Hela lördagen och delar av söndagen gick åt att frakta hästar och grejor, installera sig och försöka sätta sig in i nya rutiner. Som jobbiga nya hyresgäster fick vi börja med att be om att få ner ett lass sand till hagen, för hälften av ytan var rena skridskobanan. Inga problem för Sasha som har broddar runt om, men Ice är ju oskodd bak och det funkade inte på blankisen (the black ice - höhö!!) Första dagen var dessutom allt jätteintressant och måste tittas på så hon glömde bort sig och traskade ut på det hala.  Nåväl, när vi slungat ut sanden så blev det bra.

På söndagen var det dessutom klubbhoppning och Sanna var med och hoppade 90 och 100 cm. Rev sista hindret men annars var Sasha pigg och framåt och gjorde stora fina språng.

Idag var första dagen som Fredrik tog sig till stallet och hem med buss och det funkade fint (nåväl, vi får hämta honom i Väsby på hemvägen, men det är helt OK). Han var jättenöjd och konstaterade att det är roligt med så mycket folk i stallet. De verkar dessutom trevliga och glada allihopa - so far. :)

Har läst flera självbiografier över kända rockmusiker det senaste året.

Började med Slash från Guns´n´Roses, därefter Ozzy  och sedan Anthony Kiedis från Red Hot Chili Peppers.

Gemensamt intryck från alla böckerna är en uppriktigt undran över hur i hela friden de överlevde sina vildaste år.
Hur kan man misshandla sin kropp så enormt mycket och fortfarande stå på benen (nåja, nätt och jämnt vad gäller Ozzy då...) De tycks ha fått i sig obegripliga mängder sprit och knark. En annan sitter och oroar sig för att överdosera Alvedon när man är förkyld...

Böckernas underhållningsvärde har varit varierande. Den enda jag skulle kunna rekommendera, även om man nu inte skulle vara särskilt intresserad av vare sig bandet eller personen ifråga utan bara vill läsa något intressant är väl Ozzy Osbournes "Jag är Ozzy". Den var faktiskt riktigt rolig mitt i det tragiska. Tonen är sådan att man lätt kan föreställa sig Ozzy sitta och berätta de olika episoderna för spökskrivaren. Dessutom har han verkligen varit med om en hel del.

Tråkigast var faktiskt Anthony Kiedis biografi. Synd, för jag gillar verkligen RHCP och hade väl hoppats på lite mer spännande historier än de som presenteras i boken. Andra halvan känns bara som en uppräkning av när han tänder på, tar in på rehab, får återfall, in på rehab, återfall, in på rehab etc etc och uppräkningar av tjejer han varit tillsammans med och sedan gjort slut med.

När boken avslutas har han visserligen varit ren i fem år (förhoppningsvis för hans skull, fortfarande?) men that´s it. Segt.

Nu ska jag ge mig i kast med tredje boken av Vibeke Olsson om livet i ett sågverk utmed norrlandskusten i slutet på 1800-talet. Den bokserien har faktiskt varit riktigt bra!