...bar av till Rimbo.

Imorgon är det ju dags att börja jobba igen, men jag blir verkligen med nöd och näppe. Så fort jag gör något annat än att hasa runt härhemma, så blir jag kallsvettig och jättetrött. Det tar en lång tid att komma igen efter en influensa. Hostan håller i sig, men inte lika intensivt som förut.

Idag åkte jag med till Rimbos ridhus där det skulle bli lagträning i dressyr. Fredrik blev nämligen tillfrågad om han ville bli överlånad til RKRR:s division 1-lag i dressyr. Det saknades en ryttare för dem, och vår klubb fick tyvärr inte ihop något lag så han var tillgänglig.

Kul, faktiskt, för som jag nämnt förut så börjar tiden med ponny rinna ut för Fredrik. Han är jättelång. Än så länge väger han inte så mycket, vilket gör att det fortfarande funkar att rida ponny, men det är väl en tidsfråga innan vilkten börjar matcha längden. Jobbigt det där med ponny, när barnet börjar växa ur den. En del kan ju rida sina D-ponnysar ända till 18 års ålder. Inte så kul att behöva börja rida stor häst redan vid 15-16 års ålder bara för att man är lång.

Hur som helst: träningen gick fint. De hade en dressyrdomare som tränare vilket ger en extra dimension till träningen. Vad fäster domaren vikt vid? Om man har två alternativ till att korrigera hästen, vilket "ser bäst ut" från domarbåset? Hur rättar man en krokig linje och vad kan man göra för att försköna en mellantrav som inte är så flashig? Jag tycker det var intressant att höra detta. Taktik är alltid spännande. det är ingen idé att tro att man kommer att rida perfekt, så hur gör man för att framhäva sina förtjänster på bästa sätt och maskera det som ännu inte funkar 100?

Det är ett tag kvar till första delomgången, men det är bara att träna vidare. Coffee är starkare än nånsin så det borde gå rätt OK.

Idag red jag för första gången sedan jag bröt benet!

Det gick faktiskt över förväntan, det kändes knappt alls i foten. Red ändå lätt nästan hela tiden. Däremot kände jag av efterdyningarna av influensan. Det var snarare det som gjorde att jag inte orkade rida särskilt länge, än foten.

Snälla lilla Coffee är verkligen världens bästa ponny - jätterolig att rida!

  
Bild på sovande Coffee i varmare tider.... Längtar dit!

Inte nog med att jag red Coffee - när jag skulle hem så undrade Sanna om jag inte ville ha skjuts av Sacha. Hon skulle ut och rida och kunde gå bredvid på vägen hem om jag satt på hästen. Så på det viset kom det sig att jag red Sacha (åkte häst, snarare)  för första gången nånsin idag! Det var ju några centimeter högre upp i luften än när jag satt på Coffee, men han lunkade snällt på.

Enda bekymret som dök upp lite senare var hur jag skulle av. Hade inte lust att landa på på det svaga benet så det blev lite pyssligt att svinga sig ner och bara ta emot sig med höger ben, men det gick det med.

  
Shackletons skepp, Endurance, fast i drivisen utanför Antarktis.

Något vi brukar göra varje sportlov, är att ta oss förbi Cosmonova och titta på en film.

I år föll valet på Shackletons äventyr på Antarktis. Jag har läst boken om hans expedition tidigare och vet att den var väldigt spännande.

Jag är en smula besatt av sk äventyrare. Om de klättrar i livsfarliga berg eller kommer på knäppigheter som att korsa Antarktis till fots är inte så viktigt, grejen är att försöka sätta sig in i vad som lockar någon att göra livsfarliga expeditioner som dessa. Jag skulle aldrig drömma om att få för mig att klättra i berg eller så, men att lyssna eller läsa om de som gjort det är superintressant!

Det kanske låter lite rubbat att sätta sig och titta på en film om is och kyla efter en vinter som denna, men faktum är att våra minus 25 grader ter sig som ganska milt jämfört med vad dessa expeditionsmedlemmar fick genomlida.

Jag rekommenderar filmen! (Och boken!)